Så jag skrev att vi har kommit in i en semesterlunk. Sen hände någon slags kris på hans jobb och han har jobbat, jobbat, jobbat. Visserligen hemifrån, visserligen med timslånga pauser där vi har legat på klippor och svalkat varma kroppar, men det förstör ändå. Han gör ett konstant pendlande till sin dator och tar hundra samtal om dagen, även på de där klipporna.
Jag försöker att inte bry mig. Försöker att hitta någon slags nedvarvning ändå, men det är svårt. Och jag oroar mig, för jag vet att han behöver vara ledig. Men samtidigt, det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting han kan göra. Så vi fortsätter så här. Han får göra det han behöver, och jag lunkar på bredvid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar