Vaknar innan söndagen ännu blivit en dag. Vaknar av att jag fryser. Vi ligger tvärs över sängen och jag minns anledningen till att vi ligger så, har fortfarande känslan av tillfredsställelse i kroppen.
Går upp och borstar tänderna och tvättar ansiktet men struntar i de fem stegen med rengöring, serum och kräm. Puttar på min man tills han ligger med huvudet på kudden. Drar täcket över oss båda och somnar om.
Apropå det som jag skrev tidigare: min man har gått runt med en tumstock i handen hela dagen. Stått framför garderoberna i sovrummet och hummat, gått vidare till skåpen i hallen och kliat sig i huvudet över hur de skulle kunna byggas om så att det ser ut som en serveringsgång från sent artonhundra.
Alldeles precis köpte han en lampa på blocket, en Karlskrona från för länge sedan. Sen skapade han ett konto på en auktionssajt för att kunna bevaka drinkvagnar och vägglampor.
Det är saker som vi har pratat om länge. Tydligen var en kväll i ett särskilt fint hem allt som behövdes för att vi skulle få ändan ur. Eller mest han, om vi ska vara ärliga. Jag har gjort ingenting idag, bara kommit med glada tillrop och tummar upp.
Fem par runt ett långt bord. Bubbel i höga, gröna glas från femtiotalet. Bouillabaisse och ett fylligt vitt vin. Äppelkaka med mandelmassa och en mandellikör. Vi har inte träffats alla i samma sällskap sedan innan pandemin.
Våra vänner flyttade in i huset under tiden som covid rasade, återställde det varsamt till sitt ursprung från tidigt femtiotal. I ett rum finns en Josef Frank-tapet kvar i original. Allt i huset är fyndat på loppis och auktion, men bara de allra bästa guldklimparna. En soffa från Svenskt tenn i vardagsrummet, mjuka skärmar över lamporna.
När fredagen slagit över till lördag kommer vi hem. Min man tittar sig runt i vår lägenhet. Borde vi sälja och köpa ett femtiotalshus? säger han och jag tittar på det som han ser. Våra nästan fyra meter i takhöjd, de snirkliga listerna, det gamla trägolvet. Möblerna med sina enkla och rena linjer för att möta det förra sekelskiftet. Aldrig i livet, säger jag.
Det är en fin känsla, att kunna vara i någon annans hus och vara överväldigad över hur fint det är men att sedan komma hem och känna att det egna hemmet är rätt, att det speglar en själv. Kanske är det att vara rotad.
Vaknar till en trettondag. Det brukar vara då jag städar bort julen, men det gjorde jag redan den första dagen i januari. Istället blir det en dag utan måsten. Tvättar, plockar, ligger under en filt i soffan och googlar Grekland.
Springer en halvmil. Gör tre ansiktsmasker på raken: två rengörande och en återfuktande. Byter nagellack från isigt vitt till gnistrande brons. En stickad klänning som räcker ner till vaden, tjocka strumpbyxor och sockor i bootsen.
Om en liten stund ska vi möta min mans syster och hennes pojkvän på en bar i närheten, ta ett glas tillsammans innan vi fortsätter till gemensamma vänner för middag och vin.
Fint som snus med lediga fredagar.
Den första veckan i januari går och Stockholm blir vitt igen. Jag jobbar hemifrån. Sover till sju, ligger kvar i sängen och dricker kaffe, arbetar förmiddagarna från matbordet till ljudet av barnets frukoststök.
Promenerar en timme varje lunch. Sjunker ner framför datorn igen och jobbar vidare tills någon börjar med middagsbestyren och klockan plötsligt har blivit sjutton.
Idag kom skorna som jag ska ha på galan. Klev i dem direkt och ville aldrig ta av dem. Jobbade således färdigt veckan i jeans och guldglittrande höga klackar. Mycket rimligt en torsdag i januari.
Så kommer den till sist, galaklänningen. I flera dagar har jag haft ångest över att den är så snäv, tänkt att den aldrig kommer passa. Att det kommer se ut som att jag har hällt ner mig själv i den. Men så kommer klänningen och jag hämtar den med ett pickande hjärta.
Lägger paketet på sängen och vecklar upp det tunna pappret som skyddar klänningen. Kan inte hindra leendet när fingrarna nuddar det glansiga tyget. Lyfter försiktigt upp klänningen och placerar den på sängen.
Drar av jeansen och tröjan. Kliver i klänningen och låter den forma sig runt min kropp. Stiger i ett par höga svarta pumps, för de glittrande skorna har inte kommit ännu, och klänningen är perfekt. Fantastisk. Den smiter om min kropp, kramar mina mjukaste delar, gör det allra bästa av mina former.
