22/2-2016

Det är tidig måndagsmorgon, jag sitter i bilen när samtalet kommer. Utanför yr snön omkring, vägen är blank av is. Min blivande make i telefonen, hans röst är nästan ihålig. Min pappa har dött, säger han. Han säger att jag ska stanna och djupandas i två minuter innan jag vänder bilen, men det går inte. Det går bara inte. Jag måste till honom. Jag minns inte att jag körde, bara att jag kom fram.

När jag kommer hem till mina svärföräldrar är en doktor där. Hon har precis dödförklarat min svärfar. Han ligger fortfarande i sängen i sovrummet, där det hände. Vi sätter oss runt köksbordet, med kaffe i muggar framför oss, men det är ingen som dricker. Doktorn lägger ett papper på bordet, där står hans namn och personnummer följt av avliden och dagens datum och klockslaget för döden. Hon säger att dödsorsaken inte är uppenbar, ställer försiktigt frågan om obduktion.

Det är så bisarrt, så surrealistiskt. Han ligger ju där, i sovrummet. När man går till badrummet passerar man sovrummet, men vi kan inte förmå oss att stänga dörren om honom. Fem hela timmar hinner komma och gå innan han hämtas och körs till bårhuset. Kim ringer sina systrar, hans mamma orkar inte själv. Hela dagen sitter vi i deras kök, växlar tung tystnad med skratt och med ett tårflöde som aldrig sinar. Jag åker till affären, försöker vara praktisk i sorgen och se till att vi får något i magen, men jag vet inte vad man äter när någon precis har gått bort.

Kvällen närmar sig och jag har landat hemma igen. Adrian behöver sova. Jag är alldeles stum inombords. Kim är kvar med sin mamma och sina systrar. Jag tror att det är bra att de får vara tillsammans en stund, bara de. Sörja en far och en make i fred.

I maj skulle han ha fyllt sextiofyra. Han hann aldrig dit.