Hon sitter i en fåtölj mittemot. Snurrar sin kaffekopp mellan händerna, drar med pekfingret över dess kant. Det måste bli så här, säger hon. Vi är inte bra för varandra. Hon rycker på axlarna, som om hon hade pratat om vad som helst, men det syns att det gör ont. Jag frågar om de har bestämt sig, om det är slut nu. Hon nickar. Det var han som sa att det nog var bäst så. Att han inte kan vara lycklig när jag är olycklig i vårt förhållande. Att det inte spelar någon roll hur han känner då.
Jag svär lågt. Snurrar på min kaffekopp, jag också. Jag frågar om hon är okej, men det är ju en så jävla dum fråga. Men hon nickar, säger att hon nog inte orkar prata så mycket om det än. Frågar om vi bara kan sitta tysta en stund och jag säger att vi kan sitta tysta tillsammans resten av dagen om det är vad som krävs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar