Om viktiga saker.

Jag ber om ursäkt för fyllebloggandet igår. Eller nej, det gör jag nog förresten inte. Vi har fina dagar. Jobbar bort dagarna och möts hemma när eftermiddagen blivit sen. Äter gott, dricker gott. Pratar med varandra, tar på varandra. Ligger med varandra.

Jag tror att det pratas för lite om det, om sex i långa relationer. Jag tror att det är normalt att det går i cykler. Att man jobbar och städar och handlar och lagar mat och tvättar och är förälder och underhåller vänskaperna och så har det plötsligt gått tre veckor utan att man haft sex.

Eller sex veckor eller tre månader eller vad det nu kan vara. Jag tror att det är så det är. Och det är okej. För sen kommer det en period, som ett sportlov utan barn hemma, som gör att en del av plikterna försvinner och andra saker kan leva upp. Som sexlivet. Ibland kommer det naturligt och ibland får man trevande hitta tillbaka till det. Det är okej, det är normalt.

Så jag ber inte om ursäkt för fyllebloggandet igår. Vi är i en bra fas just nu. Det är lika lite att skämmas över som när det är mindre bra. För den tiden kommer ju också, för det är så det är. Allt annat är omöjligt när man varit tillsammans i en halv evighet. Eller längre, eller kortare.