Bullar och bebisar.

Jag ligger redan i sängen när han kommer och lägger sig. Jag har ett nytt nattlinne på mig, i mörkrött och spets. Jag skrollar på mobilen och reklam för bebiskläder dyker upp i mitt instagramflöde.

Jag vinklar skärmen mot honom. Det här är bara för att du skämtade om att jag har en bulle i ugnen förut, säger jag, apropå när vi fikade ett par timmar tidigare. Han tittar på mig och upptäcker nattlinnet. Hallå där, vill du ha en bulle i ugnen? säger han.

Det är ändå novembergrått där ute.

Min mans jobbkris fortsätter och han spenderar sin lördag i teamsmöten och mail. Det gör inte särskilt mycket, för barnet pluggar inför ett stort prov och jag har ett gäng nya serviceinstruktioner att korrekturläsa och renskriva. 

Så det är vad vi gör. Varvar mellan soffan, matbordet och sängen, varsin dator i knäet och alltid en varm kanna kaffe. Värmer bullar i ugnen och har mjuk musik i bakgrunden. Pausar och sträcker på oss, lägger oss raklånga i soffan, tar en kort promenad. Värmer glögg, beställer mat till dörren, avslutar dagen med ett glas vin.

Om att vara ganska trött.

Så kommer fredagen. Jag har bara två möten, men desto mer admin. Alarmet ringer klockan sex. Går upp och slår på kaffebryggaren, tänder ljusen på matbordet och soffbordet, sätter mig skräddare i soffan med en filt över benen och datorn i knät. 

En stund senare kommer min man upp, tar sin dator och sätter sig bredvid. Det är mörkt runt oss, fortfarande svart utanför fönsterna och skenet från datorerna och de tre ljusen är svagt. Säger god morgon till barnet som yrvaket plötsligt står i köket.

Sätter mig tills sist vid min arbetsplats framför sovrumsfönstret, när det ljusnat utanför och min mest produktiva tid börjar ta slut. Tar det första mötet, promenerar på lunchen, tar det andra mötet. Jobbar mig långsamt genom att göra-listan som aldrig tar slut.

Och nu är klockan fem och jag ska stänga ner. Egentligen är det om någon timme som min mest produktiva tid börjar om, när det mörknat utanför och tystnat runt mig, men den tänker jag inte jobba bort idag.

Att vara sexton.

Jag får en telefontid med barnets neurolog. Berättar om hur barnet mår, att han lider av att inte få spela dataspel. Vi bestämmer att han ska få testa. Om medicinen fortsätter fungera, om sömnen och kosten sköts, då ska han få spela en timme om dagen. 

Och det är som om ett ljus tänds i hans ögon. 

Välkommen tillbaka.

Min man har någon slags krissituation på jobbet. De kommer då och då, kriserna. System som går ner och så måste de jobba som dårar för att fixa. Just nu är det någon kund på Irland som inte är glad. 

Han jobbar fortfarande när jag kommer hem från kontoret, jobbar när maten blir klar, skakar på huvudet när jag frågar om han hinner äta, pekar på sina hörlurar och mötet som pågår när jag frågar om han ska träna.

Så kommer onsdagen och jag fastnar på kontoret. Han stänger av datorn samtidigt som jag släpper ner väskan på hallgolvet. Ska vi gå ut och äta? frågar han. Min hjärna glider över alternativen i kylskåpet, berättar för kroppen hur trött den är. Jag nickar.

Vi sjunker ner vid ett bord. Barnet beställer coca cola, vi en flaska rödvin. Varsin hamburgare, två skålar strips av potatis och sötpotatis mitt på bordet, ett par dippar. Så vad har ni haft för er de senaste dagarna då? frågar han. Inte mycket, säger vi.

Tänker för mycket, känner för mycket.

Det är bara Rachel och jag hela dagen. Vi jobbar sida vid sida. Pausar för att berätta saker som hänt sen sist. Skrattar tills mascaran lösts upp i ögonvrårna. Är allvarliga ena sekunden och alldeles fnissiga i nästa.

Vi sitter och äter lunch när jag vänder upp telefonen och har ett missat samtal. Hinner bygga upp en nervositet tills den ringer igen. Ett par minuters samtal men en känsla som stannar kvar efteråt, en känsla av att det fanns något mer att säga. 

Sjunker ner på tunnelbanan och tänker att den här dagen var bättre, men jag vet inte, något skaver fortfarande. Skriver ett sms men skickar det aldrig. Tänker att ibland måste man låta saker bero.

Vem är jag hädanefter?

På måndagen bestämmer jag mig. Efter månader av velande vet jag bara. Det räcker nu. Det behöver inte betyda någonting alls, jag har sökt mig bort tidigare men i slutänden valt att stanna där jag är. 

Men nu kommer jag hem från jobbet och tänker att det är dags. Jag undrar om jag kan bli någon annan. Skulle jag kunna vara lycklig utan att vara någon som letar förbättringsåtgärder och effektivisering? Skulle jag kunna leva mitt liv utan att skriva en enda process till? Kan jag sluta vara någon som folk vänder sig till med sina frågor?

Jag vet inte, men jag tror att jag kanske är redo att ta reda på det.

Fredag, lördag.

Huvudet är fyllt med tankar av olika slag. Jag städar för att göra rent runt mig, för det kan inte vara rörigt inuti och utanpå samtidigt. Köper en julros och ställer i min mossgröna Kastehelmivas på matbordet, höga ljus i mässingsljusstakarna intill. 

Jag är på gymmet vid halv nio. Tränar, trasslar ut nystanet i huvudet, stretchar. Vi hjälper hans syster skruva ihop möbler. Äter pizza bianco med räkor och dricker crémant. Sitter kvar en halv evighet och dricker kaffe innan vi promenerar hem. 

Och nu har vi landat i soffan. Årets glögg värms på spisen och det enda som kan få mig att kanske eventuellt lämna soffan är tanken på godis.

Den jävla epilepsin.

Så bryter han ihop till sist. Fem månader efter epilepsidiagnosen kommer vidden av den över honom. Jag är så jävla trött på det här. Jag vill inte ha epilepsi. Jag vill hänga med när mina klasskompisar pratar om dataspel och jag vill kunna spela själv, säger han. 

Alla restriktioner, begränsningarna, den livslånga medicineringen, rädslan för nästa anfall. Han gråter och jag gråter. Jag önskar att jag kunde ta över epilepsin. Önskar att sjukdomen var min och inte hans.

En känsla av vemod.

Dörren in till min chefs kontor står öppen när jag passerar på vägen ut. Hans jacka ligger över en stol och datorväskan står intill. Jag sjunker ner i hans soffa, fast han inte är där. Ett par minuter senare står han i dörren. Hej, säger han.

Han ska sluta och det har förändrat vår relation. En långsam acceptans kring att saker aldrig mer kommer bli vad de har varit. Hur är det? säger han. Jag vet inte, säger jag. Du ska sluta och Harvey ska vara föräldraledig i åtta månader och jag vet inte ens exakt vad jag ska göra. Han nickar. Lyssna på din magkänsla, säger han.

Men problemet är att min magkänsla inte säger någonting alls.

En annan dag.

Den rätade upp sig igår, dagen. Kom hem till spaghetti och köttfärssås och tända ljus på matbordet. En kopp kaffe i soffan medan pastan kokade. Ett träningspass efteråt och energi som plötsligt bara fanns.

Så blir det onsdag och jag har sovit åtta timmar och november glömmer bort sina minusgrader. Håret är nytvättat och jag har en ny tröja. Det är kanske fortfarande november, men november är mindre av ett helvete idag. 

Novemberhelvetet.

Jag sover dåligt, drömmer oroligt och är inte alls beredd när klockan ringer. Snoozar två gånger. Behöver dubbel dos kaffe innan jag ens kan lämna lägenheten. Trottoarerna är blanka av minusgrader. 

Polokragen kliar, tröjan är för kall, håret faller fult. Försöker rädda det med en snodd i nacken, men jag tror inte att det lyckas. Det regnar utanför fönstret och himlen är grå, grå, grå. Råkar se mig själv i en skärmdelning och ryser till.

Tröttheten uppfyller mig och jag blir akut godissugen. Norpar en chokladbit från skålen på jobbet och sedan en till, men fyllningen är så söt att jag blir illamående istället. Och aldrig, aldrig är jag nöjd. 

Också en måndag.

Måndagsmorgon. Det snöar när jag kliver ut på trottoaren. En ny bok rinner in i mina öron. Stoppar händerna i de djupa fickorna på kappan och gömmer ansiktet i halsduken. Börjar gå mot tunnelbanan.

Min nya cashmereklänning böljar mot benen, formar sig runt kroppen. Jag har inte ett enda möte på hela dagen. Skriver en lång lista med saker att hinna med. Placerar bock efter bock intill punkterna i takt med att dagen går. 

Måndagseftermiddag. Luften är kall, klar och mörk. Promenerar hem med en kaffe i handen. Det lyser mjukt från caféerna och restaurangerna som kantar gatorna. Mina skönaste jeans och en luftig skjorta. Värmer gulaschsoppa. Häller upp det sista ur helgens rödvinsflaska.

Viker in tvätten, torkar alla ytor, dammsuger. Städar badrummen. Kastar de vissna snittblommorna och diskar ur vasen. Så blir det kväll och min man frågar om vi ska titta på film och jag kan inte minnas senast vi gjorde det en måndagskväll.

Helgen vecka 44, utan inbördes ordning.

