Lite död.

Det är så tyst inuti mig. Tomt och tyst. Som om alla känslor slagits ut och försvunnit. Som efter en explosion där ingenting överlevde, bara blev till molekyler. Jag jobbar med en enorm intensitet om dagarna. Kastar mig in i uppgifter och glömmer frukost, lunch och fika. När femsnåret kommer darrar händerna, ögonen går i kors. Hjärnan kan inte längre producera vettiga tankar. Knappt ens tankar. Känslomässiga tankar verkar den inte vara kapabel till någon stund på dagen alls.  

På eftermiddagen pratar jag med förvaltaren. Jag ger upp allt hopp om lägenheten redan innan hoppet behöver vara ute. Efteråt blir jag så fruktansvärt trött att jag måste åka hem. Energin rinner bort och rummet börjar svaja. Går på toaletten och fastnar med blicken på blodet i bindan. Det krossar mig. Jag bryter ihop fullständigt. Kan inte sluta gråta, kan inte andas. 

Det tysta inom mig försvinner, ger vika för ett krig. En röst inuti mig skriker så fruktansvärt högt. GE TILLBAKA MITT BARN! GE TILLBAKA MITT BARN! JAG VILL HA MITT BARN TILLBAKA! Hon tystnar inte. Inte förrän en bra stund senare, när snyftningarna lugnat ner sig och bara tröttheten finns kvar. Då blir rösten till en viskning. Ge tillbaka mitt barn. 

Jag tror att en liten bit av mig dog tillsammans med det. Jag tror att jag från och med nu och för alltid kommer vara lite död.

Paus.

Det känns himla trögt att leva just nu. Som om ingenting går vår väg. Jag pratade precis med förvaltaren för den där lägenheten som vi tittade på förra veckan, den som vi meddelade att vi gärna ville hyra. Vi trodde att vi var först att meddela vårt intresse. Det var vi inte. Imorgon ska de få besked från den andra familjen, sen ringer de oss.

Min magkänsla säger att vi inte får den. Då vet jag inte vad vi gör. Jag orkar inte oroa mig mer, för jobb och pengar och boende. Jag orkar inte. Vill bara lägga mig ner under en filt och blunda och eventuellt inte vakna mer. Nej, jag överdriver. Men allting känns faktiskt lite jobbigt nu. Jag skulle vilja att saker börjar gå vår väg. Behöver det.

Alternativet.

Jag skulle ha haft ett syskon till, ett mer än jag har idag. En äldre bror eller syster. Barnet var dött när det föddes. Saknade en ganska stor bit av sin ryggrad och hade vattenskalle. Det föds ett sådant barn i varje generation på min mammas sida. Om barnet överlever förlossningen blir det på sin höjd bara några år gammal, och hela sitt sitt korta liv är det ständigt medicinerat och gravt begränsat.

Min mamma födde sitt barn för nästan trettiofem år sedan. På den tiden togs döda barn direkt bort från föräldrarna, särskilt om det var missbildat. De fick aldrig se sitt barn. Fick inte ens veta om det var en pojke eller flicka. Jag vet att just det, att inte veta könet, är något som min mamma tidvis har lidit väldigt mycket av. Haft svårt att släppa sorgen. 

Min generations barn utan ryggrad har inte fötts ännu. Jag tänker att mitt barn kan ha varit det barnet. Jag har förstås ingen aning om så var fallet, men det tröstar att tänka det. Att det var sjukt, att ett kort liv av smärta hade varit alternativet. Då är det nog bättre så här.

Ologiskt.

Midsommar kommer och går. Det blir ingen midsommarstång, inga blommor i håret. Men vi försöker hålla skenet uppe, för Adrians skull. Äter sill och potatis, köttbullar och prinskorv till lunch. Jordgubbar och grädde på eftermiddagen. Han vet ingenting, Adrian. Det här är en sorg för de vuxna att bära. Jag märker att jag ibland försvinner in i mina egna tankar, men annars tror jag inte att han märker något. Gör han det visar han det inte.

På kvällen grillar vi tillsammans med Kims mamma. Hon säger något om bebisar och det sticker till i mitt hjärta. Jag tittar på Kim och jag ser samma smärta i hans ögon. Och en oro. Jag vet att han är bekymrad för mig. För jag kan inte prata om det som skedde, är bara alldeles tom och tyst. Jag vet att det gör ont i honom också, men just nu tror jag att det är tillräckligt att bara vara tillsammans i det onda. Det kommer säkert en annan tid snart. En tid när orden gör att vi läker.

När vi går och lägger oss på kvällen börjar mina tårar rinna igen. De svämmar över när bara han ser. Han ligger nära bakom mig, tröstar med närhet istället för ord. Jag får så fruktansvärt dåligt samvete, skyller barnet som inte finns på mig själv. Jag visste inte vad jag ville, jag velade och tvekade. Nu känns det som att universum har bestraffat mig. Som att det bestämde åt mig. Jag gnällde över hur illa jag mådde, nu mår jag inte illa alls. Ungefär som att jag fick som jag ville. 

Jag vet att det är ologiska tankar. Jag vet att det inte finns ett universum som funkar på ett sådant sätt, vet att saker som dessa händer. Men ibland finns det inte plats för logiska tankar. Ibland måste även de ologiska tänkas. Ibland måste man bara vara mitt i det onda.

Om kapitlet som aldrig hann skrivas.

Det börjar på onsdagskvällen. Jag har just sagt godnatt till Adrian och reser mig upp från hans säng när jag känner hur det sakta rinner ur mig. Jag går in på toaletten och i mina trosor lyser blodet rött. Jag sätter mig ner och förstår ingenting. Eller jo, på ett logiskt plan förstår jag vad som håller på att hända, men jag förstår ändå inte. Vi har ju bestämt att vi ska få ett barn.

Det gör inte ont. Inte någonting, inte någonstans. Inte ens i hjärtat, jag kan liksom inte ta in det. Jag förstår att jag borde vara ledsen men jag kan inte känna någonting alls, är bara alldeles tom inuti. Det fortsätter att sippra blod när vi går och lägger oss. Det fortsätter att inte göra ont. Jag bara blöder, sakta och långsamt. 

Sedan kommer småtimmarna på torsdagsmorgonen. Jag vaknar av smärtan i nedre delen av magen, i underlivet, i korsryggen. Hela jag gör ont. Det är som att jag håller på att explodera i en smärtbomb. Samtidigt slutar blodet sippra ur mig. Det är så konstigt. Smärtan blir för intensiv och jag börjar må illa och jag kräks och kräks och kräks. Till slut kan jag inte göra något annat än att sitta på toaletten, hukad över en hink. Det känns som att hela livmodern ska trilla ur mig, men det kommer ingenting. Inget blod, bara kräk och smärta.

Jag vet inte om det går en timme eller tio, sedan är det som om en kran vrids om. Det strilar blod. Smärtan klingar av. Jag känner när fostret glider ner men innan det åker ur mig tar det stopp, jag måste pressa ut det sista biten. Jag hör när det glider ner i toaletten, och jag hinner inte ens tänka innan jag särar på benen och tittar ner. Jag ser ingenting, bara en väldigt massa blod. 

Och det var där, i toaletten, som sagan om oss fyra tog slut. Och det är så jävla ironiskt, för en timme innan slutet började på onsdagskvällen tackade vi ja till lägenheten. Den där fyrarummaren med de vackra trägolven, där vi alla skulle få plats. 

Om en lägenhet och deadlines.

Sitter på ett café i Stockholm med en iste och min dator som sällskap. Det var ett himla strul att boka tågbiljetten imorse, så jag struntade i att åka till kontoret för att spara in tid. Behöver vara tidseffektiv veckorna innan semester. Det funkar ju lika fint att sitta så här. Jag såg för övrigt någon på instagram som skrev att två veckor till semester kändes som en evighet ur semesterlängtperspektiv, men som en fjärt om man tänker på alla deadlines. Jag håller med.

Anledningen till att jag sitter här är att jag ska titta på den där lägenheten igen. Kim har möten i Katrineholm hela dagen och kan inte vara med, så jag har fått en lång lista med saker att dubbelkolla. Imorse mätte han hur långa kliv jag tar. Jag hävdade att jag kan ta en meter långa steg, men då påstod han att jag inte ser helt frisk ut när jag gör det och tog fram måttstocken och konstaterade att åttio centimeter är mer lagom. Så det är måttet som han vill ha sin mätning i. Han vet ju vad han vill, den mannen.

Gnäll.

Från cirka ingenstans har jag blivit extremt känslig mot lukter. Det behöver inte ens lukta illa för att rysningar av obehag ska klättra över ryggen. Som igår, störde mig på att våra (ändå rätt nytvättade) sängkläder luktade sömn, så var tvungen att bädda rent. Störde mig då istället på att sängkläderna luktade för mycket tvättmedel.

Och då ska vi inte snacka om att steka saker. Smör som smälter, åh herrejävlar jag tror att jag måste kräkas bara av att tänka på det. Och äpplen som trillat ner från träden och blivit lite övermogna. Fy fan. När man sitter på toa och är halvt förstoppad och får kväljningar av sina egna lukter.

Allra tråkigast är nog ändå att jag inte tycker om att pussas längre. Missförstå mig rätt, jag gillar fortfarande min man, men jag vill inte pussas med honom längre. Det är ju lite tråkigt, för han tycker om att pussas. Igår föreslog jag att vi kanske kan testa ta upp den aktiviteten igen om en sisådär tre-fyra veckor.

I övrigt är det bara skoj att vara på smällen.

Gör inte många knop.

Dagarna går. Det händer egentligen inte särskilt mycket. Vi hängde i sängen nästan hela lördagen, tittade på avsnitt efter avsnitt av Breaking Bad och åt smågodis. Har upptäckt att djungelvrål samt hårda sura karameller gör underverk för illamåendet. Har jag en sån i munnen mår jag nästan perfekt. 

Jag tror förresten att jag ljög precis. Det har ju faktiskt hänt en sak. För visst har jag inte berättat om att vi var och tittade på ett par lägenheter i fredags? En av dem är mycket intressant, det är bara ett par följdfrågor som vi måste ställa under nästa vecka och sen måste vi fundera lite. Den är långt från drömbilden med en liten gräsplätt och egen uppfart, men fin på sitt eget sätt. Den skulle kunna bli bra under ett par år, tills den där drömbilden är inom räckhåll. 

Det allra häftigaste.

Det finns en ganska stor sak i hela den här lilla karusellen som vi inte har pratat om alls, och det är ju faktiskt ni. Ni som har berättat om hur ni har axlat liknande problem, hur ni har känt och hur det har påverkat er, tankar som ni haft och hur ni har mått. Ni som har lämnat efter er ett litet hjärta. En kram. För att hjälpa och stötta. Det är ju så fantastiskt jäkla fint.

På riktigt, jag blir helt varm av stödet som ni gett. Tack. Så innerligt mycket tack.

Alltid lika romantiska.

Jag ligger på soffan med en bok i händerna, måste alltid vara lika blickstilla för att inte kräkas. Från ingenstans kommer en känsla av att jag är dödligt trött på det här velandet. Jag tänker att man aldrig ångrar ett barn, såvida det inte är ett barn som man aldrig fick. Så jag reser på mig, går ut på balkongen där dagens sista solstrålar faller på Kim.
- Äh vad fan, vi behåller det, säger jag.
- På riktigt? Menar du det? säger han.
Jag nickar. Han spricker upp i ett leende.
- Okej, säger han. Kan vi tumma på det?
Jag räcker honom min tumme. Han möter den med sin.
- Tror du att du kräks om vi till och med pussas på det?
- Vi testar, säger jag.
Jag kräks inte. Och bara så där var det bestämt.
Vi kör!

Tjugoförsta juni.

Från kuratorn fick med med oss en tid för abort. Nästa tisdag, den tjugoförsta juni. Det är dagen efter vi firar två år som förlovade. Så bisarrt. Hon sa att det kan göra skillnad att boka tiden, dels för att det finns ett datum att förhålla sig till och dels för att sjukvården ser ut som den gör och om man inte bokar tiden är det inte säkert att en abort hinner genomföras.

Vi behöver inte bestämma oss förrän vi är där, på plats. Vi får ändra oss in i det sista. Efter tiden hos kuratorn bad jag Kim om att vi inte skulle fundera så aktivt på beslutet under ett par dagar, bara vara i det. Se om det kommer naturligt. Jag tror, utan att vi haft särskilt många tillfällen att prata om det pga. ständigt vaken elvaåring på sommarlov, att beslutet har kommit för honom. Han har inte sagt det högt, men det märks i hans beaktande om vad jag äter och vad jag inte äter och om huruvida jag får i mig allt som jag (ärtan) behöver.

Jag märker hur han sakta vänjer sig vid tanken på ett barn. Jag tror att den första, största, chocken har lagt sig. Men jag har tusen rädslor inom mig. Vi är ju fortfarande så sköra. Jag vill inte att den tjugoförsta juni ska vara runt hörnet, för jag vet inte vad jag vill ännu.

Om en kurator, fyra frågor och en skolavslutning.

Vi träffade en kurator idag. Hon gav oss varsitt papper med fyra olika frågeställningar; vad som är bra och mindre bra med att fullfölja graviditeten respektive att genomföra en abort. Jag kan komma på hundra svar på varje fråga. Hundra och noll. Det är som om tusen tankar i minuten rusar genom hjärnan, samtidigt känns det inte som att jag kan formulera någon av dem på ett vettigt sätt.

I morse var jag ganska säker på att jag vill låta livet rulla på oförändrat. Så oförändrat som det kan vara efter en sådan här sak, jag tror att vi måste vänja oss vid att leva med smärtan av ett liv som aldrig blev. Abort kändes som det närmaste alternativet, men när jag sa orden högt lyste smärtan så tydligt i Kims ögon. Han vacklar mer och mer åt att vi ska behålla det.

Åh. Jag vet inte. Och förlåt för att det är det enda som jag kan skriva om. Det är som att det inte finns några andra tankar i mitt huvud. Jag förstår om det är tjatigt. Min hjärna tycker också att det är tjatigt. Och imorgon går min förstfödda ut fjärde klass. Jag ska kamma mig och skärpa till mig och ge honom min odelade uppmärksamhet. Och förhoppningsvis inte kräkas på hans skolavslutning.

Varsågoda, ni får allt.

Jag vet att jag har noll rätt att klaga pga. självförvållat, men helvete vad dåligt jag mår. Jag tror inte att jag någonsin har mått så här illa förut. Kan ej minnas att det var så när jag väntade Adrian. Nådde någon slags ny lowpoint förut när jag låste in mig på jobbtoan och sov med kinden mot kaklet i en kvart. Herregud. Det är så jobbigt att inte kunna prata högt om det här. Varför kan man inte prata högt om det här? Det går inte en endaste minut på dygnet då jag inte mår illa, det är inte rimligt att ingen ska behöva höra mig klaga.

Lika rådvill.

På måndagsförmiddagen kommer Adrian hem. Innan dess har vi hunnit prata prata prata, men utan att ha blivit klokare. Vi känner likadant inför hela situationen, att vi egentligen är tillfreds med hur livet ser ut och nog inte vill att det ska förändras. Samtidigt är ju ett barn en fin sak, något bra.

Men det innebär också att huset som vi inom en väldigt snar framtid vill köpa behöver ett sovrum till. I Stockholmspriser är det en miljon till. Det innebär att vi inte längre har råd med kontantinsatsen, samtidigt som vi behöver göra oss redo att flytta väldigt snart. Och sedan går jag på föräldraledighet och vi kommer förlora pengar, sedan tar han över föräldraledigheten och då förlorar vi ännu mer pengar. Kommer vi ens ha råd att bo då? Att leva?

Det är ju såna saker också. Det, och hans ålder. Hans rädsla för att dö ifrån oss. Jag står handfallen inför den. Jag vet att saker löser sig, men jag vet inte om jag vill att de ska lösa sig. Jag kanske vill att saker och ting ska bli så bra som de bara kan bli utan kompromisser, men det kräver ju ett beslut. Jag vill inte fatta det beslutet. Dessutom går det verkligen inte att tänka ordentligt när det här jäkla illamåendet hela tiden rusar genom magen och halsen.

Förvirringen.

På fredagskvällen börjar vi prata, kanske för första gången på riktigt sedan vi fick veta att vi är gravida. Adrian har åkt till sin pappa och det finns inga små öron någonstans att passa sig för. Förut har vi mest viskat om det, fortfarande väldigt mycket i chock. Men då, på fredagen, förstår jag att det för honom inte är självklart att vi borde gå vidare med graviditeten.

Han har fått för sig att han, precis som sin pappa, kommer dö ung. Går han bort vid samma ålder kommer det här barnet knappt ens vara utfluget när det sker. Han säger att om tio år kommer Adrian ha flyttat hemifrån och att han har byggt drömmar och planer för tiden som kommer då, när det bara är han och jag. Samtidigt säger han att han känner en förväntan inför barnet som ligger i magen. Han vet helt enkelt inte vad han vill.

Och jag slungas tillbaka in i förvirringen. Jag förstår honom. Han sätter ord på det som jag själv tänkt och känt. Dessutom är han inte frisk än, det är så lätt att glömma bort det. Men jag vet inte om jag kommer behöva gå genom en graviditet utan stöd från honom, han är ju så fokuserad på att komma tillbaka själv. Och vad gör ett barn med situationen då? Hjälper eller stjälper? Herregud, jag vet inte.

Samtidigt mår jag allt sämre. Illamåendet rasar halva dagarna och den enda gången som jag mår okej är när jag är blickstilla. Jag fasar inför att jobba nästa vecka. Jag vet faktiskt inte om jag kommer klara av det. Nästa vecka och hur många veckor till?

Ja. Där har ni det, ocensurerat. Jag vet inte om det kommer bli ett barn av det här. Och jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket för det.

Kära blogg,

Det luktar Kalaspuffar när jag kissar. En preggogrej eller bara allmänt knepigt?

Mvh,

Hon som inte drar sig för att fråga om allt

Det goda med det onda.

Om jag har tolkat diverse gravidappar och kalendrar och miljoner mängder information som finns att hämta på interwebs korrekt så är jag gravid i vecka sex. Bara tvåhundrafyrtio dagar kvar. Det låter som en mindre evighet. Den är nog en bra sak, evigheten, för jag tror att vi behöver låta det här landa. Jag har en man som fortfarande är i chock. 

Och en liten ärta i min mage som mäter knappa sju millimeter och som under den här veckan utvecklar anlag för armar och ben och vars lilla hjärta, stort som ett vallmofrö, börjar slå sina första slag. Det är häftigt. Mindre häftigt är illamåendet som kommer i vågor under hela dagen och tröttheten som efter tvåtiden på eftermiddagen är smått förlamande.