Jag har en klänning med trumpetärmar. Han har en mörkblå skjorta och kortklippt hår. Han är så snyggt att mina andetag fastnar bakom revbenen. Fortfarande. Det har gått tio år sedan första gången de fastnade. Han tar min hand och vi kliver in på vår nya kvartersbiograf.
Biografen är ny, fast gammal. Den slog upp sina portar för hundra år sedan, men stängde dem sjuttio år senare. Nu är biografen restaurerad och återställd till sin forna glans. Vi har en liten soffa längst bak i salongen. Den är i djup smaragdgrön sammet och har små lampklädda bord på varje sida. Han köper rödvin till mig och en öl till sig.
Mamma Mia spelas på duken. Hans ben pressas mot mitt och hans hand är alltid i närheten. Fingrarna rör sig i långsamma cirklar mot min midja, så där som de så ofta gör. Jag kommer på mig själv med att le nästan hela tiden. Åt filmen, åt tjugotalet i salongen, åt den vibrerande stämningen, åt hans hand som ritar mönster mot min hud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar