Hemma för en stund.

Vi klev in genom vår egen ytterdörr igårkväll. Lutad mot en dörrpost stod vårt barn, precis hemkommen från sin månadslånga pappavistelse. Brunbränd och två centimeter längre, och med en liten längtan efter oss, för armarna breddes ut i en kram så snart han såg oss.

Det är en dag av fix, för imorgonbitti kliver vi på ett plan till Warszawa. Så väskor ska packas upp, kläder ska tvättas och så ska väskorna packas igen. Den här gången för några dagar i en storstad, med promenader längs nya gator på dagarna och tjusiga middagar på kvällarna. Det känns så fint att vara vi tre igen, jag har saknat det.

Hur dagarna går.

Jag går mest runt i baddräkt och shorts. Det finns så mycket att göra här. Det här lilla huset var min svärfars bebis, men så dog han och kvar finns vi och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med det. Vi cirkulerar försiktigt runt det. Påtar i trädgården, för det känns säkert. Som ett område han inte hade så mycket egna tankar om.

Vi äter glass varje dag, frysdiskarna med glasstrutar är kilometerlånga här. Vi bastar varje kväll, och det är konstigt för det är trettio grader varmt på dagarna men den där kvällsbastun och det efterföljande doppet från bryggan är så skön. Det är då man blir ren efter dagen. På den fjärde dagen tar jag med schampo ner till sjön.

Det är så dagarna går här. Varvar böcker med att krafsa i jorden, dricker litrar med limevatten, ror ut mitt på sjön och ligger och guppar under en bar himmel, tänder grillen och bastun på kvällen och nakenbadar när solen gått ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön.

Sparar känslan.

Jag sätter mig längst ut på bryggan. Himlen är blårosagul, sjön alldeles stilla. Jag lutar huvudet mot badstegen, vilar mot det tummade träet. Har en bok i ena handen. Tystnad bakom ryggen. Så hörs hans steg, sekunden efter ringlar sig den söta röken från hans cigarr. Han bär på en öl och två glas, sätter sig bredvid.

Solen rör sig längst bort på himlen, tar med sig det rosa när den går. Sjön spricker upp av fiskar som leker. Han fyller glasen, det är en mörk öl som smakar lakrits och fantastiskt. Hans hand stryker över min rygg samtidigt som han räcker mig cigarren. Vi låter den pendla mellan oss. Jag viker ett hundöra i boken och lägger den bakom mig. Tittar på sjön, tittar på himlen, tittar på honom. Han är så avslappnad som han bara är här.

Och jag tänker att just den här stunden måste bli ett minne.

I en skog vid en sjö.

Vi har stuckit. Packade våra väskor i lördags och klev ombord på en båt. Arton timmar senare var vi framme vid lantstället i Finland. En vecka ska vi vara här. Det känns konstigt att barnet inte är med, det brukar vara han som njuter mest av tiden här, men den årliga pappamånaden föll samtidigt som den enda veckan vi kunde åka. Då blev det så här.

Och det blir bra. Barnet har det bra där han är, och det har vi med. Vi är i en skog vid en sjö, och vi ska basta varje kväll och bada nakna i vår lilla sjövik. Ligga på bryggan och läsa ut alla böcker som jag har packat ned. Det är sex stycken. Han har fyllt surfplattan med serier och pratar om att grilla majs och fisk och marshmallows och äta blåbärspaj varje dag.

Romantik.

Jag har en klänning med trumpetärmar. Han har en mörkblå skjorta och kortklippt hår. Han är så snyggt att mina andetag fastnar bakom revbenen. Fortfarande. Det har gått tio år sedan första gången de fastnade. Han tar min hand och vi kliver in på vår nya kvartersbiograf.

Biografen är ny, fast gammal. Den slog upp sina portar för hundra år sedan, men stängde dem sjuttio år senare. Nu är biografen restaurerad och återställd till sin forna glans. Vi har en liten soffa längst bak i salongen. Den är i djup smaragdgrön sammet och har små lampklädda bord på varje sida. Han köper rödvin till mig och en öl till sig.

Mamma Mia spelas på duken. Hans ben pressas mot mitt och hans hand är alltid i närheten. Fingrarna rör sig i långsamma cirklar mot min midja, så där som de så ofta gör. Jag kommer på mig själv med att le nästan hela tiden. Åt filmen, åt tjugotalet i salongen, åt den vibrerande stämningen, åt hans hand som ritar mönster mot min hud.

Det blev bättre sen.

Torsdag. Det är så hett där ute, jag promenerar runt hörnet och till Åhléns, och det kan inte vara mer än tvåhundrameter men det är som att man smälter ner till en pöl på trottoaren. Går i skuggan till mitt favoritcafé, dricker lemonad och äter vaniljbulle och startar en ny bok.

Jag kommer hem vid lunch. Jag har jobbat klart, kom så drar vi, säger han. Vi köper kaffe och engelsk konfekt på vägen. Han har en bok i öronen, jag har en i händerna. Ser solen röra sig bort över horisonten från solvarma klippor. Så badar vi en sista gång och åker hem. Klär av oss alla kläder och lägger oss bredvid varandra i sängen. Det är för varmt för att vara nära.

Fredag. Han tar ner resväskorna från vinden, jag startar en tvätt. Han går till barberaren, jag städar vår lägenhet i bara behå och trosor, blir glansig av svett. Vattnar alla blommor, lägger fram prydliga högar med kläder som ska packas på sängen. Han hämtar sushi och jag dricker ett glas rosé på balkongen. Så går timmarna och han jobbar knappt alls.

Och nu sitter jag här i soffan, i trosor och kimono. Över en köksstol hänger en klänning. Jag ska snart kliva i den, dra en borste genom håret och placera veckans första makeup. Bara lite mascara och läppstift. Sen väntar bio och middag, enligt väldigt traditionella dejtformer.

Inte så mycket semester.

Så jag skrev att vi har kommit in i en semesterlunk. Sen hände någon slags kris på hans jobb och han har jobbat, jobbat, jobbat. Visserligen hemifrån, visserligen med timslånga pauser där vi har legat på klippor och svalkat varma kroppar, men det förstör ändå. Han gör ett konstant pendlande till sin dator och tar hundra samtal om dagen, även på de där klipporna.

Jag försöker att inte bry mig. Försöker att hitta någon slags nedvarvning ändå, men det är svårt. Och jag oroar mig, för jag vet att han behöver vara ledig. Men samtidigt, det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting han kan göra. Så vi fortsätter så här. Han får göra det han behöver, och jag lunkar på bredvid.

Vill ha det så här för alltid.

Vi har glidit in i någon slags lunk. Sover en bit in på förmiddagen, läser tidningen och dricker kaffe och äter melon till frukost. Låter kimonon falla och kliver i baddräkt, drar en klänning över huvudet. Hoppar in i bilen och styr ut till skärgården. Ligger på perfekta klippor, doppar oss i havet ibland. Äter äpplen och mandelkakor. Åker hem när de allra varmaste eftermiddagstimmarna sparkar upp temperaturen över trettio grader.

Duschar bort sältan från huden och håret, stiger i en tunn klänning och struntar i trosor och behå, låter håret självtorka i mjuka vågor i sin nya korta page. Sitter i skuggan på balkongen, ett glas rosé vissa dagar, en drink andra dagar. Äter middag vid halv nio, promenerar vid tio. Slingrar ihop oss i soffan framför netflix vid elva, somnar vid ett.

Och upprepar, igen och igen.

Tre dagar in i ledigheten.

Det är lördag och klockan ska snart slå tjugotvå. Vi har precis sjunkit ner i stolarna på vår balkong, jag med ett glas rosé och han med sin cigarr. Ljuset är fortfarande högt, fast solen gick ner bortom hustaken för ett par timmar sedan. Innanför de vidöppna balkongdörrarna ligger barnet och lyssnar på musik. Han kom hem igår, fast bara för en kort helg.

Vi har spenderat dagen i skärgården, solbadat från klippor och turats om att slumra och läsa och titta på barnet i havet. Åkte tillbaka in till stan när huden stramade, duschade bort det salta och satte oss på uteserveringen hos en indisk restaurang.

Och nu sitter vi här, på våran fortfarande så kala balkong. Pratar om vad vi ska göra med den, jag säger att jag vill att det ska se ut som att den ligger i Paris och han suckar, säger att det kommer bli dyrt. Jag ler bara till svar och han ler tillbaka, klappar mig på benet och säger okej älskling. Fast det får vänta, för klockan är snart tjugotvå och jag har ett glas rosé och en bok att läsa och ett barn som bara är hemma i ett dygn till.

Adjöss.

För sista gången på fem veckor tog jag min stora väska imorse, väskan där min dator ryms. Hängde den över axeln och promenerade till kontoret. Jag har gjort mina timmar nu. Det enda som återstår är att skriva på skylten på min kontorsdörr, åter trettonde augusti.

Och så ska datorn få glida ner i väskan och jag ska sjunka ner i en frisörstol en timme eller så. Låta en decimeter hår försvinna bort. Efteråt ska jag hitta ett café, svara på de sista mailen och skriva ett autosvar till de som fortsätter trilla in. Hänvisa bort min telefon. Köpa en flaska cava och fundera på att bli sams med min man. Göra mig en semester.

Alla de här känslorna.

Tisdag. En så konstig dag. Jag har en känsla i mig, något som skaver, någon slags otillfredsställelse. Det är meningen att vi ska arbeta vår sista dag innan semestern imorgon och för min del kommer det att bli så, men inte för honom. Det är något problem som han inte kan släppa taget om, så han kommer jobba på. Hur länge kan han inte svara på.

Och jag förstår, jag förstår att det kommer med hans jobb, jag förstår att han inte kan ha semester prick när som helst. Ändå river det upp känslor inom mig. Ilska, för det här är inte vår första sommarsemester som blir inställd, men ännu värre är hur ledsen jag blir när han bara rycker på axlarna och inte fattar hur mycket jag hade behövt den här tiden tillsammans.

Jag hade hanterat det här så mycket bättre om han bara hade... äh, jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha från honom just nu, så han kan nog inte göra rätt i situationen. Jag har sagt hur jag känner och han har kontrat med att han inte vill ha dåligt samvete över att han måste arbeta. Det är ett dödläge. Vi är inte osams, men en av oss är inte heller direkt sams med den andre (även om jag inte är helt säker på att han förstår det). Och jag har fastnat i känslan. Kanske vill sitta fast i den en liten stund.

En måndag i juli.

Så går en helg och det blir måndag igen. Det var en sån där helg där allt och inget hände, där vi var överallt och ingenstans. En vecka utan den minsta i familjen har passerat. Jag kan inte bestämma mig för om dagarna har gått fort eller om de har gått långsamt.

Jag har två arbetsdagar kvar att arbeta. Kontoret var tomt och stilla och långsamt idag. Klockan tolv var jag färdig med alla dagens måsten, klockan två var jag klar med alla tisdagens måsten, klockan tre gav jag upp. Promenerade hem genom ett ljummet Stockholm. Och nu sitter jag här, med kaffe och vindruvor och skriver det här.

Perfekt.

Solen gassar ner på trottoaren mellan husen när jag promenerar hem på fredagen. En skrattmås cirkulerar ovanför mig. Den låter likadant som min farfar brukade göra när han levde, ett lågt skorrande skratt nerifrån magen. Jag hade glömt bort det. När jag kommer hem är fötterna smutsiga från sandalerna och huden doftar av varm solskyddsfaktor.

Vi kommer hem samtidigt. Jag brygger kaffe och han frågar vad jag vill äta och bokar ett sent bord. Så går han till gymmet och jag kliver in i duschen, gör en hårinpackning och lägger en ansiktsmask. Blåser ut håret och kliver i en klänning. Sushi och vitt vin och en uteservering. En sån där långsam promenad hem och balkongdörren på glänt hela natten och en himlastormande känsla av att vara kär.

Känslan just nu.

Så blir det fredag och jag lämnar ifrån mig en gigantisk leverans som jag arbetat på i flera veckor, vissa dagar nästan dygnet runt. Men så blir jag klar och skickar in nästan fem timmar innan deadline. Fem timmar låter som ingenting, men det känns som en vecka ungefär. Sen håller jag andan i en timme, två timmar, tre timmar. Går och väntar på samtalet om att man vill ha det på något annat sätt, men det kommer inte.

Så jag har släppt ut andetaget och tagit helg. Måndag, tisdag och onsdag kommer vara kontorsdagar, men det kommer vara lugna dagar om inget otippat händer. Det kommer finnas tid för långa luncher och någon timme hos frisören. Sedan är dags för semester. Nästan fem veckor, fem hela veckor av ledig sommar. Åh.

Om en onsdagskväll.

Jag avslutar min arbetsdag med en timme i stolen hos psykologen. Han säger att jag verkar ha kommit ut på andra sidan och det har ju han rätt i. Jag ringer min man när jag går därifrån, säger att jag möter honom vid båten. Jag står vid kajen när han kommer gående. Vi tar oss trettio minuter ut i skärgården, sitter på en brygga i solen och dricker rosévin och lyssnar på vågskvalp och livemusik och äter middag. Han tittar på mig över bordet och hans blick, den gör saker med mig.

Tre timmar senare kliver vi på båten igen. Vi sitter bredvid varandra och hans fingrar stryker försiktigt längs med min midja, fram och tillbaka. Så kliver vi i land och han hänger sin kavaj över mina axlar och tänder sin cigarr. Vi promenerar Strandvägen upp och viker in på Odengatan som tar oss hela vägen hem. Och så hemma, mina fingrar som knäpper upp knapparna i hans skjorta och hans händer som hittar in under min klänning.

Jobbar lagom hårt.

Jag sitter på ett konditori från fyrtiotalet. Har en kopp kaffe bredvid mig och datorn intill. Ett fat med smulorna från en skapelse av mördeg, vaniljkräm och jordgubbar. Bär solglasögonen som ett diadem, en fladdrande tunn klänning och sandaler på fötterna. Det ska bli tjugofyra grader idag. Det är nog redan tjugofyra grader.

Vi gick från jobbet vid tre igår, möttes utanför en pub tvärsöver gatan från där vi bor. Han beställde i baren och jag norpade det sista lediga bordet med utsikt över fotbollsmatchen. Idag ska vi lämna jobbet vid fyra och kliva på en båt till Fjäderholmarna. De har livespelningar varje onsdagskväll och ett eget ölbryggeri, så enligt min man är det där vi behöver vara ikväll. Det är en ganska enkel sak att ge honom.

Uppbrott.

Hon sitter i en fåtölj mittemot. Snurrar sin kaffekopp mellan händerna, drar med pekfingret över dess kant. Det måste bli så här, säger hon. Vi är inte bra för varandra. Hon rycker på axlarna, som om hon hade pratat om vad som helst, men det syns att det gör ont. Jag frågar om de har bestämt sig, om det är slut nu. Hon nickar. Det var han som sa att det nog var bäst så. Att han inte kan vara lycklig när jag är olycklig i vårt förhållande. Att det inte spelar någon roll hur han känner då.

Jag svär lågt. Snurrar på min kaffekopp, jag också. Jag frågar om hon är okej, men det är ju en så jävla dum fråga. Men hon nickar, säger att hon nog inte orkar prata så mycket om det än. Frågar om vi bara kan sitta tysta en stund och jag säger att vi kan sitta tysta tillsammans resten av dagen om det är vad som krävs.

Tvåsamheten.

Så går ett första dygn. Vi äter tårta med varsin gaffel direkt ur kartongen. Ligger på soffan i bara morgonrock och äter lakrits och dricker rödvin. Går och lägger oss alldeles för sent. Vaknar till en måndag och önskar att allt bara fick börja om. Men så fungerar det ju inte.

Upp och ut. Jobbar en arbetsdag. Kommer hem precis innan honom. Lagar mat och lyssnar på musik. Duschar i hundra år. Morgonrock och lakrits igen, men rödvinet är slut. Går förbi barnets tomma rum och det kniper inte riktigt än, men det kommer nog snart börja. Fast det är bra, det är välbehövlig saknad.

Om att bara vara två.

Vi gick från att vara fyra till att bli tre och sen bara två. Han har också åkt nu, barnet. Till sin andra pappa. Han brukar säga så, att han har två pappor. Annars när han åker dit är han bara borta över en helg, sammanlagt fyra dagar på en månad. Nu ska han vara borta i fyra veckor. Han kommer hem en helg på mitten och det är en jäkla tur, för jag tror att jag hade gått sönder av saknad annars.

Vi ska jobba i en och en halv vecka till, sen går vi på semester. Det ska bli fint att bara vara vi. Att göra allt det där spontana som livet med ett barn ibland kanske hindrar en från, även om jag inser när jag skriver det här att vårt liv inte är begränsat någonstans. Men ni förstår. Att mötas upp för ett glas vin på en uteservering efter jobbet, äta ost och chark till middag och ligga med varandra i soffan innan klockan blivit nio. Sånt. Det är vad jag vill ha.