Om en lördagsmorgon.

Min son klär sig som en prydlig farbror nuförtiden. Ullbyxor och stickade tröjor och välkammat hår. Jag öppnar dörren till hans garderob. Är den här för kort i ärmarna, frågar jag och håller fram en stickad tröja i roströd ull. Han ligger i sin säng och läser. Mmm, säger han. Tack, säger jag och drar den över huvudet.

Mjuka jeans och hotelltofflor, viker upp tröjans ärmar ett varv. Mitt barn är ett huvud längre än mig. Solen tittar fram ibland medan vi glider runt i lägenheten. Någon diskar undan efter frukosten, en annan kokar mer kaffe, en tredje läser vidare.

Varm inuti.

Så kommer äntligen fredagen. Vi kallar det för en dag vid tre, slår ihop datorerna och styr hem till min kollega. Han häller upp ett Amarone i tre glas, sedan pratar vi bort ett par timmar. Jag kliver i skorna och kappan, tar min väska och kramar dem hej då.

Textar min man att jag är på väg hem. Barnet har en tjej här, skriver han tillbaka. Jag köper femtio bitar sushi och promenerar hem. De sitter med oss vid matbordet en timme efter att maten är borta, pratar så öppet om livet som nästan femton. Vi tittar på varandra över vinglasen, min man och jag, delar små leenden som de nog inte ser.

Pudrigt snö och kardemummakaka.

Jag rullar in på centralstationen en timme innan min son gör detsamma. Jag kommer från väst, han kommer norrifrån. Han har spenderat de första dagarna på sportlovet hos sin far. Och så kommer torsdagen och himlen strör ett blött puder över oss. Vi sitter i soffan med varsin dator i knäet. Han skriver, jag jobbar.

På soffbordet står två skålar med grekisk yoghurt, blåbär och honung. Båda är fortfarande orörda, ingen av oss kan äta direkt på morgonen. Vår enda plan är att göra det här, jobba och skriva, och sedan promenera två kvarter bort och äta ramen till lunch.

Gå förbi biblioteket efteråt, låta barnet välja bland raderna av böcker, och sen blomaffären. Be dem binda ihop något som påminner om att mars kommer på söndag. Spendera även eftermiddagen i soffan, han med en bok och jag med min dator, earl grey och kardemummakaka.

Om igår.

Två minuter efter att jag skriver att jag ska gå ut, att jag ska promenera min väg till middagen, öppnar sig himlen. Det är oklart om det är regn eller snö som kommer ner. Jag står i det lilla rummet med de blommiga tapeterna och vita hotellakanen, tittar ut och ryser.

Så jag går långsamt trapporna ner, svänger vänster vid hotelldisken och frågar hovmästaren om det finns ett ledigt bord. Jag visas till ett ensamt bord för två. Bredvid sträcker sig fönster från golv till tak. Utanför stressar blöta människor förbi. Jag beställer rödvin och tryffelpasta, struntar i boken, tittar på människor istället.

Främmande gator och våfflor.

Jag sitter skräddare i en hotellsäng. Lakanen är krispiga och vita, så som de bara är på hotell. Jag ska snart stänga av datorn och ta mig ut på de främmande gatorna, hitta mig en middag och ett glas rödvin. Läsa en bok till maten.

Sedan ska jag gå tillbaka hit, till hotellsängen med de krispiga vita lakanen. Kanske äta lite lakrits, kanske läsa lite mer. Sova åtta timmar och äta hotellfrukost. Jag såg att de har våfflor. Jag tror att jag ska äta en våffla imorgonbitti.

Februari och kylan.

Det är den tjugotredje februari när jag ledsnar på vintern. Vi promenerar i solskenet men det är verkligen bara varmt om man står stilla mot en husvägg där solen råkar falla. Jag googlar vårjackor och svär över de tjocka kapporna och halsdukarna som fortfarande behövs.

På måndagen köper jag en kaffe när jag går hem från jobbet, behöver något som värmer inifrån. Brer mackor och kokar te till middag. Lägger mig under en filt i soffan och min man lägger sig ovanpå, värmer mig med sin kropp.

En lördag i februari.

Idag är det fyra år sedan min svärfar gick bort. Vi som finns kvar träffas på ett gammalt gästgiveri på Drottningholm, dricker cava och minns. Det stormar runt den lilla glaskupan som vi sitter i. Ibland regnar det, andra stunder bryter solen igenom.

Vi promenerar hem, genom Bromma och förbi Äppelviken. Genom villaområden och förbi trädgårdar. Täcker botten i en godispåse med surt, lakrits och choklad. Kommer hem till en varm lägenhet, kokar te och lägger oss under filten och äter godis.

Äntligen fredag.

Mina springskor ligger kvar där jag sparkade av dem för en stund sen. I kylskåpet vilar en flaska vitt vin, på köksbänken väntar en förpackning äggnudlar och chili, lime, nötter och koriander tillsammans med räkorna som långsamt tinar.

Jag ska ställa undan springskorna och duscha bort både löpturen och veckan. Öppna vinet och sätta på någon dammig gammal sextiotalsmusik, laga mat i hundra år och sen spendera resten av kvällen med fötterna i min mans knä.

Om en torsdag.

Redan innan torsdagen kommer bestämmer jag att det ska vara en kort dag. Säger högt på morgonen att jag går innan sexton. Sedan går dagen. Jag sitter i ett möte och ser hur klockan blir femtontrettio, sexton, sextonfemton, sextontrettio. När jag kommer hem är klockan sjuttontrettio och männen i mitt liv trängs framför badrumsspegeln.

Kliver in i duschen, tvättar bara håret och tvålar in kroppen, håller ansiktet borta från vätan. Blåser håret, bättrar på sminket och kliver i en klänning. Drar på stövlarna en minut innan vi måste gå. Sedan firar vi min svägerskas födelsedag, det är rödvin och libanesiska smårätter i mönstrade vackra skålar och en charmig servitör.

Vi trillar in genom dörren en bit efter nio. Skakar ut paraplyerna som blivit blöta av promenaden hem. Barnet borstar tänderna och kryper i säng. Jag kliver ur klänningen, hänger den över en stolsrygg tills imorgon. Tänker att det var en bra torsdag.

Tåg, glasnudlar och vin.

Onsdagen kommer och jag börjar dagen med att kliva på ett tåg. Sjunker ner bredvid min kollega och slår upp datorn. Vi arbetar oss fram till Göteborg, köper varsin glasnudelsallad med räkor, chili och koriander och kliver in i en bil som tar oss till kontoret.

En arbetande lunch och så en presentation ovanpå det och sedan är vi tillbaka på tåget igen. Säger att vi ska dricka vin, men det kränger för mycket. Säger att vi ska jobba, men vi mår för illa för det. Pratar bort tre timmar istället.

Säger hej då och går åt varsitt håll. Jag köper en åtta bitars sushi och kommer hem till en tyst lägenhet. Barnet springer och mannen tränar. Sätter mig vid matbordet och äter långsamt, njuter av det stilla och det lilla. Fast jag hade kunnat ta det där vinet nu.

Ljuset och färgerna.

Jag promenerar genom gamla stan när jag går till kontoret. Himlen färgas ljusblå medan jag går. Mellan de gamla husen ser jag vattnet och gröna lund och hur himlen blir solgul. Det är då jag känner livet i mig, så där som man bara gör vid de allra första vårkänslorna.

Det är fortfarande ljust när jag går hem nio timmar senare, även om himlen inte är solgul eller ljusblå längre. Men det gör ingenting, för det är ljust och när ljuset kommer kan vi klara nästan vad som helst.

Dagboken.

Jag tänker på det när jag klipper ner blommorna som står på matbordet. Det är rosorna från alla hjärtans dag och de har börjat sloka. Jag klipper bort två centimeter och byter vatten. Vid matbordet sitter min man och mitt barn och pluggar inför matteprovet senare i veckan.

Jag sätter mig på stolen bredvid barnet. Tar bort örhängena som varit fästa vid öronen hela dagen, lyfter upp håret och snurrar det över ena axeln. Det har precis blivit så långt att det stannar kvar.

Ibland undrar jag varför jag fastnade för att blogga. Jag tänker på det när jag klipper ner blommorna som står på matbordet. Att jag ofta tänker på min dag i textform, hur den kommer att låta här. Att det är ett sätt att summera dagen för mig själv, lite som en dagbok.

Om resorna och skammen.

Jag har inte varit på särskilt många ställen. Har aldrig varit i London, Paris eller Rom, inte på Mallorca eller Kanarieöarna. Jag växte upp i en familj som aldrig reste, ingen av mina bröder har ännu varit utomlands, och sedan kom mitt barn när jag fortfarande var så väldigt ung.

Jag vill se världen och jag vill visa den för mitt barn. Fira påsk i Tyskland och jul i Österrike, vandra på Skotska högländerna och doppa tårna i havet på en exotisk ö, se Colosseum och Akropolis, äta pizza i Italien och dricka Sangria i Spanien. Okej, det sista får bara jag och hans bonusfar göra, men ni förstår.

Men jag känner ju också flygskammen. Vet att vi bor på en misshandlad planet och att vi alla döms för de resor som vi gör. Det spelar ingen roll att vi bara äter kött nån gång i veckan, att vi åker kommunalt varje dag, bara handlar återbruk till vårt hem och klimatkompenserade kläder till våra kroppar, att vi källsorterar varenda pryl som går åt. För inte så länge sedan frågade någon mig hur jag tänkte när jag skaffade barn, tänkte jag inte på miljön alls?

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag vill resa, jag vill se, jag vill upptäcka. Min man frågade häromdagen om vi inte borde fira påsk i Berlin i år. Jag vill så väldigt gärna säga ja, men samtidigt har vi bokat en resa till Riga över hans födelsedag. Nu kan man visserligen ta tåget till Berlin och båten till Riga, men det skaver ändå i mig att jag vill resa så mycket.

Folk säger att vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, och jag tänker att det är så det borde vara. Att vi kan köpa förnybart bränsle till vår flygresa, att vi ska göra allt som vi kan för miljön i vår vardag, men ändå få se andra ställen av världen. Men samtidigt känner jag mig som en bluff, en skam, som någon som borde göra annorlunda.

Om igår kväll.

Det ligger rödrutiga dukar på borden, ensamma ljus brinner på varje bord. Runt oss sitter andra par, de flesta är i vår ålder eller äldre, flera verkar prata italienska. Vår servitör skämtar med oss på en kraftig italiensk brytning när han häller upp rödvin i stora kupor. Vi befinner oss i Vasastan, men det känns som Italien.

Det kommer in fem unga tjejer och lugnet försvinner. De skrikpratar och skrattar, pussar i luften och kallar varandra älskling. Min min ser alldeles förskräckt ut, precis som de andra paren. Jag skrattar åt honom, säger att han har blivit medelålders.

Vi promenerar hem och jag hör mina klackar mot marken, ser hans mörka rock och min svarta kappa, pratar om hur skönt det var att restaurangen inte hade musik i bakgrunden. Och då slår det mig att vi verkligen har blivit ett medelålderspar. Ungdomen så som vi kände den förut har nog tagit slut, men det gör ingenting alls.

Alla hjärtans dag.

Det är alla hjärtans dag och jag sitter i soffan iförd träningstights och sportbehå, äter geléhjärtan och dricker champagne. Min man hade med sig rosor när han kom hem för en stund sedan. Jag hade redan köpt blommor till honom, så nu står det två dussin röda rosor i vår största vas på matbordet.

Barnet äter pizza med en kompis, och så snart jag har svettats färdigt efter mina sex kilometer ska jag hoppa in i duschen och sen ta min man i handen och dela en pizza med honom. Vi ska till en liten italiensk restaurang och fira alla hjärtans dag. Det är en sån restaurang som bara har svindyr napolitansk pizza på menyn och jag har lovat min man att inte försöka beställa en pizza med banan och curry.

Puben och böckerna.

Vi sitter på vår vanliga pub, barnet och jag. Kanske är det fel att min fjortonåring har något att kalla sin vanliga pub, fast egentligen är det nog mer en restaurang än en pub och vi är aldrig här sent. Han dricker cocacola och jag något starkare och så skriver vi på våra böcker.

Vi försöker gå hit en gång i veckan. Sitter mittemot varandra och låter fingrarna smattra mot tangenterna. Ibland sitter vi bara och stirrar på orden på våra skärmar, sedan smattrar det igen. Jag har öppnat mitt manus men lämnat det igen. Jag har inte boken i mig idag. Det är några veckor sedan jag hade det, men jag tänker att det är okej. Den kommer tillbaka igen, den kommer alltid tillbaka. Man kan inte tvinga fram en roman.

När världen är emot en.

Tove skriver att hon drömmer sig bort till livet som jag berättade om igår. Jag läser det på språng mellan två möten och det får mig att fnissa. Jag tänker att hon nog inte hade gjort det om hon såg mig idag. Min hud är nästan genomskinlig och ögonen svider av trötthet, håret är platt och tråkigt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jag nog aldrig varit mer oattraktiv.

Jag har en sån dag. Alla mail som kommer innehåller omöjliga uppgifter, inga möten leder till slutsatser. När jag kommer hem gör jag en broccolisoppa som smakar hemskt. Brer ostsmörgåsar till middag istället. Snörar på löparskorna och tänker att jag ska springa sex kilometer men orkar verkligen inte mer efter fyra. Kommer hem och tappar ett glas i golvet.

Så. Det får vara det för idag. Hoppas att Tove och alla ni andra har haft en bättre dag.

Om en tisdag.

Jag kommer hem från Linköping vid tresnåret. Tar ett telefonmöte medan jag slänger ner baddräkten och en handduk i väskan. Promenerar över till Kungsholmen och in på badhuset. Simmar tjugo längder och lägger mig sen raklång i bastun. Det är bara jag där inne.

Kommer hem samtidigt som min man, till en tom lägenhet för barnet spelar badminton. Slår upp varsin dator och jobbar undan dagen. Svänger ihop en sallad till middag. Sitter vid matbordet och pratar om dagen tills barnet kommer hem, han äter och vi sitter kvar. Skriver det här och sen är dagen nästan slut.

Livet som går.

Klockan är tjugoettnollåtta när måndagen till sist tar slut. Åtminstone är det då som arbetsdagen når sin ände. Då har jag hunnit vara både på kontoret och i Örebro, dragit en presentation och svarat på akuta telefonsamtal, kommit hem och ätit middag och gått en kort promenad och sen kommit tillbaka till datorn och dagens alla mail.

Men nu är klockan tjugoettfjorton och jag skriver det här. Ska bara stryka morgondagens klänning och putsa skorna, sedan väntar sängen. Sängen och sömnen, sedan ännu en dag och ännu en stad och ännu en presentation.

Och så går helgen.

Musik i bakgrunden nästan hela tiden. Foodorar middagen både på fredagen och söndagen. Ännu ett glas vin till mig och en whisky till honom efteråt. Möter hans syster och promenerar runt Gröndal. Går på konditori, äter dammsugare och dricker kaffe ur små koppar. Tittar på två filmer, en är jättebra (Jojo Rabbit) och en är ganska dålig (Motherless Brooklyn). Dricker te och ligger skavfötters i soffan, läser böcker och pratar om världen.

Äntligen helg.

Egentligen är fredagen en springdag, men när jag kommer hem från jobbet orkar jag ingenting. Min man håller upp en flaska rödvin och jag nickar. Han slår upp ett glas och jag sjunker ner i soffan. När lördagen kommer har jag sovit nio timmar och är inte lika trött. Snörar på skorna efter frukosten och springer sju kilometer genom Hagaparken.

Står i duschen och känner hur det smakar salt och skog om läpparna, innan tvålen sköljer bort allt. Musklerna stretar och jag vilar med pannan mot det svala kaklet. Jeans och tröja, nästan ingen makeup och håret fönat rakt. Knäckebröd och avokado, en bok i soffan tills min man kommer hem från gymmet och dagen tar vid.

Om när saker är svåra.

Jag gråter ner i högen av nytvättade strumpor. Jag gråter tyst, för jag orkar inte berätta. Vill behålla alla trassliga tankar för mig själv. Jag vet att om jag berättar så kommer min man att säga stopp, säga åt mig på skarpen att det är dags att tacka för kaffet och gå.

Så jag gråter tyst, låter tårarna rinna men sväljer ner snyftningarna. Tänker att det är en sån rörig situation och att jag är en idiot som hela tiden ger den halvår efter halvår, som om tiden aldrig nånsin kommer ta slut.

Dagarna och känslorna.

Tisdagen, onsdagen och torsdagen går in i varandra. Det är middagar och rödvin, workshops och presentationer. När torsdagen kommer och klockan slår två är alltihop färdigt. Där ute skiner solen och jag ställer min väska innanför dörren och går ut igen.

Köper en kaffe att ta med och sicksackar fram mellan barnvagnar, tanter och farbröder. Känner hur kylan nyper i kinderna och solskenet lockar fram känslor i mig. Går förbi en kvinna som gråter tysta tårar på en parkbänk. Jag funderar på att stanna och fråga hur hon mår, men så tänker jag att alla nog behöver sitta på en parkbänk och gråta ibland.

Kommer hem samtidigt som barnet, när solen försvunnit bortom hustaken och bara kylan är kvar. Kokar te och klyftar äpplen, öppnar varsin dator och sjunker ner i soffan, han med sina läxor och jag med alla orden som finns i mig.

Om att ta en paus.

När måndagen kommer är jag inte redo för en ny vecka. Är inte redo för att åka till kontoret, för att ha människor intill. Inte efter de senaste stressade veckorna och efter en helg i mina föräldrars hus, inte med en ny vecka som innehåller stora presentationer och heldagar i workshops och drinkar efter jobbet.

Så jag struntar i det. Istället drar jag på mig mina löpartights och knyter springskorna, springer längs trottoarerna medan solen går upp och människorna hittar ut. Står och andas ut vita moln vid ett rödljus, tittar på himlen och husen och bilarna och människorna och känner hur det rör vid något i mig. Kommer på att det nog är en känsla av att vara hemma.

Duschar och byter om, fyller diskmaskinen och bäddar sängen. Vid halv nio sätter jag mig med datorn i soffan och startar arbetsdagen. Det är alldeles tyst och stilla, rent och lugnt. Dukar med tablett och servett och tänder ljusen på matbordet, värmer en soppa och äter i sällskap av en bok. Kokar kaffe och återgår till arbetandet.

Vid fyra kommer barnet hem och jag tänker att dagen kan få vara klar. Vi promenerar i de sista kyliga solstrålarna till Tössebageriet och äter varsin semla. Kommer hem samtidigt som min man, lagar en halloumisallad och tar upp den där boken igen när kvällen kommer.

Om att stå lite utanför.

Jag sitter i mina föräldrars soffa. Det är sent på kvällen efter min brors fyrtioårsfest. Jag har pratat och skrattat med människor som jag inte har sett på väldigt länge. Det har varit en trevlig kväll, men så sitter jag där i mina föräldrars soffa och jag känner hur jag längtar hem. Att vi är så väldigt långt från varandra och att de inte ens försöker närma sig.

Jag tänker på det när de släpper av oss på tågstationen, när vi sätter oss i de mjuka sätena, när vi kliver av tunnelbanan, när vi låser upp dörren till vår lägenhet. Jag tänker att det är okej. Ju närmre jag kommer vårt hem desto mer känner jag att det är okej. Det är synd och det är sorgligt, men det är okej.

Om att äntligen göra lördag.

Lördag. Om en timme går tåget till den lilla staden. Hem till min bror och till hans fyrtioårsfest. Jag har en kort kjol, rutig i svartvitt, och en svart kortärmad stickad tröja och svarta strumpbyxor. Luggen som Brigitte Bardot, mörkt nagellack och läppstift.

Vi ska dricka champagne och äta tårta, prata bort en hel kväll och sen sova hos mina föräldrar. Vakna av att en hundvalp biter oss i tårna och sen äta frukost i hundra år.