Första januari. Kommer hem från den lilla staden och dräller ner i soffan. Äter den obligatoriska pizzan, som man gör på nyårsdagen. Det gör ingenting att jag bara kommer upp i sextusen steg den dagen, för det är ju nyårsdagen.
Andra januari. Det är mörkt, kallt och regnigt. Går från lägenheten till tunnelbanan till kontoret. Åtta timmar senare går jag från kontoret till tunnelbanan till lägenheten. Egentligen är det dags för ett benpass på gymmet, men eftersom jag har en regel om att jag inte får gå och lägga mig om jag inte är uppe i tiotusen steg tänker jag att en springtur är bättre.
Men så fastnar jag vid matbordet i ett samtal med barnet och min man frågar om jag vill ha en whisky och det vill jag ju, för klockan är redan åtta och skitsamma att jag bara är uppe i tretusen steg.
Tredje januari. Springskorna står redo i hallen, löpkläderna hänger över en stolsrygg och alarmet står på sex. Men så ringer klockan och jag är så trött. Tänker att jag fortfarande hinner springa en kortare runda om jag går upp klockan sju. När klockan blir sju tänker jag att det är onödigt att springa.
Och nu är klockan snart sexton och det är fortfarande den tredje januari. Vi ska gå och handla och sedan tror jag att det blir det där benpasset och kanske, kanske kommer jag upp i tiotusen steg, men vem räknar.
Facklor flammar intill grindarna, en eld brinner i ett eldfat, champagnekupor står redo på en silverbricka. Bordet är dukat i vitt, guld och grönt. Chablis och hummertortellini, zinfandel och oxfilé, baileys över krossad is till desserten, champagne på tolvslaget.
Telefonen lyser upp av ett sms och klockan visar 23:59. Vi missar tolvslaget, ropar jag och alla rusar upp. Champagneglas langas ut i hallen där halsdukar snurras runt nackar, någon balanserar på ett ben med en stövel i händerna, en annan hittar inte sina handskar.
Gott nytt år, ropar någon när tiden trillar in i ett nytt år och det skålas och kramas och vi dräller ut på gräsmattan, tittar på himlen som exploderar i kaskader av glitter och färger.
Vaknar till ett nytt år hemma hos min svärmor. Kylan har kommit till den lilla staden och jag drar på strumpbyxorna under byxorna. En evighetsfrukost, en långsam promenad och så tar vi tåget hem, tillbaka till den stora staden.
Pizzorna levereras några minuter efter att vi kommer hem. Strumpbyxor och tunn långärmad tröja, delar filt med min man i soffan. Vi tittar på fyra avsnitt av Tom Clancy's Jack Ryan medan mörkret faller. Inte för att vi är särskilt bakis, utan för att det är nyårsdagen och det är en dag av vila, så säger världsordningen.
Så kom årets sista dag. Sovmorgon, eggs benedict och mimosa. Spenderar hela förmiddagen i sidenpyjamasen. Kan inte låta bli att fundera över året som har varit. Över människorna som hittade in i mitt liv och försvann under samma år.
Jag antar att det är dags att släppa taget. Nyårsafton borde vara en bra dag att låta det ske.
Väskan står packad i hallen, tågbiljetterna till den lilla staden är bokade, taxin är förbeställd. Naglarna är målade, klänningen är nedpackad, sista handen läggs vid makeupen hemma hos min svärmor, med ett glas bubbel på handfatskanten och taxin nästan där.
Gott nytt år, fina ni.
Jag tar fram klänningen som har hängt i min garderob sedan i somras. Klänningen som jag köpte till något som hände i augusti, men som kändes alldeles för dressad när dagen väl kom. Nu ska den äntligen få användas.
Köper en flaska champagne till min bror och hans fru och en stor stjärnformad ballong till deras dotter. Ansiktsmask, hårinpackning och fotbad. Kan inte bestämma mig för om jag vill ha naglar i skimrande rostrött eller gnistrande vitt. Målar till sist alla tjugo naglar vita.
Steamar klänningen och låter den hänga på sin galge i bokhyllan. Ballongen svajar intill och weekendväskan står redo på golvet. Imorgon lämnar vi 2022.
Så blir det torsdagen innan nyårsafton och från en minut till en annan tröttnar jag på julen. Går från att tycka att julgranen är den finaste nånsin till att vilja kasta ut den. Från att klä mig i delikata plagg till att vilja bo i mina mjukaste jeans och en stickad tröja. Från att sminka mig lite extra till att inte sminka mig alls.
Gnuggar bort det röda nagellacket och bläddrar bland alla små nagellacksflaskor. Köper till sist två nya, båda bronsbrunröda fast det ena med ett skimmer. Det får bli nyårsaftonens glitter.
Köper ett par svarta byxor, en svart klänning och två svarta toppar, fortfarande uppenbart påverkad av kvinnorna Addams. Vänder upp och ner på min underklädeslåda, placerar de tunna behåarna och trosorna i blekrosa och dimblå spets överst, tänker att jag kan ha små hemligheter i färg under det svarta.
Och julgranen och julstjärnorna, de får vara kvar tills januari är här.
Det är någon slags mix av jullov och jobb. Barnet är hos sin pappa hela veckan, så det är bara jag och min man hemma. Vi sover till åtta, går upp och brygger kaffe, tänder julgranen och stjärnorna och sjunker ner framför varsin dator, han vid skrivbordet i sovrummet och jag i vardagsrummet. Varvar mellan att sitta vid matbordet och med datorn i knät i soffan.
Telefonen ringer nästan aldrig och bara en gnutta mail trillar in om dagarna. Jag avslutar uppgifter som jag påbörjade innan julen, går promenader i dagsljus, skriver på boken när klockan närmar sig tre och arbetsdagen får räknas som en dag.
Vaknade imorse och undrade hur jag tänkte när jag köpte skor med elva centimeters stilettklack igår. Nej, det kommer bli en retur på dem, för det är ju tråkigt om jag behöver sitta ner hela galan.
Klickade istället hem ett par nästintill identiska skor, i glittrande guld och med vristband, fast med åtta centimeters klack som dessutom är en aning bredare än bara en knapp pyttecentimeter.
Så jävla vuxet.
Så kommer annandagen och jag ligger kvar i sängen i en halv evighet på morgonen. Klickar till sist hem klänning, handväska och skor till galan som väntar i januari efter att ha googlat slut på internet.
Klänningen är lång, snäv och svart. Antagligen för att vi har sträcktittat på Wednesday och det visade sig att både hon och Morticia Addams är mina främsta stilförebilder. Det säger för övrigt en del om var man befinner sig i livet när man relaterar mer till Morticia än till Wednesday.
Hursomhelst. Skorna är ett par skyhöga stilettklackar i glittrande guld och handväskan är en precis lika guldig clutch. Någon himla måtta får det ju vara med svärtan.
I min halsgrop vilar en liten guldstjärna som väntade under julgranen. På soffans armstöd står ett glas crémant. Julgranen gnistrar och stearinljusen fladdrar. Matbordet är dukat för fyra, för om en stund kommer min svärmor och svägerska.
Vi träffades igår också, firade jul tillsammans hos min mans andra syster. Men så är julens dagar lika varandra. Långa promenader i krispig kyla, tända ljus och mjuk jazzig julmusik, bubbel och choklad, stunder av vila och tid för gemenskap.
Men julaftonen innehöll ett julbord och julklappar och juldagen, den är en saffransdoftande fisksoppa och julklapparna är ett smycke runt en hals, mjuka sockor på fötterna, fodrade skinnhandskar som värmer på promenaderna.
Vi har kommit till den sista luckan i julkalendern och bakom den finns kanske det allra viktigaste tipset i den här julkalendern - det om att verkligen njuta av livet. Att hitta de små sakerna som gör skillnad.
För mig är det tunga vattenglas i kristall, krispiga sängkläder, tända ljus och alltid snittblommor i en vas på matbordet. En känsla av unn, för varje dag är livet som pågår. Alla dagar måste ha en känsla av något fint, även om man är trött eller stressad.
Jag menar inte att alla dagar kan vara fina, men jag menar att det kan finnas något fint i alla dagar. Hitta det där lilla extra i vardagen som gör dig lycklig.
God jul, fina ni.
Min present till er idag är ett lass inspiration. Saker som jag har trillat över på internet som har fångat min uppmärksamhet en sekund eller två och förärats en skärmbild i min telefon.
Saker som perfektionen i Sharon Tates klänning, sandaler och klocka. En klänning som eventuellt får följa med mig på gala i januari. Ett underklädesset att gömma under. Brigitte Bardots otroliga frisyr. Den perfekta matsalen pga böcker. En liten stjärna gärna i min halsgrop. En drink som jag ännu inte har provat men som står på min lista. En tanke inför nyårsafton.
Tjugoandra december och jag sitter vid matbordet och skriver det här. Julgranen står i sitt hörn, två smutsrosa rosor i en gammal spritflaska på bordet, salviagröna ljus i mässingsljusstakarna.
Jag är klar med arbetsdagen, tack och lov. Det har varit en dag med två möten på stan och tre möten hemma vid köksbordet, ständigt med en lätt närvaro av gårdagens alla glas vin. Jag kan tycka att det är en mysig känsla ibland, den av kvällen före. Bara man håller sig på fötter och äter något riktigt onyttigt.
Hursomhelst. Nu är första delen av den tjugoandra december över och jag ska snöra på löparskorna för en halvmil därute, sedan en snabb dusch och så har vi oss en egen julafton. Äggtoddy, en annorlunda julmiddag och julklappar.
