Jag gråter ner i högen av nytvättade strumpor. Jag gråter tyst, för jag orkar inte berätta. Vill behålla alla trassliga tankar för mig själv. Jag vet att om jag berättar så kommer min man att säga stopp, säga åt mig på skarpen att det är dags att tacka för kaffet och gå.
Så jag gråter tyst, låter tårarna rinna men sväljer ner snyftningarna. Tänker att det är en sån rörig situation och att jag är en idiot som hela tiden ger den halvår efter halvår, som om tiden aldrig nånsin kommer ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar