Vi sitter på vår vanliga pub, barnet och jag. Kanske är det fel att min fjortonåring har något att kalla sin vanliga pub, fast egentligen är det nog mer en restaurang än en pub och vi är aldrig här sent. Han dricker cocacola och jag något starkare och så skriver vi på våra böcker.
Vi försöker gå hit en gång i veckan. Sitter mittemot varandra och låter fingrarna smattra mot tangenterna. Ibland sitter vi bara och stirrar på orden på våra skärmar, sedan smattrar det igen. Jag har öppnat mitt manus men lämnat det igen. Jag har inte boken i mig idag. Det är några veckor sedan jag hade det, men jag tänker att det är okej. Den kommer tillbaka igen, den kommer alltid tillbaka. Man kan inte tvinga fram en roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar