Tisdag. En så konstig dag. Jag har en känsla i mig, något som skaver, någon slags otillfredsställelse. Det är meningen att vi ska arbeta vår sista dag innan semestern imorgon och för min del kommer det att bli så, men inte för honom. Det är något problem som han inte kan släppa taget om, så han kommer jobba på. Hur länge kan han inte svara på.
Och jag förstår, jag förstår att det kommer med hans jobb, jag förstår att han inte kan ha semester prick när som helst. Ändå river det upp känslor inom mig. Ilska, för det här är inte vår första sommarsemester som blir inställd, men ännu värre är hur ledsen jag blir när han bara rycker på axlarna och inte fattar hur mycket jag hade behövt den här tiden tillsammans.
Jag hade hanterat det här så mycket bättre om han bara hade... äh, jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha från honom just nu, så han kan nog inte göra rätt i situationen. Jag har sagt hur jag känner och han har kontrat med att han inte vill ha dåligt samvete över att han måste arbeta. Det är ett dödläge. Vi är inte osams, men en av oss är inte heller direkt sams med den andre (även om jag inte är helt säker på att han förstår det). Och jag har fastnat i känslan. Kanske vill sitta fast i den en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar