Om barnet och det som egentligen inte är mitt fel.

Jag säger det när vi sitter vid middagsbordet, att jag har pratat med hans pappa. Jag säger det försiktigt. Det visar sig att det handlar om att han inte får bo hos sin pappa. Det finns så mycket som jag skyddar mitt barn från, sanningen om varför han bara bor med mig är en av dem. Jag får fortsätta bära den. Jag tar hellre skulden än att min son bär sorgen.

Dagen efter kommer han hem med en chokladkaka. Det är en present till mig, för att han har gjort mig ledsen säger han. Jag frågar om han vill hjälpa mig göra research i skärgården i vår, hjälpa mig komma på den perfekta platsen för min bok att ta plats. Han nickar och berättar saker som han vet om öarna, sånt som jag inte visste att han visste.

Jag bryter en bit av chokladen. Den är så mörk att det nästan dammar kakao. Han ligger i soffan bredvid. Ömsom läser, ömsom berättar om något som han läser. Och jag tänker att jag kan bära alla skulder i hela världen för honom.