Ännu en pandemifredag.

Minns ni i november när jag gjorde en dag i bilder? Bilder är ju inte mitt vanliga format, men det var skoj och jag är så fruktansvärt trött på att jobba, så vi kör en favorit i repris. Livet är samma lika som i november, fast ändå inte. Jag sitter till exempel inte längre i barnets rum och arbetar och äter numera min frukost i soffan. 

Häng på i mina enorma livsförändringar!

Kaffe i sängen. Min man ställer en kopp kaffe på mitt sängbord halv sju, på väg ut på sin löprunda. Jag ligger kvar till kvart i sju och läser internet. 

Hoppar i yogabrallorna och rullar ut yogamattan för tjugo goda minuter. Ungefär halvvägs genom hojtar barnet hej då och går till skolan. 

Overnight oats gjorda på havregryn, proteinpulver och mjölk, toppade med björnbär. Intas i favorithörnet i soffan tillsammans med en andra kopp kaffe och efterföljs av ett kokt ägg.

Min lyxiga arbetsplats. Nej men den är faktiskt inte dum. Strykbrädan uppdaterades häromveckan till en stadigare variant, enkom för att jag skulle ha en rejälare arbetsplats. Det är kanske det sjukaste covid har gjort mot mig. Men det är ett mysigt läge framför fönstret. Drömmer om ett litet skrivbord i björk här men som ni ser behöver garderoberna byggas om innan det kan hända. 

Här har ni mig. Ser ni tröttheten? Skuggar ansiktet så att ni ska slippa se påsarna under ögonen. Herregud vad jag drömmer om sol och värme. Om oceaner av tid att göra ingenting. Av att inte sitta framför en strykbräda och köpslå med mig själv om att jobba. En timme till, sen får du gå och hämta mer kaffe/surfa fem minuter/äta mellanmål.

Vid halv tolv äter vi lunch, mest för att min man har en lucka då. Sen hoppar han in i möte och jag tar en promenad. Vi har ett riktigt bra flyt med matlådor just nu, alltid förberedda när lunchen kommer. Förut var vi mästare på takeaway, men det bor något mysigt i att förbereda lunchen tillsammans. Rödbetsbiffar och sallad för dagen.

Det sägs att man ska gå tiotusen steg om dagen. Det sägs också att det är en hittepågrej från en reklamkampanj på sextiotalet, men jag tänker att det duger som måttstock. Lunchpromenaden brukar ge mig drygt hälften. Resten löser sig under dagen. Idag gick promenaden till Café Ingrid, på begäran av Emma. Recension av citronbulle snart på en blogg nära dig!

    

Kommer ibland på mig själv med att ha lyft blicken från datorn, låtit den fastna någonstans utanför fönstret. Alla våra fönster ligger in mot innergårdarna, vår egen och de två grannfastigheternas. Det är väldigt fint att bo mot innergården. På andra sidan av de där husen ligger Odengatan men av den hör vi inte ett knyst. Alldeles tyst är det här. 

   

Plötsligt är klockan sexton och eftersom det är fredag är det okej att slå ihop datorn och städa bort arbetsplatsen för veckan. Rent och fint blev det. En hel kvadratmeter till övers. 

Lägger mig raklång i soffan. Läser internet, skrollar i min bokapp efter nästa bok, lyssnar på min man som pratar i något möte, samlar energi inför dagens träning. Jag tränar fem dagar i veckan. Det är oklart hur det blev så, för tidigare har jag undvikit all form av träning. Men så hände något för drygt ett år sen. Kan det vara att insåg att jag inte är odödlig och att jag måste hjälpa kroppen hålla länge? Jag vet inte. Vet bara att jag gillar tanken på att vara stark.

Sprang sju kilometer, som med handen på hjärtat även innehöll en del lunkande. Det gör ingenting, all träning är bra träning. Sen dusch och mjuk klänning. Jag minns tiden när fredagskvällarna innebar smink och fina kläder, en drink någonstans och middag någon annanstans. Skoja bara, jag minns inte alls, det var så länge sen. 

    

Men ett glas rödvin, hämtmiddag och fötterna i hans knä i soffan duger som fredagskväll det med. Tack och hej för den här gången!

Vet inte ens vad jag behöver.

Jag är i en svacka. När jag tänker efter har jag nog varit det en tid. Det är som att timmarna glider in i varandra, klibbar ihop, fastnar. Jag har så mycket att göra men ingen lust. Stirrar in i datorskärmen och känner tomhet.

Det kommer ett internt mail med en fråga om en kund. Jag letar i min mail, i mina mappar, i mitt huvud. Får panik över att jag inte minns hur vi arbetar med kunden. Sedan kommer jag på att det inte är min kund. Jag minns inte för att jag inte vet. 

Den där sekunden av vänta, jag jobbar inte med den här kunden var ett hugg i bröstkorgen. En obehaglig känsla av att inte ha kontroll, att inte ens förstå vad jag borde veta. Veta vad jag borde minnas. Det var otäckt. 

Kardemummabulle, cornetto och rosé just nu.

Mina tankar rör sig väldigt mycket runt saker att äta just nu. Jag vet inte varför, för jag lider ingen brist. Går aldrig runt hungrig särskilt länge. Äter sånt som är gott till frukost och lunch, mellanmål och middag.

Ändå kommer jag på mig själv med att fundera på vilken sorts kaka jag hade valt om jag hade befunnit mig på ett café. På vilken glass jag hade ätit om det varit en varm sommardag. Om jag hade beställt ett glas bubbel eller rosé eller kanske en drink om jag hade suttit på en uteservering någonstans.

Väldigt många av mina tankar rör sig runt saker att äta och dricka just nu. Ibland så mycket att det börjar likna en hobby.

Första gången.

Jag glömde blogga igår. Jag skriver ju här nästan varje dag. Det är lika mycket ett medvetet val som ett omedvetet. En formulering som dyker upp under dagen, en klåda i fingrarna mot kvällen. Men igår glömde jag. Hade inte en tanke på det alls.

De dagar som går utan att jag skriver här, de brukar vara hektiska, göra att jag inte hinner. Andra dagar känns det som att jag inte har något att komma med. Men att glömma bort. Det tror jag aldrig har hänt förut.

Lite om mat, lite om röven.

Jag vaknade tjugo över sex av att det luktade mat. Hittade min man framför spisen i färd med att bryna en rostbiff. Nu har den varit i ugnen i snart tolv timmar och doften här hemma har kanske aldrig varit godare. På köksbänken ligger tortilla och väntar, i kylen står guacamole, picklad rödlök och en salsa på tomat, koriander och lime.  

Annan kul info är att jag har ont i röven. Vi har köpt på oss hantlar och kettlebells för att kunna träna mer hemma. Jag hade någon tanke om att det skulle bli myspass hemma, men det finns verkligen ingenting mysigt i det. Här har du en ryggsäck med tio kilo och två kettlebells på tolv kilo vardera, varsågod och gör knäböj, sade min man igår.

Alldeles för lång tid.

Idag fyller min pappa sextiotvå. För ett par månader sedan bestämde vi att vi skulle ses någonstans halvvägs mellan oss, fylla en uteservering tillsammans med mina bröder och deras familjer. Den tjugofjärde april, då kommer det vara vår och varmt och ni kommer vara vaccinerade och alla borde kunna sitta tillsammans utomhus, sade vi då. 

Det var ganska naivt av oss. För någon vecka sedan blåste vi av alltsammans. Man får fortfarande bara sitta fyra per bord, mina föräldrar är ännu inte vaccinerade och allting känns som en alldeles för stor risk.

Vi pratade på facetime förut. Pappa har fått tid för första vaccindosen om två veckor, men mamma får vänta lite till. Vi har inte träffats sedan september och det börjar kännas som väldigt lång tid. Kanske kan vi ses i maj, eller juni. Jag hoppas det.

En andra fredag.

Jag var inte beredd på att arbetsveckan fortfarande pågick när jag vaknade idag. Torsdagskvällen kändes alldeles för mycket som en fredag. Gick upp, gjorde tjugo minuters yoga och sen tjugo minuter magövningar. Låg kvar raklång på mattan. Sedan in i duschen, föna håret, en gnutta smink. Jeans och tunn långärmad bomullströja. 

Promenerar och handlar på lunchen. Köper allt som är gott. Prosciutto, ett par ostar, blåbärsmarmelad. Marconamandlar och stora gröna oliver. Risottoris, saffran och räkor. 

Tänker att det räcker vid sjutton, att det är dags att ta helg. Jag skriver det här, men ska snart ta fram den stora skärbrädan i trä och göra en charkbricka. Hälla upp ett glas vitt vin och tända ljus, småäta från den där brickan och långsamt laga mat.

Tid över.

Jag spenderar torsdagen på kontoret. Kommer hem alldeles kall och med håret fuktigt efter promenaden hem genom det snöblandade regnet. Fötterna värker efter tio timmar på höga klackar. Axlarna är spända. Egentligen ska jag träna, men när jag kommer hem är maten klar och en flaska rött står på köksbänken.

Tänker att jag kan träna imorgon. Att jag längtar efter en lugn kväll hemma, efter att sitta i hörnet i soffan med en filt över benen och ett glas vin i handen. Att ha en torsdagskväll utan planer eller måsten. Att känna att det finns tid över.

Kontrasterna.

Jag skrev igår att det var fint att vara borta och fint att komma hem. Det var verkligen sant. Jag har suttit framför datorn hela dagen. Svarat på varenda mail som trillat in medan jag var borta, arbetat undan uppgifter som blivit liggandes. Stänger igen datorn vid fem och är i fas. 

Sjunker ner i soffan med dagens sista kopp kaffe. Lägger fötterna högt och pratar med barnet medan han lagar mat. Är det okej om jag lyssnar på musik? säger han och jag tar upp min bok istället. Hinner läsa nästan en hel timme mellan jobb och mat. 

Det senaste trettiosex timmarna.

Fem timmar i en bil. Lunch på vägen, kaffe i take away-muggar. Checkar in på hotellet och sen direkt in i zoom med Keplers. Möter Rachel på uteserveringen framför hotellet för årets första rosévin. Kanske även årets första fräknar. Rödvin och svamprisotto. Varsin drink med upp till hennes hotellrum, i säng vid tjugotvå.

Hotellfrukost. Två timmars arbete och en godkänd slutbesiktning. Fem timmar hem. En Big Mac på vägen. Hoppar på pendeln när vi skiljs åt söder om stan. En kaffe i handen när jag promenerar sista biten. Och så är jag hemma igen. Fint att vara borta, fint att komma hem.

Äventyr.

I sovrummet står en väska packad. Över köksstolen hänger morgondagens kläder strukna. Imorgon lämnar jag Stockholm för första gången på år och dar. Eller månader om vi ska vara petnoga.

Det är Rachel och jag som ska åka. Vi har slutbesiktning på ett projekt i Kalmar. Så vi ska tillbringa fem timmar i en bil, äta någonstans lagom ensligt och hålla avstånd till alla vi möter. Och sen ska vi dricka vin på hotellrummet. 

Det ska bli väldigt fint.

Har längtat sedan i måndags.

Så blir det fredag. Jag kan äntligen ta dagen hemifrån. Hinner göra yoga på morgonen. Behåller träningskläderna på tillsammans med ett osminkat ansikte, förutom det nya läppstiftet som trillade in genom brevlådan igår. Fyller i ögonbrynen så att någon slags balans skapas i ansiktet. Springer bort lunchtimmen i Hagaparken. 

I kylskåpet står en halv flaska champagne kvar från igår. Barnet åker till sin pappa, min man går till gymmet och jag tar en promenad. Har en roman i öronen under tiden. Plockar med en tjugofembitars sushi när jag svänger runt hörnet på vår gata. Möter min man i hallen.

Sjunker ner i soffan och skriver det här, medan han duschar och sushin väntar. Ett glas champagne och en liten skål tryffelchips. Nu är det helg.

Nästan vuxen.

Torsdag kväll och jag har ett glas champagne i handen. Jag har skålat för min son, för att han - åtminstone preliminärt - kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet. Han ska bli arkitekt, min fantastiska unge. Han har sjunkit in i matteboken nu, inför provet imorgon, men bredvid honom står ett glas alkoholfri cider.

Jag har varit nervös inför antagningsbeskedet. Räknat ner tyst i huvudet till dagens datum. Han har inte alls varit lika nervös som jag. Andrahandsvalet är också bra, har han sagt och det är klart att det är. Tredjehandsvalet och fjärdehandsvalet också. 

Egentligen vet jag inte vad jag har varit så orolig för. Det här är saker som löser sig och det är är en procedur med möjligheter till omval om ens första val skulle visa sig omöjliga. Jag tror att det handlar om att gymnasiet är ett så påtagligt bevis på att han håller på att växa upp. Att han en dag inom en relativt snar framtid ska bli vuxen.

Tre saker.

Spenderar ännu en dag på kontoret. Leveranser med möbler kommer från olika håll. Jag instruerar om hur rum ska inredas och vart saker ska flyttas. Människor hojtar mitt namn så ofta att jag en kort stund gömmer mig på toaletten. Står med händerna mot handfatet och tittar på min egen spegelbild, sedan beger jag mig ut i kaoset igen.

För övrigt har den värsta träningsvärken släppt. Om en stund ska jag göra yoga och det finns goda förhoppningar om att nå ner till mattan idag. Uppförsbacken hem var inte ens smärtsam.

Samtalet med Keplers har flyttats till på måndag. Det är lite olyckligt för jag har planer med Rachel då som jag i ett kort ögonblick glömde bort, men det löser sig. Jag är uppenbarligen bra på att jonglera. När jag inte gömmer mig på toaletter iallafall.

Imorgon fortsätter kaoset.

Två saker.

Jag tror att jag har förstört mina muskler. Tränat sönder dem. Musklerna värker även i vila. Jag vaknar när jag sover av att det bultar i dem. Ska göra yoga på morgonen men kommer inte ner på mattan. Går som om jag är hundra år gammal.

På kvällen har vi styrelsemöte i föreningen. När vi kommer till punkten för nya överlåtelser säger vår ordförande att makarna Kepler har köpt en lägenhet i huset. Jag sätter mig spikrakt upp i stolen. Han skrattar när han ser det. Gissar att du läser Lars Kepler? frågar han. Sedan frågar han om jag kan ta mötet med dem imorgon för att anta dem som medlemmar. 

Jag säger ja på studs, sedan blir jag nervös. Jag är fortfarande nervös. Upprepar för mig själv att jag absolut inte får säga att jag skriver en bok. Åh herregud, jag kommer råka berätta att jag skriver en bok. Fan också. Jag borde ha sagt nej.

Så går dagarna i vårt liv.

Jag spenderar måndagen på kontoret. Har sådan träningsvärk i rumpan att jag haltar när jag går. Hoppar av vid centralen på vägen hem, köper en kaffe och promenerar den sista biten. Lider i uppförsbacken. Kommer hem och sjunker ner i soffan. 

Det är barnets tur att laga mat och han gör en fläskfilégryta. Han berättar om den sista insamlingen till klassresan och hur resan planeras just nu. Det är sånt som förändras från vecka till vecka. Sen målar jag naglarna och häller upp ett litet glas rött. Har fötterna i min mans knä medan jag läser i en bok och barnet gör matteläxa.

Men nu är måndagen snart slut. Det är dags att tvätta bort sminket och borsta tänderna. Hinna sova åtta timmar innan en ny dag börjar. En dag där jag inte behöver vara på kontoret. Jag kommer hinna så sanslöst mycket imorgon.

Att bota sånt som skaver.

Söndag kväll. Det känns bättre nu. Inte för att något nödvändigtvis är annorlunda mot känslan i fredags, utan nog snarare för att en helg har passerat och det alltid känns bättre efter lite tid. När man hinner inse hur mycket mer livet är än bara jobb.

Det har varit en helg med glass i soffan på fredagskvällen och pannkaksfrukost på lördagen. Med långa promenader och ett par träningspass. The office och en ny bok. Brynt salviasmör över torskrygg och spetskål toppad med hasselnötter, en flaska riktigt krispigt vitt.

Någonting som skaver.

Jag spenderar två raka dagar på kontoret. Det är det där kontorsprojektet som kräver tid och närvaro. Är helt färdig när dagarna tar slut. Sent på fredagseftermiddagen trillar jag in genom dörren. Drar av jeansen och snurrar upp håret i en snodd. Det ser ut som att du behöver ett glas vin, säger min man. Ja tack, säger jag. 

Det känns som att alla drar i mig, som att alla vill någonting, som om precis varenda människa måste säga sin åsikt, lägga saker på mig att göra. Det känns som att jag gör tusen saker om dagen men att ingenting är bra nog för min chef. Att det enda som räknas är siffror att fakturera, inte hur vi utvecklar våra processer eller bibehåller vår höga kvalitet genom alla de förvärv som vi gör.

Jag har börjat fundera på om jag inte är rätt för företaget. Förut när jag tvivlat har det varit tvärtom, att de inte är rätt för mig. Nu är det något annat som skaver. En känsla av att kanske inte vilja jobba i en miljardkoncern där omsättning är det enda som betyder något.

Jag vet inte. Jag vet bara att något skaver. Att jag tror att det är jag som är skavet. Att det är jag som är fel. Fast jag vet inte om det är ett par hårda veckor, en frånvarande chef eller ett glas vin som talar. Eller om jag bara borde sluta känna efter.  

Väderbloggen fortsätter.

Det skulle visa sig att årets april inte är den kallaste någonsin. Där ser man. Tydligen tog 1916 priset med sina trettiosex minusgrader den sjätte april. Man får väl ge dem att det är bra jävla kallt. Även 1881 och 1942 var år med kyliga vårar, till och med kallare än våra sju grader här i Stockholm.

Fast frågar man Google om vädret så säger hon att det är sju grader men känns som minus sjutton på grund av rådande vindförhållanden. Man tycker ju att det borde räknas.

Er nya väderbloggare.

Jag läste i mitt eget arkiv igårkväll. Tänkte att det var för kallt ute, att så här kall kan ingen april vara. Så jag läste om livet i april tjugotjugo. Fast det gjorde inte jobbet, jag har ingen aning om april var varmare förra året. 

Däremot vet jag att mitt barn har vuxit tre centimeter på ett år. Och att jag tyckte att pandemilivet hade blivit vardag, bara en månad in i det. Trodde dock inte att det skulle vara vardag även ett år senare. Lärde mig däremot väldigt lite om väder. Det hade varit enklare att googla om vi har den kallaste april nånsin. Vilket slår mig nu är precis vad jag ska göra. 

Notering till april 2022: det snöade när jag vaknade. Tittade ut och gick och lade mig igen. Vid lunchtid hade snön försvunnit, men vinden var svinkall. Promenerade till gymmet vid femsnåret i strålande solsken och handskarna i handen.

Firade någon slags påsk.

Jag blinkade och så försvann fyra lediga dagar. Poff, borta. Våra fönster är rena nu, lägenheten har storstädats, alla växter duschats. Vi har promenerat femtontusen steg varje dag. Lagat mat i flera timmar en dag och inte alls de andra dagarna. Suttit sex personer runt vårt matbord på lördagskvällen och sedan igen runt ett annat bord på måndagen.

Vi har sprungit en dag, tränat armar och mage en annan dag och benen den tredje. Äntligen hittat en blazer i ull och klickat på köp. Ätit godis varje dag. Tittat på jag vet inte hur många avsnitt av The office. Det har varit fint.

Skärtorsdagen.

Dagens sista arbetsuppgift är att tidregistrera i mina projekt. När jag räknar ihop mars timmar blir summan etthundraåttio. Det är för många timmar. Så när klockan slår sexton slår jag igen datorn, byter om till springkläder och springer sex kilometer i Hagaparken. 

När jag kommer hem har barnet åkt till sin far. Han ska fira påsken där. På köksbänken ligger två köttbitar inslagna i papper bredvid en bunt sparrisar och ett litet vitkålshuvud, en hög champinjoner och en flaska rött. 

Nu väntar fyra dagars ledigt, men först en kväll i soffan. Fötterna i ett fotbad, en återfuktande mask i det fortfarande vintertorra ansiktet, en inpackning i håret. Ett glas rött under tiden. Antagligen somna vid tjugotvå.