Det blir inte enklare. Tvärtom. Vi spenderar nästan varje vaken timme tillsammans med hans mamma och systrar. Sitter i timmar runt köksbordet, tittar på bilder och pratar minnen och framtid, lagar mat tillsammans och gråter och skrattar. Lär känna livet som vi aldrig känt det tidigare. Det är så påtagligt att det är en familj som aldrig mer kommer bli komplett.
Imorgon har det gått en vecka. Det känns på något vis som en milstolpe. Jag vet inte riktigt varför. För att en vecka blir en månad blir ett år, kanske? På ett sätt vill jag snabbspola tiden, på ett annat sätt vill jag pausa den. Bara vara här och nu.
Jag är ensam idag.Tänker att det är skönt för de allra närmaste att få vara ifred i sorgen emellanåt. Jag passar på att dammsuga, betala räkningar och fylla på kylskåpet. Fast jag är liksom i en dvala. Det är som att hela mitt väsen fått sig en törn. Och jag är självisk, sörjer inte bara hans pappa utan sörjer även att vi aldrig får tillbaka vårt liv. Att det har varit ett år med en strid ström motgångar, hjärtproblem och utbrändhet och depression och nu död. I allt det här är det meningen att jag ska vara den starka. Den som stöttar, den som bär. Jag tror inte att jag klarar det mycket längre.
Det låter som att du har det riktigt jobbigt just nu, det skulle vem som helst som var i din situation tycka. Gissar att en depression/utbrändhet inte blir bättre av att en förälder dör... Kanske kan det vara bra med en del "egentid" där du gör saker för DIG där du får vara som du vill utan hänsyn till den som mår dåligt.
SvaraRaderaJa, det hade varit fint. Fast jag tror inte att jag kan be om det, jag behöver ju liksom vara stödet. Och jag vet inte om jag skulle må bättre, inte egentligen. Jag vill bara att tiden ska gå och att vi ska må bra igen.
Radera