Tre små chokladbollar i varsin skål som fika på eftermiddagen. Kaffe med varm mjölk. En gulaschsoppa som puttrar flera timmar. Côtes du Rhône. Gin sour med äpple och kanel. Äntligen en känsla av att ha tid. 

En ny svensk serie, den om Palmemordet. Klickar hem en klänning för den får mig att tänka på Berlin. En tunn dunväst till barnet att ha under rocken. Tränar. Promenerar i solsken. Promenerar i regn. Tänder ljus på minneslunden. Och det var det.

Den berömda balansen.

Katrina berättar om sitt nya singelliv. Om hur det är att komma hem till en lägenhet som ingen har stökat till, att inte behöva ta hänsyn till någon annan, att bestämma själv vad man vill äta. Det kniper till lite när jag tänker på hur jag själv vinglar i balansen.

Den berömda balansen. Och också, är det inte så att man romantiserar det som man inte har? Att de som levt med någon sedan länge fantiserar om just ensamheten, och de som inte har någon längtar efter närheten av någon intill.

Jag tror att det är så. Och kanske att livet inte är så jävla enkelt hela tiden.

Hälsoveckan 45.

Livet är svårt att balansera just nu. Arbetsliv och familjeliv. Min man arbetar fortfarande hemifrån och jag från kontoret. Maten är nästan alltid klar när jag kommer hem och även om han inte säger det känns det som att det placerar mig på minus.

Vännerna och familjen. De senaste veckorna har bestått av ett liv i sus och dus. Ett liv av skoj, att dricka vin och äta piggelin. Drinkar efter jobbet, nya bekantskaper och tjejmiddagar. Spontana after works och såna som vi längtat efter sedan innan pandemin. 

Träningen och vilan. Min kropp är så trött efter veckans tredje pass av att lyfta tungt, men så blir det dags för marklyft och jag säger att jag ska ta det lugnt, men sen står jag ändå där och rycker i det tyngsta jag nånsin lyft.

Planen var att tillbringa två dagar i Göteborg nästa vecka, men planerna kastades om. Det känns lika delar tråkigt som skönt. Det betyder att nästa vecka är helt fri från kvällsplaner. Att mitt enda fokus kan vara att äta, sova och träna. Ingen alkohol, inget friterad, inga utsvävningar. Hundra procent hälsovecka.

Saffransbullar och rödvin.

November dundrar in. Det är grått om dagarna, inte en enda soltimme på hela veckan, bara ett långt duggregn. Mina föräldrar kommer på middag. Barnet och jag lagar viltskavsgryta och ostkaka, mamma och jag dricker rödvin. De har med sig årets första saffransbullar.

Vi promenerar genom Vasaparken med deras hund innan de går till bilen och vi hemåt. Diskar undan, stoppar in bullarna som blev över i frysen, ordnar om buketten med blommor som de hade med sig. Slår upp det sista ur vinflaskan och skriver det här.

Tisdagen.

På förmiddagen ligger en timmes riktigt grovt administrativt arbete av den allra tråkigaste sorten, följt av ett teamsmöte med en förkyld Rachel. Jag lämnar bara sängen för att hämta kaffe och en tröja, sedan bullar jag upp kuddarna bakom mig och sätter igång. 

Springer till gymmet på lunchen, tränar axlar och mage. Äter framför datorn och svarar på mail. Duschar bort gymmet, drar på jeans och en topp med ballongärmar. Blåser ut håret, lägger en makeup.

Promenerar till en hotellobby och sjunker ner bredvid Harvey. Vi sitter sida vid sida och arbetar i tystnad, varsin cappuccino intill. Vid fem vandrar Mike in i lobbyn, säger att det räcker, det är dags för vin. Yes box, säger vi och slår ihop datorerna.

Om att ta sina chanser.

När min svägerska går hem på söndagskvällen följer min svärmor med. Jag städar köket, duschar och kliver i min kimono. Sjunker ner i soffan, lägger huvudet mot hans axel. Hans hand smyger in under morgonrocken.

Så kommer måndagen och barnet är kvar hos sin pappa. Vi jobbar till fem, tränar vårt snabbaste och skyndar hem. Vill använda den sista barnlediga kvällen till att bara vara vi. Jag häller upp vin och hans händer vilar mot mina höfter. Bröstkorgen är varm mot mina skuldror. Han drar fingertopparna längs min nacke och en ilning skjuter genom kroppen.

Kom an, november.

Oktober kom och gick. Idag börjar november och det är den värsta månaden. Fast i år känns det inte riktigt så. Jag längtar efter det där som gör mörkret mysigt, det som jag inte har hunnit märka att jag saknat ännu.

Must med stora isbitar. Riktigt syrliga vinteräpplen. Knäckig äppelpaj med vaniljglass. Fisksoppa med saffran. Rödvin. Varma kaneldoftande drinkar. Mintigt te. Krispig luft mot kinderna. Halsdukar att gömma ansiktet i.