Om allt det svåra.

Det är ljust när jag går till jobbet. Min hud är fnasig på kinderna och tunn under ögonen. Alldeles snart är vi halvvägs genom februari. Häromdagen stod det i väderprognosen att det skulle vara tio grader senare i veckan, fast de ändrade det sen.

Jag äter en kanelbulle på eftermiddagen. Inte för att jag är sugen, utan för att den finns där. Efteråt får jag ångest, jag kunde ju nästan inte knäppa mina kostymbyxor förra veckan. Sen får jag ångest över ångesten, över att jag bryr mig, över att jag inte bara köper större byxor. Men sanningen är att jag inte vill köpa större byxor.

Jag kämpar med mitt barn. Han dundrade så plötsligt in i tonåren. Tappade bort sig själv, tappade bort sina vänner samtidigt. Nu är det som att han kämpar för att hitta tillbaka. Jag gråter efter att mitt ex berättat att barnet sagt att jag inte lyssnar på hur han mår. Min man klappar mig över ryggen och säger att det är sånt som tonåringar säger.