Om att ta en paus.

När måndagen kommer är jag inte redo för en ny vecka. Är inte redo för att åka till kontoret, för att ha människor intill. Inte efter de senaste stressade veckorna och efter en helg i mina föräldrars hus, inte med en ny vecka som innehåller stora presentationer och heldagar i workshops och drinkar efter jobbet.

Så jag struntar i det. Istället drar jag på mig mina löpartights och knyter springskorna, springer längs trottoarerna medan solen går upp och människorna hittar ut. Står och andas ut vita moln vid ett rödljus, tittar på himlen och husen och bilarna och människorna och känner hur det rör vid något i mig. Kommer på att det nog är en känsla av att vara hemma.

Duschar och byter om, fyller diskmaskinen och bäddar sängen. Vid halv nio sätter jag mig med datorn i soffan och startar arbetsdagen. Det är alldeles tyst och stilla, rent och lugnt. Dukar med tablett och servett och tänder ljusen på matbordet, värmer en soppa och äter i sällskap av en bok. Kokar kaffe och återgår till arbetandet.

Vid fyra kommer barnet hem och jag tänker att dagen kan få vara klar. Vi promenerar i de sista kyliga solstrålarna till Tössebageriet och äter varsin semla. Kommer hem samtidigt som min man, lagar en halloumisallad och tar upp den där boken igen när kvällen kommer.