Det är efter arbetstid och jag är på väg hem när min telefon ringer. Min chefs namn står på skärmen. Vi har inte pratat med varandra på fyra månader, de få meningar som vi sagt har varit stela. Så ringer han och jag hinner tänka tusen tankar när telefonen surrar i min hand. Jag svarar och han berättar om han som vi har jobbat med, han som är hans barndomskompis, säger att han har hoppat från en bro.
Det känns alldeles konstigt i mig. Han var lika gammal som jag, bor bara en gata bort. Varje gång jag går hem från hemköp går jag förbi hans port och nästan alltid undrar jag om han kommer kliva ut när jag går förbi. Jag undrar hur länge jag kommer fortsätta tänka så.
Jag tänker på samtalet med min chef. Det har bara gått några timmar och jag tror att det måste sjunka in. Men det kändes så enkelt, så rätt, att prata med honom. Jag vill inte att det ska kännas så, jag vill fortfarande vara arg. Men hur ska jag kunna träffa honom på måndag och hålla fast vid den känslan, när det finns så många andra känslor också.
Men fy så tragiskt!
SvaraRaderaHälsningar Louise