Det rör mig egentligen inte i ryggen, att han lägger sig på soffan och somnar. Han är sjuk, han behöver vila. Och han är på väg tillbaka, det är tydligt på så många vis, exempelvis är hemmets sysslor jämlikare fördelade än kanske någonsin. Men det som gör så jävla ont är att inte veta vad jag kommer hem till. Vilken man det är som väntar på mig. Om det är han som är kärleksfull och bryr sig om mig, eller om det är han som jag inte betyder ett dugg för.
Det knäcker mig. Varenda gång knäcker det mig. Sedan kommer han upp ur den här avgrunden och på vägen upp reser han även mig igen. Igår var det ett kort fall. Vi åt middag och sedan tittade han på mig och ett snett leende växte fram i mungipan. Ögonen fick tillbaka sin glans. Men jag blir liksom mer och mer avtrubbad efter varje fall. Jag är så ovan vid känslan av att han inte vill ha mig. En känsla som jag vet inte är sann, det är bara när han mår så där dåligt som han behöver vara helt fokuserad på sig själv. Men jag behöver också honom. Även de dagar vi har det bra, vilket är de allra flesta nuförtiden, så behöver jag honom.
Jag känner mig så jäkla självisk som säger det, som ens tänker det, men fan vad mina känslor skulle må bra av att stå i centrum ett litet slag.
Jag känner mig så jäkla självisk som säger det, som ens tänker det, men fan vad mina känslor skulle må bra av att stå i centrum ett litet slag.
Nej, du är inte självisk, du är en människa. Det är inte alldeles ovanligt att partners till personer med utmattningsproblematik själva hamnar där, speciellt kanske när den de lever med börjar må bättre. Det är tufft och dränerande att leva med någon som inte mår bra även om hen är fantastisk och bäst i världen när hen är frisk/har en bra dag/för det mesta. Marginalerna hinner aldrig fyllas på och det äter på en. Så nej, du är inte självisk. Inte din man heller. Ingens fel, ingen skuld, slå inte på dig själv.
SvaraRaderaTack. Verkligen, tack. Så jävla exakt vad jag behövde höra. ❤️
RaderaVet att det är pyttiga ord men du har all rätt till dina känslor. Och som MM skriver, det är ingens fel. Det är bara situationen. Och tro mig.... ni kommer att komma stärkta ur det här och Gud så ni kommer att njuta av att ha det bra då. Ni kommer uppskatta det lilla. Vägen dit känns givetvis lång och tung just nu men ni är på rätt väg. Det kommer små gupp på vägen och försöka att inte känna den där känslan av att du faller djupt varje gång. Se det som små gupp i vägen bara. Eran kärlek kommer att ta er genom detta.
SvaraRaderaKram vännen <3
Tack fina du!
RaderaÅ gud vad jag känner igen mig. Nästan läskigt. Ord perfekta även för mitt liv och mina känslor som det varit vissa tider i livet. Att inte veta vad man ska möta, vilken reaktion ett skämt ska få osv. Utan att berätta allt så kan jag säga att ja, jag tror nog jag kan säga att jag vet hur du känner. Det gräver sig in i en och just trubbar av. Samtidigt som dagarna på topp kan bli så extra magiska...
SvaraRaderaDet är ju precis så som du säger. Att det kan vara så här, för att sedan plötsligt bli en helt perfekt dag. Det gör ju att man inte vet varken ut eller in. På något vis vore det bättre om det bara alltid var dåligt, då hade man varit tvungen att ta tag i situationen. Nu blir det ju bara en lång väntan på att saker ska bli bra igen. Åh, så svårt det här är.
Radera(Sorry för sent svar, har uppenbarligen väldigt dålig koll på kommentarer.:)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera