Jag sitter i mina föräldrars soffa. Det är sent på kvällen efter min brors fyrtioårsfest. Jag har pratat och skrattat med människor som jag inte har sett på väldigt länge. Det har varit en trevlig kväll, men så sitter jag där i mina föräldrars soffa och jag känner hur jag längtar hem. Att vi är så väldigt långt från varandra och att de inte ens försöker närma sig.
Jag tänker på det när de släpper av oss på tågstationen, när vi sätter oss i de mjuka sätena, när vi kliver av tunnelbanan, när vi låser upp dörren till vår lägenhet. Jag tänker att det är okej. Ju närmre jag kommer vårt hem desto mer känner jag att det är okej. Det är synd och det är sorgligt, men det är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar