En annorlunda december.

Sista november. Två skivor julvört med ost intill de röda ljusen i adventsljusstaken, en liten röd julgris bredvid. Jeans och stickad tröja, minusgrader där utanför. En, två, tre clementiner. Stjärnor i fönsterna, det mjuka ljudet av fingrar mot tangenter. 

Imorgon börjar december. En annorlunda december, utan festerna och julborden, utan varven inne på NK och Åhléns, utan att värma sig på restauranger. Men jag tänker att vi alltid har böckerna och filmerna, vi har evigheter till att laga mat, att dricka glögg i soffan, att baka bullar med massor av saffran och mandelmassa. Det blir en jul i år med.

Och så första advent.

Stjärnorna har hittat upp i fönsterna. Adventsljusstaken har fått röda ljus och står på bordet, ett ensamt rött ljus i klongljusstaken intill. Det är fortfarande november, men det gör ingenting för idag är det första advent. Den har kommit nu, decembers magi. Jag funderar på att baka. Att låta barnet komma hem till en varm plåt lussebullar. 

Det snöade litegrann förut. Ingenting som stannade kvar, men det var fint hur det yrade runt i luften. För första gången i år låter jag mig själv hitta in i julkategorin på spotify. Min man protesterade naturligtvis högt, men det gör ingenting.

Några ögonblick från novembers sista lördag.

På bordet ligger fyra sammetsblå julstjärnor och väntar. Adventsljusstaken står på köksbänken, ännu tom på ljus. Jag sitter i soffan, naglarna är nyss målade i rött. Jag tänker ha röda naglar hela december. Ett glas bubbel i handen och sextiotals musik från högtalarna. Min man har just upptäckt att ett par skor som han spanat länge på är kraftigt prissänkta i England. Barnet är hos sin pappa, men även som sms i min telefon. 

Tjugosjunde november, fredag.

Så slår klockan fyra och arbetsveckan är över. Jag handlade på lunchen, köpte allt det där som gör det till en fredag. En pärlande crémant, rökta räkor och aioli, délice de bourgogne, kex och fikonmarmelad. Chips till honom och en liten ask chokladpraliner till mig.

Jag ska byta jeansen mot träningsbyxor, snöra på löparskorna och springa en halvmil först. Komma hem igen och duscha, kliva i en mjukt stickad klänning över ingenting annat än trosorna, hälla upp det där vinet och göra oss en fredagskväll, bara han och jag.

Nästan december.

Jag vaknar tio minuter innan alarmet. Smyger upp och startar kaffebryggaren, tar med en kopp tillbaka till sängen, viskar hej då när barnet går till skolan. Fyrtio minuter senare drar jag på byxor, knäpper på behån. Min man ligger kvar, brer ut sig i mitten av sängen. Kom, säger han. Hans arm mot min bara hud, ansiktet mot min hals, hans varma andetag.

Klockan slår åtta och gråheten utanför försänker lägenheten i mörker, gör att ljusen på matbordet fladdrar. Sneglar mot platsen där julgranen ska stå, tittar mot fönsterna där det om bara några dagar kommer lysa stjärnor. Jag tror att det är precis vad som behövs.

Det sista kämpet.

Sista veckan i november. Jag tänker att en pandemi aldrig kan vara värre än i november. Tar en promenad på lunchen för att få dagsljus, men det är att skämta med sig själv. Jag har det lite lugnare den här veckan, inte så att jag har lite att göra, men jag har inga deadlines som hänger över mig. Det gör att jag får tvinga mig själv att jobba. 

Hittar en ensam kanelbulle som legat gömd i frysen. Kokar en kopp kaffe och har eftermiddagsfika med mig själv. Ger mig själv tjugo minuter i en bok. Ställer ner kaffekoppen och vänder mig tillbaka till datorn igen. Det är november och livet kan inte bara vara roligt.

Tisdagsbloggen.

Vaknar till en tisdag. Sängen bäddades ren under kvällen före och lakanen är krispiga. Jag vill verkligen inte gå upp, men stapplar till sist mot köket. Tänder ljusen på matbordet, öppnar datorn, häller upp en kopp kaffe.

Jag var på kontoret igår, för första gången på en månad. Det är inte meningen att jag ska vara där, men vi hade ett uppstartsmöte i ett projekt och på grund av orsaker var det viktigt att mötet genomfördes på plats. Men idag är det tisdag och jag är tillbaka vid matbordet.

Ordningen är återställd, min man sitter tre meter bort framför sin dator, ljusen brinner på bordet, kaffekopparna avlöser varandra, Rachel och Harvey är återigen bara röster i min telefon. Men det var fint med de där timmarna bland människor.

Meningar från en lördagskväll.

Corona. Det är ett annorlunda liv. Jag saknar restaurangerna, vinglaset medan vi gör oss i ordning, den extra tiden framför spegeln. Men så kom Corona. Lördagskvällar spenderas hemma med bara varann som sällskap. 

Han lagar surf'n turf och jag har fortfarande svarta träningstights och en tisha på mig. Ett glas rödvin, går från matbordet till soffan, barnet som läser manga i soffan, musik i bakgrunden, tulpanerna som sträcker sig ur sin vas och hela vägen ner till bordet.

En pandemifredag.

Så. En fredag mitt under den brinnande pandemin i bilder. Är det mitt i pandemin eller vågar man hoppas att vi närmar oss ett vaccin och ett slut? Jag tror inte att jag vågar hoppas.

Klockan ringer sju, men jag stretchar tiden. Hinner bara dricka halva kaffekoppen i sängen, sedan får den följa med in i badrummet medan jag gör mig i ordning.

Ansiktskräm och foundation som bas, sedan en lätt ifyllnad av fransar, bryn, kindben och läppar. Håret får vara vad det är. Förra fredagen körde jag på ballongärmar och rosa läppar, det kändes som ett vinnande koncept så det fick bli en repris.

Tömmer och fyller diskmaskinen, plockar och bäddar sängen. Jag kan inte starta dagen förrän det är rent och snyggt, det är någon slags skada.

Öppnar datorn och gör frukost någonstans strax efter åtta. För dagen vaniljkeso och bär, ett kokt ägg och en klementin. Omega 3&6 och D-vitamin. Ännu en kopp kaffe.

Klockan nio börjar mötesdagen. Flyttar in till barnets rum och stänger dörren, för i vardagsrummet pågår ett annat möte. Spenderar tre timmar i olika möten, sedan är klockan plötsligt lunch.

Åt en take away palak paneer, men den gjorde sig verkligen inte på bild så istället ger jag er min lunchpromenad. Försöker promenera trettio minuter varje lunch, både för att samla steg men också för ljusets skull.

Timmarna efter lunch spenderas vid matbordet. Tända ljus, myshetsfaktorn är viktig nu under pandemin. Ja, annars med men oftast har jag inga ljus tända på kontoret.

Klockan slår fyra och eftersom det är fredag innebär det att arbetsdagen är slut. Svirar om till träningskläder och springer benen trötta.

Klockan nitton dricker man bubbel, det är sedan gammalt. I glaset har vi Glöet, en kombination av glögg och bubbel. Smakar annorlunda men inte oangenämt. Känn er fria att berätta för min man att våra bakre högtalare är jättefula och att de inte behövs.

I en annan tid och i en annan värld hade vinet intagits på någon bistro tillsammans med en bit mat, men nu är det vad det är och istället har min man snickrat ihop varsin tallrik med trancherad entrecote på en salladsbädd tillsammans med riven parmesan och vitlök- och chilifräst broccoli. Det har jag dock ingen bild på, ni får ta mig på mitt ord.

Det var en fredag under pandemin. Varsågoda! 

I text och bild.

Jag läser om folks dagar under pandemin. Ser bilder från hem som även blivit arbetsplatser, tänker att jag också skulle vilja dokumentera en dag. För att minnas, för att det är en så konstig tid. För att kanske, förhoppningsvis, kommer det här aldrig hända igen.

Häromdagen hade vi en genomgång av ventilationen i vår fastighet och de som utförde den var tvungna att komma in i allas lägenheter. Det var inga problem, för alla var ändå hemma. Tjugofyra lägenheter där alla var hemma under dagen. I varje lägenhet lyste minst en dator.

Bilder är inte mitt format, men jag tänker att jag ska prova. Testa att dokumentera en fredag under pandemin med bilder från vad som nuförtiden är en vanlig dag. 

Novembers räddning.

Vi måste prata om årets glögg. Tjugotjugo må vara ett skitår, men glöggen sitter där den ska. Årets Blossa smakar glögg och någonting mer, något juligt och vintrigt och alldeles underbart. Jag fastnade med blicken på flaskan när jag reste mig för att brygga dagens sista kopp kaffe, konstaterade att klockan var efter fem och ställde tillbaka kaffebönorna. 

Värmde glöggen, lade upp fötterna på stolen mittemot och lutade mig bort från datorn. Dricker du myntathé? frågade min man när han kom ut från sitt möte. Eh ja, svarade jag. Tänker att jag nog antagligen kommer dricka väldigt mycket myntathé den här vintern.

Alla har vi väl något.

Jag har någon slags defekt där jag slår i huvudet ganska ofta. Det är minst ett par smällar i veckan. Huvudet dunsar in i bordsskivor, köksluckor, dörrar. Bara i helgen slog jag i huvudet tre gånger. Skulle tvätta håret igår och fick navigera försiktigt mellan bulorna.

Det är ganska trist att det händer, för antagligen blir jag inte smartare för var smäll. Lovar att det är så här jag kommer gå till sist, av min allra sista huvudskakning.

Ljusglimtarna.

Måndag igen. Känns det inte som att det alltid är måndag? Vi är halvvägs genom november, men med ännu snävare coronarestriktioner. Jag har just stängt ner arbetsdatorn, ska värma en kopp te och öppna en bok, strunta i den vanliga promenaden när arbetsdagen tar slut. Laga en oxfilépasta och kanske dricka ett litet glas rödvin under tiden.

Vi sprang på en rejäl bit oxe i lördags, för ett nästan orimligt lågt kilopris. Således är idag tredje dagen vi äter oxfilé. I lördags åt vi den saltad och pepprad och grillad en snabbis tillsammans med spetskål och pak choi. Igår fick den bo i ugnen i sex timmar tillsammans med teriyakisås och serverades sen på en bädd av grönkål och svartris och toppades med picklad gurka, hackad chili och vårlök. 

Idag ska den sista lilla biten gifta sig med kantareller, pasta och grädde. Jag ska dricka ett litet glas rödvin. Man får hitta sina små ljusglimtar, det får man. För mig är det tydligen mat.

Och äntligen lördag.

Så kommer lördagen. Det blir inte särskilt annorlunda mot fredagen, fast minus alla de där arbetstimmarna. Vi sover till halv tio, dricker kaffe i sängen, stökar runt i lägenheten, äter frukost och dricker ännu mer kaffe. Klär på oss och går ut.

Promenerar mellan små delikatessbutiker, lämnar aldrig Norrmalm men samlar ändå ihop tiotusen steg. Handlar färska räkor och en bubblig äppelcider till lunch, oxfilé och rödpang till middagen. Köper nya blommor till vasen på matbordet. Vid femton kommer skymningen. Tänder alla ljusen, häller upp en kopp kaffe, skriver det här.

Äntligen fredag.

Min mans telefon ringer nollfemfyrtio. Ett system har kraschat i Egypten, säger han. Somna om du. Ett par timmar senare går jag upp. Han är inne på sin andra timme i ett onlinemöte. Jag känner att jag vill ha fredag, att jag behöver ha fredag. Väljer en topp med hög hals och ballongärmar, applicerar lite mer mascara än vanligt, ett tunt lager rosa läppglans.

Har fredagskänslan i kroppen genom hela dagen, slutför massor med uppgifter, har årets bästa kundmöte. Tänker att allt sitter i ballongärmarna och de rosa läpparna. Nu slår klockan snart fyra och jag ska gå och köpa allt som jag är sugen på. Har en känsla av att kassarna kommer innehålla mandlar, oliver, ost och chark och en riktig pangflaska rödvin.

Coronanovember.

Imorgon har två veckor av hemmajobb pågått. Min man har jobbat hemifrån sedan i mars. Tidigast när mars nästa år är slut kommer de gå tillbaka till kontoret. För min del är det kanske okej efter nästa vecka, fast det tror jag egentligen inte.

Det är inte så dumt, det här. Att sitta vid matbordet, i soffan, i sängen. Alltid med en kopp kaffe i närheten, eller ett glas bubbelvatten med sprickande isbitar, goda saker att äta och hela tiden med levande ljus tända. Fast det går åt väldigt många ljus, men det är det värt för det är november och corona finns.

December, december.

Jag är klar med min novemberdepp nu. December kommer inte vara vad den brukar, men det kommer bli fint ändå. Julgranen kommer fortfarande vara fin, om än bara för oss. Vi kommer alltid ha lussebullar och pepparkakor. Kan fortfarande ta långa promenader där kylan biter oss i kinderna och det knarrar under kängorna.

Och så kan vi stanna till på vintriga uteserveringar, sitta på fårskinnsplädar och dricka varm choklad, titta ut över isiga vikar. Komma hem till stjärnor i fönstren och röda blommor på borden och flämtande ljus. Dricka glögg och äta chokladpraliner, vara lediga och tillsammans, om än i väldigt små grupper. Det blir fint. Annorlunda, men fint.

Nu har jag nått min peak i depp, lovar.

Vaknar till en tisdag i november. Det är grått där utanför. Träden på vår innergård har tappat nästan alla sina löv, de ligger som en brun kletig massa på marken. Det är en ny dag och allting börjar om. Det är tiotusen nya steg att gå, ännu ett träningspass att göra, ännu en middag att laga, en diskmaskin att tömma, hundra nya mail att svara på.

Det är en ny dag i november och det slår mig att när november tar slut så kommer december, men det kommer inte vara någon vanlig december. Inga julbord, inga adventsmingel, inget luciafika, inga släktkalas. Ingenting av det som gör att vi överlever november.

Arbetsmoralen först.

Vi sitter mittemot varandra och äter lunch. Det var någon som sa att de med beroenden har det tufft just nu, säger han. Eftersom det är så många som jobbar hemifrån. De kämpar med alkoholberoende, spelberoende, sexberoende, alla möjliga sorters beroenden. 

Jag höjer ett ögonbryn, låter gaffeln sväva i luften. Säger att vi är ensamma hemma hela dagarna, vi skulle kunna skaffa oss ett sexberoende. Absolut, hade jag inte haft möte om tio minuter så, säger han. Imorgon kanske då, säger jag och knycker hans körsbärstomat.

Någon timme senare sitter jag framför datorn. Han ställer sig bakom mig, händerna glider över min rygg, hittar till framsidan. Ska vi jobba lite på det där sexberoendet, säger han. Samtidigt ringer min telefon. Fasen också, säger han.

Ett bibliotek, varm äppelmust och en söndagslur.

Så blir det söndag och min man räcker mig surfplattan. Hur känner du för Södermalm? frågar han. Jag tittar på bilder på en takmålning, ett badkar och en kakelugn. Det där rummet i mitten skulle kunna bli bibliotek och arbetsrum, säger han. Vi promenerar förbi huset, står och stampar på kullerstenarna utanför. Det är för mycket pengar, säger jag.

Kommer hem igen, sätter en stek i ugnen och värmer äppelmust på spisen. Tänder ljusen och kryper ner under varsin filt i soffan. Blundar och somnar en stund. När jag vaknar har himlen blivit blålila, ljusen flämtar fortfarande och barnet har bytt bok.