Storhetsvansinne.

Det är fredag hos mig idag. Imorgon är jag ledig, tar en man och ett barn under varsin arm och åker till Stockholm. Vi ska känna in Solna. Se om det är något att ha.
Jag är fortfarande lite trasig inuti, lite naggad i kanterna.
Idag saknar jag det som brukade vara. Gamla tider, gamla vänner, gamla bloggar. Jag minns Kärlekskrank och Fröken Bovary, minns en period i mitt liv där de var en del. Ibland när jag tänker tillbaka tänker jag att det var min storhetstid.
Sedan tänker jag att jag tänker fel, förmodligen är just nu min storhetstid. Men å andra sidan, vem fan bryr sig om storhetstider?

Fast han behöver inte bara vara i hallen.

Jag har inte fått särskilt mycket gjort idag. Tänker att det är okej från tillfälle till tillfälle, en kan ju inte bara vara lönsam. Istället har jag tittat på lägenheter på hemnet och dagdrömt om livet i Stockholm. Det kan hända att jag målar upp en rosaskimrande bild för mig själv, det kan det.

Jag har även facetimeat med mitt barn, han det förlorade barnet som jag inte träffat sedan i torsdags, ni vet. Mitt hjärta gick lite itu av saknad. Alldeles straxt ska jag stänga ner och gå hem. Alldeles straxt efter det kommer det där barnet som får mitt hjärta att gå itu stå hemma i vår hall igen. Där han hör hemma.

Är en smula irriterad, för att uttrycka mig kort.

Tittade i kalendern och upptäckte att mitt humör nog ändå kan relateras till premenstruella besvär. Ganska utdragna premenstruella besvär, om man ska antyda sanningen. Igår var jag arg på hela världen. Fick till exempel ett raseriutbrott över att mina ben börjar bli vintertorra. Jag var ensam med mitt raseriutbrott, så det behövde aldrig beskådas. Tur det. Idag skäms jag lite inför mig själv och rasandet, men är fortfarande på gränsen till ohälsosamt irriterad över... allt.

Och suget efter godis, herreminje. Få inte igång mig på ämnet. Chokladbollar. Kladdkaka. Chokladtårta. Mmm, äta tårta med gaffel. Arraksboll, arraksboll med gaffel. Kanelgifflar. Salta fiskar. Och fiskar i färg. Center med lakritsfyllning. Polly. Snickers.

Hade för övrigt bestämt mig för att äta geisha till lunch men blev vuxen på Ica och köpte en kycklingsallad istället. Samt rosor. Sedan var det någon på kontoret som såg mina rosor och frågade om jag blivit uppvaktad, men då upplyste jag om att man i de relationer jag har minsann får köpa sina egna jävla blommor.

Så pass trevlig tjej idag.

Om mitt barn.

Adrian är fortfarande hos sin pappa, två dagar till ska han vara där. Det känns så konstigt när han inte är hemma. Det här med att han är där varannan helg är en perfekt lösning för oss. Ofta efter en pappahelg säger Adrian att han skulle vilja vara där mer, men sen faller vi tillbaka in i den gamla vanliga tryggheten och in i rutinerna och vår lilla vardag består återigen bara av oss tre. Vi har hittat en balansgång som fungerar.

Men ibland funderar jag på vem han hade varit idag, om han hade vuxit upp hälften hos oss och hälften hos sin riktiga pappa. För en annan människa hade han varit, det är jag säker på. Allt det han är, det är så uppenbart att det är vi som har format honom till det. Hos hans pappa finns det andra värderingar, det som är viktigt hos oss är inte viktigt hos honom.

Jag tror att det finns en liten risk att jag hade haft ett djupt förvirrat barn om han hade spenderat varannan vecka här och varannan vecka där. Det hade varit två helt olika liv varannan vecka. Hos oss rapar man inte vid matbordet, hos hans pappa har man raptävlingar. Hos oss plockar man undan efter sig, hos hans pappa plockas det när man inte längre kommer fram. Hos oss görs det läxor, hos hans pappa är det inte så viktigt. Förstå förvirringen. I vilket hem fick man nu igen skratta när någon fes vid middagsbordet?

Jag antar att man fortsätter att anpassa sig till varandras livsstilar även efter ett uppbrott när det finns barn med i bilden? Just eftersom det måste vara så fruktansvärt påfrestande för barnen med alla olika regler och normer att förhålla sig till i sina egna, olika hem. Eller anpassar barnen sig? Jag vet inte. Vet bara att jag är glad att jag har lyxen att leva tillsammans med mitt barn. Tänk vad många som inte har det. Eller kanske än värre - tänk att det finns de som inte vill det.

Saknar ord (och det hör ju inte till vanligheten).

Igår kväll var vi på Ica och handlade, fyllde korgen med sånt som vi tycker om på lördagsmorgnarna; ägg, ost, bröd, mjölk. Sånt. När vi passerade hyllan med risgrynsgröt kunde jag inte låta bli att låta en förpackning glida ner i korgen. Det kändes så rätt, till det mörka brödet och osten och löven som virvlar utanför fönstret.

Vi gick till kassorna och betalade och gick ut, men på parkeringen kom flickan i kassan springande efter oss och ropade hallå, hallå, ni glömde risgrynsgröten. Den hade hamnat på sniskan på bandet så ni har inte betalat för den, men vet ni vad, ni får den av mig. Jag vill att ni ska få en riktigt mysig frukost imorgon.

Och jag vet inte vad jag ska säga. Just nu, när Sverige känns mörkt och kallt och grymt, gör det så oerhört mycket att en människa gör en så liten men omtänksam handling, att jag... jag vet inte, tappar ord. Blir alldeles varm inombords. Det känns hoppfullt, plötsligt.

En fredag.

Fredag. Tidig morgon, redan klockan sex styrde vi bilen mot Stockholm och varsitt frukostmöte. Igår kväll lämnade vi Adrian hos mina föräldrar så han skulle slippa upp tidigt till fritids. I eftermiddags började hans pappahelg. Den sträcker sig ända till onsdag den här veckan.

Frukostmöten, lunch med respektive kollegor och sedan äntligen bara jag och Kim. Ikea i Kungens kurva, servetter och ljus och annat smått. Vi pratar mycket om det som sen ska bli vårt nya hem, hur vi vill inreda. I bilen hem säger jag att han kan säga till om han inte orkar spara till drömbröllopet längre, vi kan gifta oss borgligt. Han nickar, säger okej.

Hemma duschar jag länge länge, och så varmt att det stramar i huden. Sedan Kims stickade tröja som når halvvägs ner på mina lår, trosor och raggsockor. Håret som självtorkar och lockar sig ner på ryggen. Tänder tusen ljus och sitter under en filt i soffan, dricker julmust lagrad på fat och äter clementin, har min man på en armlängds avstånd.

Ja, herregud.

Är så pass instabil just nu att Kim igår väldigt, väldigt försiktigt frågade om det är dags för menstruation. Det är det inte, tyvärr. Det hade ju varit en förklaring. Jag pendlar så mycket mellan hopp och förtvivlan, gör varje liten sak så ofantligt stor. Igår nämnde Kim att han vill ha en tv i sovrummet och först tänkte jag att det lät skönt och mysigt, men sen blev jag fruktansvärt ledsen för det måste ju samtidigt innebära att vi från och med nu inte längre kommer ha ett sexliv? Det har man ju hört, om tv i sovrummet.

Jag vet inte vad jag vill, fast jag vet vad jag vill. Vi har ju bestämt oss för att flytta till Stockholm och det känns rätt, det gör det verkligen. Ändå tänker jag att vi borde säga upp oss och flytta ut på landet och köpa ett värdshus och aldrig mer stressa. Och ja, jag ser orimligheten i det. Jag vill bara inte ta till mig av den just nu.

Och jag vill gifta mig, nu nu nu. Och jag vill att det ska vara litet. Jättelitet. Rådhuset och två vittnen, han i kostym och jag i vit klänning och kappa och beiga pumps, brudbukett i miniatyr och middag för två. Fråga mig vilket sorts bröllop jag vill ha nästa vecka, givet att jag svarar nåt i stil med kyrka och tvåhundra gäster.

Har för övrigt även lipat en stund på jobbet över det hemska som skett i Trollhättan idag. Tänkte att det lika gärna kunde ha varit Katrineholm och min son som låg på det där operationsbordet med sticksår i sig och sen gick det inte längre att hindra tårarna. Lider så fruktansvärt mycket med de drabbade.

Morgontankar.

Jag har en tidig morgon på kontoret idag. Jag gillar det, att vara här tidigt. Att bara ha lampan tänd över skrivbordet och mörkret utanför mina fönster. En stor kopp te och ingen som stoppar in huvudet genom glasdörren och vill veta saker. Bara jag och min mail och min att göra-lista.

Jag lagade en så himla god fisk- och skaldjurssoppa igår. Hade det här varit den sortens blogg hade jag skrivit ut receptet, men nu är det inte det. Jag upptäckte dessutom till min stora förvåning att jag har ett barn som älskar musslor. Var inte beredd på det.

Jag är inne i en fas av livsnjutning just nu. Kryper upp i soffan och tänder ljus och sitter där och bara tittar. Tittar på ljusen, tittar på min man, tittar på mitt barn, tittar på mitt hem. Om en kvart eller så kommer jag ha trillat ur den här tittfasen, så jag passar på att bara vara i den just nu.

Är för övrigt förmodligen sist ut att läsa Livet efter dig av Jojo Moyes. Så himla fin, hittills. Sitter och småfnissar för mig själv mest hela tiden, men har en känsla av att det inom kort kommer övergå till en gråtfest.

En studie i karaktär.

14.38: - Det får verkligen bara bli en kaffe och clementin idag.

14.39: - Titta, det finns tårta. En liten, liten bit kanske?

14.42: - Det var ju faktiskt en väldigt liten bit, en till liten bit kan ju inte räknas.

Denna helg, denna helg.

Fredag. Jag har på mig ett par svarta byxor och en finstickad tröja i kamel. Varje gång jag går förbi en spegel tänker jag mamma? fast för tjugo år sedan. Adrians kompis sover över och de sitter i soffan och tittar på film, jag och Kim förpassas till sovrummet. Jag passar upp och serverar godis och bäddar en madrass och känner mig så mycket äldre än mina tjugonio år. Jag ska aldrig mer använda kamelfärgade tröjor.

Lördag. Adrian och hans kompis fånar sig. Den där fåniga åldern, går den aldrig över? Kompisen åker hem och vi duschar en efter en, klär upp oss och hoppar in i en väntande bil som tar oss till Stockholm och resten av Kims familj. Promenad ner till Liljeholmskajen och en mysig, liten restaurang. Jag äter en gudomlig skaldjurssoppa, dricker ett glas vitt och äter från Adrians efterrättstallrik när han inte ser.

Söndag. Vaknar till kaffe och en varm man. Ligger i sängen tills vi får bråttom, upp och äter frukost och skjutsar Adrian till bowlinghallen där hans klasskamrater finns. Han bowlar och äter hamburgare, vi veckohandlar och städar. Sedan promenad och en vegetarisk pastarätt som Kim slänger ihop, jag orkar inte hur gott det är. Kaffe i soffan, läxläsning för Adrian och lägenhetssök för oss.

Och sedan, ännu en helg borta. Snart är det jul.

Vet egentligen inte ens om jag orkar analysera mer.

Så jag kommer hem till sist, på torsdagskvällen. Får äntligen ta min dusch, tvätta håret. Mjuk frotté mot trött hud, väldoftande lotion som vårdar. Han har gjort fruktsallad och vispat vaniljsås. I hans ögon bor det hundra frågor. I hans händer en ömhet. Jag somnar liggandes hårt pressad mot hans bröst, med honom bakom mig. Vaknar likadant.

Fredagen kommer och på eftermiddagen sitter jag i soffan och jobbar, han pysslar med något en meter bort. Han skämtar och pratar kärleksfullt med mig, om mig, men jag lyckas liksom inte greppa om han är okej. Jag vet inte om vi har lagt det värsta bakom oss eller om det är en fasad han sätter upp. Han har aldrig varit så öppen, men samtidigt så långt bort. Eller så är han närmre än någonsin förut, bara att jag inte kan se det ännu.

Så trött på det här.

Idag är en dryg dag. En mycket, mycket dryg dag. Imorgon, när jag inte är upptagen med att må illa på ett tåg, ska jag i ord utveckla känslostormen att träffa min käraste Nikki i verkligheten. För även om det var fint och så, så är det uppenbart att hon är en människa som kommer saknas mig. Att inte alltid ha henne alldeles i närheten, det känns väldigt synd just nu. Och samtidigt, så tacksam. Så tacksam för henne.

Men åter till denna dag. Denna dryga dag. Det har varit möten gånger två, det ena - det som jag höll - känns splittrat. Jag känner mig splittrad. Jag vet inte om det märktes. Och litegrann orkar jag inte bry mig. Inte just nu. Det andra höll min chef i och ja, han vet vad han gör. 

Och jag känner mig oattraktiv och smutsig och jag vill hem och duscha, men istället sitter jag fast på ett tåg som redan är två timmar försenat och ännu inte är i närheten av min lilla stad. Så trött. Så trött på det här. 

Blinddate.

Sitter i en hotellrestaurang i Göteborg och sippar på ett glas vitt, mätt på en räksmörgås. When in Rome, och så vidare. Om en halvtimme ska jag möta Nikki. Nikki, som jag har kontakt med i tid och otid, flera gånger i veckan hörs vi och jag räknar henne som en nära vän. Trots det har vi aldrig träffats. Tills nu då, om en halvtimme. Och jag är nervös, så skrämmande att få en människa bakom alla de där orden som vi skickat till varann. Men samtidigt så oerhört spännande. Hur låter hon när hon pratar, kommer jag vara längre än henne, kommer man kunna få tyst på oss, nånsin igen? Snart vet vi.

Jag tror vi kommer klara det.

Det blir ny vecka och vi är fortfarande sköra. Fina och kärleksfulla, men spröda. På natten håller han om mig hårt och jag vaknar med kinden mot hans bröst. Jag blir varm och rusig av att vara honom nära. Jag smyger upp och tänder ljus och äter frukost med min son. Innan jag går står vi i hallen och håller om varandra. Han smakar kaffe.

Jag lagar mat och han sitter vid det stora matsalsbordet och hjälper min son med läxorna. Mitt hjärta blöder. Jag undrar hur nära jag varit att försaka alltihop. Jag vet fortfarande inte riktigt vad han tänker, framåt. Jag vågar inte ställa frågan, för det känns som att jag utmanar ödet då. Så jag väntar i tystnad. Det är okej, för nu.

Inget jävla straffknull.

Jag fick en kommentar som gjorde mig väldigt illa berörd. Säkert var det av välmening, men personen som skrev den har en felaktig bild av mitt liv. Glöm inte att det som ni läser här är min bild, min verklighet. Den man som jag lever med kan ha en helt annan sanning just nu. Och det är okej. Han är sårad och måste få vara sårad. Och jag är den som har sårat och det är min jävla skyldighet att låta honom vara arg. Att låta honom vara arg men hela tiden finnas där.

Vändningen.

Hela lördagen går åt till att prata. Jag säger att det enda jag gjort mig skyldig till är att ha behövt någon att prata med om allt det jobbiga som vi gått genom. Att det råkade bli någon av manligt kön, och att jag smickrats av att någon brytt sig om mig. Att det någonstans förvirrat mig att någon annan visat mig den uppskattning och omtanke som han borde ha gett mig.

I hans huvud har jag varit otrogen. Jag säger att ingenting har hänt, men det är som att han inte hör. Mina ord går rakt förbi honom. Han säger att tilliten och respekten för mig är förstörd, att han inte vet om den går att reparera. 

När kvällen kommer säger han att han behöver en paus, först tror jag att han menar från oss, men han menar i pratet. Vi tystnar och sätter på en film. Den är sorglig och jag gråter som ett barn. Han säger att han är arg, men han hämtar näsdukar och håller min hand.

Efteråt gråter jag och säger att jag är ledsen att jag inte kan vara den starka människa som han behöver, den som bara kan ta och ta och ta när livet behandlar en illa. Han reser sig upp och tar min hand, leder mig till sovrummet, släcker lamporna. Jag frågar om han verkligen vill göra det han gör, men han tystar mig med sin mun och hans händer är redan på min kropp, innanför mina kläder. 

Det är hett, det är intensivt, det är gång på gång. I varandras armar är vi de vi alltid varit tillsammans. Vi är vi. Det har redan börjat ljusna när vi till sist somnar i varandra armar. När vi vaknar håller han om mig. Han viskar mot min hals att han fortfarande är ledsen, och jag viskar att han får vara ledsen, han får vara arg, han får hata mig, han får skrika på mig, gråta över mig, jag kommer ändå alltid älska honom. Jag kommer alltid välja honom.

Jag är ingenting värd.

Allting jag säger missförstår han. Han har en bild i sin hjärna som inte stämmer med verkligheten, men han vill inte sudda bort den. Det är som att han vill hålla fast vid den, hålla fast vid sin förbannade rättighet att vara arg. 

När vi sover håller han om mig, precis innan natt blivit morgon. När han vaknar säger han att han gjorde det i sömnen, att han aldrig skulle ta i mig med flit. Orden trasar sönder mig. Jag gråter och han ignorerar. 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag älskar honom, hur många gånger jag gråter det, hur många gånger jag skriker det, hur många gånger jag viskar det. Han har bestämt sig för att han inte behöver tro mig. 

Så jävla deppig läsning.

Idag har mitt barn åkt till sin pappa. Han ska vara där över helgen bara, men ändå. Jag sitter i soffan med ont i bröstet och en illasmakande känsla i magen. Jag har inte varit en bra mamma på sistone. Har inte haft orken, tålamodet, att vara pedagogisk. Har istället varit irriterad. Skällt på honom, bestraffat honom. Visserligen helt befogat, men det gör ont ändå. Jag vill krama honom, säga att oavsett vad han gör så har han alltid mig. Krama honom så där hårt, med såna kramar som man minns från sin barndom. Det första jag ska göra när han kommer hem på söndag är att krama honom hårt.

Samtidigt ligger min man, eller han som än så länge är min kille men som jag hoppas fortfarande vill bli min man en vacker dag, i sängen och är arg på mig. För jag är en dålig flickvän också. Han har rätt, det är jag. Så dålig att jag precis skrev att jag hoppas att han en dag vill gifta sig med mig, trots att det är en sån sak som jag hade kunnat vara säker på att han ville om jag inte hade varit en dålig flickvän. 

Kort sagt, jag suger. 

Överlag ändå en bra dag.

Sitter på tåget, på väg hem. Idag har jag haft möte på möte på möte, alla på olika lokaliteter i Stockholm. En sån enkel men himla men dum sak som snäv pennkjol och höga klackar har gjort stressen extra påtalig, bara för att stegen mellan mina möten inte kunde tas ut fullt. Jag har varit en sån där som sprungit trippande idag. Så fånigt. 

Men jag har också suttit mittemot någon idag och känt, verkligen känt efter i magen, och inte känt någonting alls. Bara längtan hem. Vi håller på att hitta tillbaka till varandra, till oss. Eventuella störmoment ligger bakom oss, begravda. 

Om tre timmar kommer Jessica över. Jag har redan valt ut vin och så snart jag slipper ut från det här tåget ska jag köpa choklad också. Mycket choklad.

Egentid sa ni?

Det är planeringsdag här på vår lilla ort idag, vilket ju innebär att skolorna är stängda för de små barnen. Jag tyckte att det var ett himla fint tillfälle att varva jobb med häng med mitt kiddo, men det tyckte visst inte han. Jag var på kontoret fram till lunch och sen tog jag min dator under armen och gick hem. Dock bara för att mötas av ett barn i dörren som bara jag sticker till mormor en sväng och sen var borta hela eftermiddagen, och en man som bara jag drar och lackar din hoj och sen var borta hela eftermiddagen. Ja, de är roligt sällskap, de där två.

Så nu har jag suttit ensam i soffan i flera timmar med den där satans datorn i knät ändå. Det hade känts för mycket som att skolka om jag inte hade öppnat den. Men å andra sidan har jag jobbat ostört och ätit fyra klementiner och haft tända ljus på bordet framför mig. Det hade ju aldrig hänt på jobbet.

Aldrig mer.

Jag åkte hem från en kund förut och passerade en McDonalds. Vi har inte ätit den typen av mat sedan Kim blev sjuk för hundra år sedan. Inte heller har vi druckit läsk, eller ätit särskilt mycket sötsaker. Men idag, ensam i min bil, var det som att jag plötsligt insåg vilka möjligheter det fanns att svulla. En sekunds betänketid och en halvfarlig sväng ut ur en rondell senare var jag på väg in på McDonalds. Tio minuter senare låg en Big Mac, strips och Coca Cola i min mage. Det är en så himla trygg smak. Egentligen inte ens särskilt gott om man verkligen smakar smakerna, men ändå: mmm.

Sen fick jag feeling och tog varvet förbi macken bredvid och köpte kaffe och en rulle Center med lakritsfyllning. Och nu mår jag illa. Körde som en sockerstinn biltjuv hela timmen hem och sitter nu i soffan och ska skriva en projektbeskrivning, fast jag helst av allt vill sova middag samt stoppa fingrarna i halsen pga, överjävlig mättnadskänsla.

Älskar söndagar.

Söndag. Mannagrynsgröt med blåbär, finncrisp med sallad och ost och gurka, kokt ägg och en, två, tre koppar kaffe, vindruvor och äppelklyftor. En tvätt i maskinen, lättare städning, matlista för veckan. Promenad runt en sjö, kaffe och kanelbulle i soffan. Landar i att vi nog kan tänka oss att bo i Solna. Lägenhet, minst två sovrum, balkong är ett måste. Kalvstek med potatis och gräddsås och sallad till söndagsmiddag. Målar naglarna. Soffan med varsin arbetsdator i knäet och en son mellan oss, Star Wars på teven, ljus på bordet.