Så blir det lördag. Jag vaknar innan klockan hinner slå åtta, vaknar av att jag måste veta hur boken som jag läser ska sluta. Sticker in handen i garderoben och får ut en tunnstickad tröja. Smyger över de knarrande golvplankorna, behöver kaffe.
Vårt nya matbord står där kök passerar över till vardagsrum. Sex nya stolar tar plats runt det. Det är orkesterstolar som Sven Markelius ritade till Helsingborgs konserthus på trettiotalet. Kanske är de för stora för rummet, jag har inte bestämt mig än.
Vi är sams igen. Jag insåg att det inte var någon särskild händelse som skapade känslorna, att det är stress som har oss i sitt grepp. För mycket i kalendrarna, för många deadlines, så höga krav. Och det känns som att det har varit vinter i en evighet nu.
Varje dag tänker jag att jag vill skriva en bok. Det handlar inte om en vilja att bli utgiven, jag vill bara se om jag kan. Men jag har inga idéer till en bok, vet inte vad jag vill skriva om. Jag har orden i mig, men jag har ingen berättelse att berätta.
Jag har druckit två koppar kaffe och läst ut min bok. Min man sover fortfarande bredvid mig, fast klockan snart är halv elva. Det är bara han och jag, barnet är hos fadern. Vi ska äta en asiatisk avsmakningsmeny ikväll. Jag minns inte om det var sju eller nio rätter.
Fast det är ikväll, det är många timmar kvar. Jag tror att dagen ska få fortsätta så här länge till. I trosor och tunnstickad tröja och med de kalla trägolven långt bortom värmen under täcket. Inget jobb, inga krav, inga bråk, inget alls. Bara en lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar