Om den svarta sorgen.

Det har gått ett dygn nu. Ett dygn och några timmar. Det känns längre än så, det känns kortare än så. Det känns i hela kroppen, det känns ingenstans alls. Jag kan inte säga att jag stod min svärfar nära, men jag sörjer honom något oerhört. Jag sörjer att han inte kommer vara med om vårt första husköp, om sin egen pension eller sitt första barnbarnsbarn. Alla stunder i livet som han fortfarande borde ha kvar.

Det gör så ont i hjärtat att sitta i deras kök med högar av hans viktiga papper runt oss, med hans medlemsskap att avsluta, en resa att avboka, en begravning att planera. På soffbordet ligger fortfarande hans glasögon och klocka. Samtidigt är det fint, alltsammans. Hedrande, respektfullt. Det bor något fint i vuxna människor som vågar gråta inför varandra.