Så dagarna går. Under de senaste veckorna har jag börjat sparka ner mig själv i egna små mörka hål. Det är som att jag känner efter som fan under en dag eller två, sedan får jag panik över att jag känner så mycket att jag blir alldeles avdomnad och inte tillåter mig själv att känna någonting alls. Jag är så svart eller vit just nu. Jag brukar inte vara svart eller vit.
Vi har fastnat. Under veckorna tar jobbet allt mitt fokus, tillsammans med matlagning och hemmet och barn och läxor och fan och hens moster. Sedan kommer helgen och med den paniken för att vi måste flytta och inte har tagit tag i ett endaste jävla dugg kring det ännu. Fan vad det svider i magen. Denna oförmåga att ta tag i viktiga saker, det är också en ny grej.
Dessutom har Adrians pappa vaknat till liv. Den riktige, han som bara finns varannan helg. Nytt för nu är att deras helger bara ska handla om lek. Han säger att han inte vill vara en uppfostrande förälder. Han tycker att det är lite ovidkommande om läxor görs, om tänder borstas, om kalsonger byts. Han tänker att sånt där väl ändå löser sig lagom till vuxen ålder. Och eftersom han inte bryr sig om huruvida vi ser till att Adrian sköter sin skolgång och hygien, så ska vi inte heller bry oss om hur hans föräldraroll ser ut. Jag blir så jävla trött. Somna om igen, för fan.
Men nog om det nu. Jag har en vit dag. Obs dock att det är med hänvisning till mitt mående här ovan, vit som i nykter är den då verkligen inte, jag kommer befinna mig i samma rum som en bar med vin till självkostnadspris ikväll. Om en handfull timmar möter jag Kim på Stockholm Waterfront, bolaget som vi har vårt aktiekonto hos har en grej med seminarier och massa smarta människor som kan det här med aktier. Och som sagt, vin till självkostnadspris. Det är en dag med potential, detta här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar