Äntligen.

Tio minuter i tre står jag på cityterminalen. Det är femton minuter innan utsatt tid, men det gick inte att hålla tillbaka längre. Kunde inte sitta kvar framför datorn. Som om jag skulle lyckas få något gjort ändå. Inte med den här rivande känslan inuti. Och så plötsligt står han där. Jag svär att han har vuxit flera centimeter under de här två veckorna borta.

Jag tror inte att jag förstod hur mycket jag saknade honom förrän han var tillbaka. Tre dagar får jag med honom nu, sen åker han tillbaka till sin pappa. Det är så skumt att ha honom så lite, så svårt att föreställa sig att det här är många föräldrars verklighet.

Nåväl. En helg med honom nu och sen två veckor med tid för att avsluta jobbuppdrag och njuta av det fria vuxenlivet, och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Tillbaka som en komplett familj på tre.

Lust och olust.

Det är lite löjligt hur hög min arbetsmoral har varit idag. Jag vaknade klockan sju och kände hur jag inte hade lust med någonting. Ingenting i allmänhet och att jobba i synnerhet. Gick ändå upp, kokade kaffe och gröt och klädde mig i det bekvämaste som garderoben erbjöd. Trikåer hela vägen och så en lång jeansskjorta ovan det.

Jag är egentligen inte helt säker på att vår klädpolicy tillåter den här graden av ledighet, men å andra sidan har exakt noll kunder skådat min uppenbarelse och cirka inga medarbetare heller eftersom de flesta har semester. Plus att jag överkompenserade genom att jobba jävligt flitigt hela dagen, trots att jag verkligen inte ville.

Vad jag däremot har lust med är champagnetorsdagen nere på vår kvarterskrog. Tur för mig att den startar om prick en timme. Det är ändå nåt som jag har lust med.

Varje morgon.

Kammar håret med långsamma drag. Det är nyklippt och friskt i topparna. De lockar sig utåt där bak, och runt och neråt intill ansiktet. Samlar allt i en snodd i nacken. Tvättar bort natten från huden och gnider in ansiktscreme med försiktiga drag under ögonen och över kindbenen, pannan och käkbenen. Konstaterar att jag har fler fräknar på det vänstra kindbenet.

Jag ser så mycket av min mamma när jag tittar mig i spegeln. Jag undrar om den som jag ser titta tillbaka på mig är samma som ni ser, eller om jag ser annorlunda ut genom min egen blick. Böjer ögonfransarna, applicerar foundation och mascara. Markerar ögonbryn och kindben. En droppe parfym mellan brösten, under öronen, på handlederna.

Bläddrar mellan skjortorna i garderoben, väljer en vit med mörka ränder, kliver i ett par blå slacks. Låter blicken glida över de höga klackarna som står i skohyllan i hallen, men stoppar fötterna i ett par sneakers. Inser att jag har fastnat i en stil. Tar min väska, pussar min man hej då, rundar trappan tre gånger och försvinner ut i virrvarret av människor som ser likadana ut som jag.

Om vad jag saknar just nu.

Det har gått elva dagar sedan Adrian åkte till sin pappa. Det kniper i hjärtat ibland. Så där så att revbenen liksom flätar ihop sig och spänner åt om bröstkorgen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av det samtidigt. Jag kan jobba tills skrivbordet är rent och jag kan möta Kim på pendelstationen och slinka in på någon av restaurangerna på vägen hem. Jag behöver inte skynda hem för att laga mat eller hjälpa med läxor eller stressa till någon träning.

Det är en andningspaus. Fast jag skulle aldrig vilja att det var något annat än just det, bara en paus. Och om tre dagar kommer han hem igen. Visserligen bara för en kort helg, sedan åker han tillbaka till sin far för ytterligare två veckor. Det är bra för dem. Åtminstone är det orden som rullar fram och lämnar ett eko i venerna i min hjärna.

Men det är så konstigt att han inte är hemma. Så där så att jag ibland fantiserar om att han sitter bredvid mig i soffan. En bok i hans händer, håret ner framför ansiktet. Ibland hör jag hans skratt när jag vet att han skulle ha tyckt att något var roligt. De är så inpräntade i mina sinnen, alla hans läten. Och hans känslor. Ibland kan jag känna det han känner. Jag kan se något och känna det han skulle ha känt om han bara var här.

Mitt barn. Helvete vad jag saknar honom.

Bruksanvisningen.

Jag vaknar mitt i natten. Jag tror att jag väcks av regnet som trummar mot fönstret. Det är kyligt i sovrummet. Jag kryper in under hans täcke och lägger mig med hela min kropp mot hans. Han suckar nere från bröstkorgen och drar mina armar tätare om sig. Jag vet inte hur länge jag ligger så, med min panna och näsa och mun mot hans rygg. Tänker att jag aldrig vill somna om, att jag bara vill vara där jag är. Tänker att jag inte vill vara någon annanstans.

Och så tänker jag på det som Nikki frågade häromdagen, om hur vi kan ha kvar det där pirret. Det där darret. Och jag vet verkligen inte. Jag vet inte om det finns något recept, någon bruksanvisning. Kanske måste det handla om individerna, om att den där grundkärleken finns kvar även de dagar som man egentligen kanske inte tycker om varandra särskilt mycket. Jag vet inte. Jag vet bara att jag innerst inne alltid vill vara med honom.

När allt skedde igår.

När man städade hela lägenheten igår. Tvättade tomt i tvättkorgen, fyllde kylskåpet med allt som man tycker är gott, bäddade rent i sängen. När man gjorde en hårinpackning och la en ansiktsmask, skrubbade varje millimeter av kroppen ren och målade naglarna i en knallig rosa nyans. När allt det där skedde igår och man vaknar klockan tio för tredje dagen i rad. När dagen som väntar är alldeles tom och fri och solen hittar in genom springorna mellan rullgardinen och fönstret. Då känns det ju ganska fint.

Facit.

Den blir precis som jag tänker att den ska bli, min kväll hemma. Jag kommer hem en hel halvtimma innan Kim. Lägger mig raklång på sängen, blundar och lyssnar på ljuden som virvlar in genom det öppna sovrumsfönstret. Han handlar på vägen hem. Står i köket och skivar falukorv som jag steker. Vi äter och tittar på House of cards. Jag borstar håret lent och snurrar upp det i en bulle på hjässan, sköljer bort arbetsdagen från kroppen, tar på mig trosor och en av Kims mjuka skjortor. Den når en liten bit ner på låret, ärmarna måste rullas upp. Jag plockar lite, tvättar en tvätt, vattnar alla blommor. Gör ingenting i stress. Jag ligger i sängen redan innan tio, sällskapar med en bok.

Och sen kommer en torsdag. Dagen före midsommarafton. Jag vill inte bli fast på jobbet till sent, så jag jobbar tills fingertopparna glöder mot tangentbordet. Gör listor i huvudet på sånt som jag vill handla med mig hem när arbetsdagen är över. Fet vaniljyoghurt, jordgubbar, granola. Gräddglass. Trocadero. Potatis och sill, gräddfil och gräslök. En gräddtårta? Åh. Med jordgubbar på. Textar fram och tillbaka med Kim om hur midsommarafton ska spenderas. Det finns inga planer och egentligen tycker vi nog om det så.

När klockan slår sjutton.

Jag har hemlängtan. Hemlängtan, som i en längtan efter att bara få vara i mitt hem. Det är en plats där vi bara sover just nu. Jag vill sitta i soffan. Titta på tv. Läsa en bok. Vattna alla blommor. Laga mat. Åh, som jag vill laga mat. Vi har inte lagat vår egen mat sedan i torsdags. Jag vill ha enkla, okomplicerade smaker. Stuvade makaroner och stekt falukorv. Igår startade jag diskmaskinen, fylld med bara kaffekoppar och vattenglas. Som om det inte levs hemma hos oss. Idag ska jag leva hemma.

Förspel.

Vi sitter på en filt. Solen tar sig sävligt fram över himlen, rundar snart trädtopparna. Ett hav av människor breder ut sig på filtar mellan oss och teaterscenen. Jag sitter med benen framför mig, balanserar ett glas prosecco mot mina knän. Han halvligger bredvid, lutad mot sin ena armbåge. Hans hand har letat sig in under slitsen på min klänning och spelar förstrött mot mitt lår. Han böjer sig fram, placerar sin haka mot min axel och skakar långsamt på huvudet.
- Tusan vad du kommer vara skyldigt mig för det här, säger han.
Jag vrider huvudet mot honom, möter hans uttråkade blick och ser hur han nästan går sönder inombords av de romantiska gesterna på scenen. Jag fnissar åt honom.
- Vad kommer jag behöva göra?
- Det är bara att klä av dig direkt när vi kommer hem så ska jag berätta, säger han.
Och bubblorna i mitt glas letar sig in i mina fingertoppar, upp genom armarna och in i bröstkorgen, sprider sig i magen och förökar sig någonstans mellan benen, virvlar sig runt och fördelar sig ut och blir till kolsyra i benen.

En bättre måndag.

Så blir det måndag. Svart klänning med små, guldiga knappar framtill och ett skärp i midjan, en enkel kavaj och ankelremssandaler. Arbetsdagen försvinner i ett rasande tempo. Min chef ringer. Det här känns inte så bra, säger han. Nej, säger jag. Och så berättar jag om min känsla från i fredags. Vi når varandra någonstans där på mitten.

När klockan slår fyra slår jag ihop datorn. Samlar ihop mina saker och promenerar till pendeltåget, åker mina tre stationer och vandrar förbi uteserveringarna längs med Rörstrandsgatan. In genom porten och tre våningar upp. Kliver ur klänningen med de små guldknapparna, snurrar upp håret i en bulle och sköljer av kroppen. Gnider in sånt som doftar gott, kammar håret glansigt och bättrar på makeupen.

Låter en tunn klänning falla ner i mjuka vågor runt kroppen, en luftig skjorta knuten i midjan. Och så helgens sista bubblor i botten av en champagnekupa. Möter min man med en puss när han kommer hem, ser honom upprepa min procedur. Jag stryker hans skjorta och låter handen glida över hans varma hud när jag trär den över hans axlar. Tio minuter i soffan, de tre sista klunkarna ur kupan, låter de här orden glida ur fingertopparna.

Och nu, alldeles strax, måste vi skynda oss ut genom dörren. För hans systrar och mamma väntar på en filt i Åkeshovs slottspark, med rökt lax och potatissallad och cava och jordgubbar, och om någon timme spelas En midsommarnattsdröm på scenen i parkteatern.

Med alla känslorna utanpå.

Så den där fredagen. Jag textar Kim, berättar om mötet och känslan i kroppen. Det tar två sekunder innan svaret lyser på min skärm. Vi ska få dig att må bra. Jag hinner knappt le genom tårarna innan nästa text kommer. Älskar dig! När jag kliver in genom dörren hemma är det rakt in i hans famn. Säg vad jag kan göra, ber han. Och jag säger att jag behöver det enkla, det roliga, det kravlösa. Jag känner hur han nickar mot min panna. Okej, säger han.

Och så bokar han bord på en restaurang. Det är livat och glatt och det gör underverk för mitt humör. Min hand vilar i hans på mitten av bordet. Utan att jag märker när det sker viker svedan i ögonen efter alla tårar undan, lämnar plats för en bubblande känsla i bröstkorgen. När vi trillar in genom ytterdörren är vi berusade. Av alkohol och av varandra och av alla vibrerande löften som hänger outalade i luften.

Vi sover inte många timmar, men det gör ingenting. Och sedan passerar en lördag där vi promenerar, blir hungriga och stannar till och äter, promenerar vidare och så hem. Skalar av alla kläder och ligger i sängen ett par timmar, mina ben över hans. Vi dricker cava och äter lakrits och låter våra händer vandra, ta för sig av varandra. När kvällen kommer promenerar vi igen, tills benen är helt slut efter nästan två mil i sig. 

Och så kommer en söndag och vad vill du göra idag? och jag säger att jag vill läsa min bok i solen och promenera i skuggan och vara tätt intill under ett täcke och bakom en rullgardin. Han placerar sin näsa där min hals går över och blir rygg, mumlar mot min hud att han tycker om när jag är enkel och kravlös. Och det gör jag också. Det gör jag också.

Balansen.

Jag är i obalans. Jag vet inte om det beror på att det känns som att jag stoppar in mer i mitt förhållande än vad jag får tillbaka. Eller om det är för att mitt barn åker till sin pappa en hel månad idag. Kanske är det för att min chef inte har tiden att stötta mig så som jag hade behövt just nu. Det kan även vara att det stressar mig att jag inte hinner sköta jobb och barn och hem och relation så att alla delar mår lika bra. Så att alla får lika mycket av mig.

Eller om det kanske är allt sammanslaget.

Det jag vet är att jag inte orkar hålla skenet uppe. Att Kim vid två tillfällen igår undrade om allt verkligen är som det ska och att jag gav honom ett jadå som svar, för att jag inte orkade säga som det faktiskt är. Att jag efter jobbet bara orkade damma och dammsuga, men inte städa badrummen. Att jag skrek på mitt barn för att jag behövde upprepa mig när jag gav honom instruktioner. Och att jag precis blev osams med min chef på ett möte och sen spenderade en halvtimme gråtandes i ett konferensrum.

Om att starta en dag.

Han har ett tidigt morgonmöte. När han hänger på sig kavajen och knyter skorna sitter jag fortfarande i sängen. Jag har dragit på mig skjortan som hamnade på golvet intill sängen igår kväll, håret står som en gloria runt hjässan och jag snurrar upp det i en knut på toppen av huvudet. Jag sitter skräddare i fotänden, täcket över benen, vänd mot honom.

Han tar tre långa kliv genom hallen och böjer sig ner för att ge mig ett leende och en puss innan han går. Hans läppar nuddar mina, så där vardagligt som de gör flera gånger varje dag. Men så stannar han upp tio centimeter från mitt ansikte. Tittar på mig, blicken är varm och något fladdrar till i den. Han lutar sig mot mig igen. Hungrigare den här gången, händerna tar tag om mina höfter, drar dem mot sig. Jag lyfter dem mot honom och glider ner på rygg. Och han är där, hans mun mot min, hans fingrar innanför min skjorta och mina händer mot hans rygg, pressar honom hårdare mot mig.

Och sedan, barnet som låter inne på sitt rum, påminner om sin existens. Och så ett vibrerande läte från en telefon, jobbet som låter oss veta att morgon har blivit dag. Vi fnissar lite, han placerar en sista puss mot mina läppar och drar sig bakåt, säger hej då och försvinner genom hallen och ut genom dörren.

Om att brinna.

Vaknar upp till nyheten om storbranden som härjar i ett höghus i London. Det är så förbryllande, att branden har kunnat sprida sig på ett sånt sätt. Det ska inte vara möjligt. En brand ska inte kunna klättra genom brandcellsgränser i ett sånt tempo, det är liksom omöjligt. Det byggnadstekniska brandskyddet måste vara något så fruktansvärt eftersatt.

Så jag vaknar upp till en onsdag med en brand som troligtvis redan har hunnit skörda sina offer. En brand som förmodligen förändrar branschen även här hos oss. Kommer till ett kontor som står tomt, minns att säljarna har konferens på vårt huvudkontor och att våra brandskyddskonsulter är ute på uppdrag. Styr mot ett café istället, tomma kontor är inget för mig. Inte idag. Idag vill jag ha människor runt mig. Följer nyhetsrapporteringen och skissar på ett delegationsdokument för brandskyddsansvar.

Flyger högt idag.

Tisdagen blir så mycket bättre än måndagen. Skjortan håller sig både ren och slät och den där revisionen som jag fasat så mycket inför, den bara springer förbi och är inte otäck alls. Revisionsmannen består av ett enda stort leende, han slår sig ner bredvid mig och frågar vad jag gör om dagarna och jag berättar och visar vår projektmodell och våra projektmallar och visar hur min dokumentation ser ut. Och sedan har det plötsligt gått en timme och vi har hunnit prata om världen och ledarna och företagen.

Han reser sig upp och skakar min hand och säger att jag är briljant. Jag känner hur jag ler från öra till öra. Resten av dagen försvinner i en virvelvind, jag är så exalterad över min briljans att jag i farten avslutar två uppgifter som jag haft hängande över mig och inte riktigt vetat hur jag ska hantera så länge. Men nu är de poff, borta! Klara, färdiga, avslutade.

Och när de där uppgifterna är klara och ivägskickade ringer barnet och har ont i huvudet och vill gå hem och lägga sig. Så jag packar ihop datorn och hoppar på pendeln hem, köper glass och ansluter till barnet i soffan. Har visserligen startat upp datorn igen, men har mest klappat snällt på mailen och skrivit det här, så det var ju inte särskilt betungande.

Vi får väl se vad onsdagen innehåller. I smyg hoppas jag på mer soffa och glass, pyjamasbyxor och datorn i knät och ett barn på en armlängds avstånd.

Sån jäkla måndag.

Det blir måndag igen. Jag är på väg ut genom ytterdörren, på väg till vårt kontor norr om stan, när det plötsligt slår mig att jag har ett lunchmöte med en av våra säljare och en potentiell kund söder om söder. Jag vet inte hur mötet har kunnat fly mig i minnet. Tittar ner och inser att mina jeans och min mjuka bomullsskjorta inte är gott nog för den här kunden. In genom ytterdörren igen, fram med strykjärnet, svarta kostymbyxor och en stramare skjorta.

Köper en drickyoghurt på Pressbyrån och dricker på tunnelbanan. Jag spiller förstås på skjortan. Gömmer mig på en av jobbets toaletter och försöker gnugga bort fläcken och spenderar tjugo minuter framför en fläkt för att bli torr. Och skjortan är ny och tydligen av den sorten som skrynklar sig efter två minuter i sittande ställning. När kunden ringer på vår dörr vid elvasnåret är jag både fläckig och skrynklig.

Men så är mötet plötsligt klart och jag tror att det gick bra, trots min tillknycklade uppsyn. Ägnar eftermiddagen åt att förbereda mig inför en revision imorgon, jag ska presentera våra arbetsmetoder och är snudd på livrädd för granskningen. Helt orimligt egentligen, logiskt sett finns det inget att frukta. Men hjärnan är ju inte alltid logisk. Går hem och snubblar över strykbrädan som står kvar i hallen, tittar på den obäddade sängen och känner lukten av filmjölk och müsli som svävar ovanför de odiskade frukostskålarna i köket.

Måndagar. Jag älskar dem inte alltid. Jag är redo för tisdag nu, tack.

Om broar och arbetsdagar.

När jag går och lägger mig på tisdagskvällen är det med en känsla av att det är söndag, men när jag vaknar är det till en onsdag. En trött sådan. Jag är inne i en period där jag inte sover på nätterna, ligger och vänder och vrider och suckar in i kudden. Tills sist måste jag gå upp, stå i vardagsrumsfönstret och titta ut över de tomma gatorna.

Så på onsdagsmorgonen startar dagen vid köksbordet, kaffe och granola och mailen. Sedan svarta slacks, en mörkgrön tröja och sneakers. Kaffe i ena handen och datorväskan i andra. Promenerar först över Västerbron, sedan Liljeholmsbron. Jag älskar mina broar. Det är något med känslan när man går över dem, något med bubblorna i bröstkorgen.

En måndagsonsdag alltså. En dag på kontoret med exakt noll avstämningar bokade, en dag avsatt till att förbereda inför nästa veckas alla möten. Min bästa sorts dag. Dessutom är det veckans enda hela arbetsdag. Imorgon väntar ännu en ledig dag, en där vi ska fira en student från morgon till kväll och på fredag vigs eftermiddagen åt mitt egna barn och hans skolavslutning. Så märklig vecka, denna här. En hinner ju knappt jobba alls.

När njutning stavas ledighet.

Måndag. En bra måndag, den sorten där jag inte behöver jobba. Både jag och Adrian är lediga idag. Och så är det ju även den sortens måndag som är dagen före ännu en ledig dag, en tisdag när även Kim ansluter till ledighetstruppen. En tisdag som är en nationaldag, en där vi ska hänga med Kims systrar med familjer i parken till Drottningholms slott, spela boule och grilla korv och dricka cava och äta jordgubbar på en filt i gräset.

Men först en ledig måndag för bara barnet och mig. Vi ska ta oss till Fjärilshuset och uppleva lite tropiskt klimat och hänga i Hagaparken om vädret skärper till sig. Sen en buss in till stan, äta en sen lunch på Smaka på Stockholm i Kungsträdgården och spana efter en skjorta till barnet och dess skolavslutning. En måndag fin som snus ju.

Dalar och toppar.

På lördagen sätter vi oss i bilen och kör mot hemstaden. Styr hem till min bror och hans fästmö. Hon har fyllt trettio och alla är där. Det är fint att vara tillbaka i hemstaden för en stund, att träffa de som jag växte upp med. Att dricka ett glas vin med mormor och krama om mina bröder. Fast när mörkret börjar lägga sig känns det nästan finare att få styra tillbaka till Stockholm, det känns i hela kroppen att det är där vi har vårt hem nu.

Hela dagen är väldigt fin. Vi skrattar nästan hela tiden, är så där lättsamma som vi ju oftast är. På natten kommer det sedan, det där samtalet som jag egentligen inte ville ha. Det som jag bävade för. Vi ligger i mörkret och han säger att han kanske alltid kommer behöva dras med de här svackorna. Att han kanske aldrig kommer att bli helt som han var innan. Och jag säger att det är okej men att jag samtidigt känner mig så jävla oåtrådd när han försvinner in i sig själv, och genast är han där, hans händer på min kropp och tusen sprickor i ögonen, säger att det verkligen inte är så det är. Att han vill ha mig mer än något annat.

Och jag lägger mig intill och säger att jag aldrig vill vara någon annanstans. Hans tumme rör sig i cirklar över huden på min överarm, hans läppar mot min hjässa. Sedan kommer söndagen och det där lätta, enkla fortsätter. Det där som är vi när vi är som bäst.

Fredagskänslan.

Torsdag. Jag träffar vår nya utbildningssäljare och fattar ett omedelbart tycke för henne. Älskar att vi får in ännu en tjej i affärsområdet, älskar att hon är tjugotvå och har så jävla mycket skinn på näsan. Älskar att vi nu är fler tjejer än killar i vår grupp. Det är en så mansdominerad värld, den vi arbetar i.

På eftermiddagen startar jag ett gräl med min chef via sms. Eller, han grälar inte tillbaka, det är jag som står för allt grälande. Det verkar oftast vara så med mig. Jag skriver att jag är sur på honom, han frågar hur han har lyckats med det och jag säger att det hade varit fint att bli sedd ibland. Jag får ett långt svar tillbaka. Jag lämnar det där.

Så kommer fredagen. Vårt Stockholmskontor håller regionmöte och mitt affärsområde presenterar en ny samarbetspartner. Efter att min chef gjort sin dragning med pompa och ståt startas grillen på takterrassen. Jag spelar Veronica Maggio på repeat och undviker att möta blickar, formulerar meningar i mitt huvud som jag aldrig säger högt.

Åker hem, skrubbar ansiktet rent och duschar i tusen evigheter. Målar naglarna och lägger dagens andra make up. Ljusa jeans och skjorta, sneakers och röda läppar. Skriver det här. Och nu, alldeles snart, väntar Grönan med människorna från förmiddagen, Veronica Maggio på scenen och öl i glasen.