September.

Så kommer söndagen. Vi sover till tio, äter frukost och dricker kaffe och läser tidningar. När klockan slår tolv snörar vi på oss skorna och försvinner ut. Solen skiner och temperaturen sträcker sig mot nitton grader och jackan dinglar från ena armen, men träden är klädda i hundra nyanser av höst. Det är kanske den bästa sortens kontrast.

Vi promenerar tvärs över Södermalm, stegar över bron ut på Långholmen och så vidare till Reimersholme. Blir hungriga någonstans på mitten, äter pasta med curry och avslutar med plopp och kaffe. Handlar mat på vägen hem, men struntar i alla andra söndagsmåsten. Kryper ner i en obäddad säng och tittar bort ett par timmar på serier.

Och nu är klockan lite över åtta. Adrian har precis hittat hem från sin far, ätit och duschat och är redo för att krypa i säng. Jag ska knåpa ihop en presentation, stryka lite kläder och packa en väska, för imorgon väntar Malmö och tre dagar på språng.

Ett dygn någon annanstans.

Om en liten stund ska jag slänga ner min necessär och lite kläder i en väska, ta min dator under armen och låta dörren gå i lås bakom mig och kliva på ett tåg. Ett tåg till Göteborg. Och imorgon ska jag kliva upp och äta en hotellfrukost och sedan spendera ett gäng timmar på vårt västra regionkontor.

Men först, som ikväll, ska jag hänga med Nikki. För två flaskor vin ska också packas ner i väskan, en med ljusa bubblor och en med rött innehåll, och så ska vi ligga och vifta på tårna i min hotellsäng och prata stora saker som känslor.

En tisdag.

Innan arbetsdagen officiellt har startat har telefonen surrat för inkommande mail ungefär tjugo gånger. Klockan nio har jag ett möte med min chef, men det är jag själv som har bett om det och jag textar honom att vi nog måste skjuta på det. Javisst, säger han. Telefonen fortsätter brumma. Och jag själv verkar inte komma ur pyjamasen idag.

Jag skulle bara öppna datorn för att svara på det mest akuta innan jag åkte till kontoret, men klockan är tre och här sitter jag fortfarande. I pyjamasbrallor och ingen behå. Det är ju iallafall väldigt bekvämt, det får man ändå ge det. Och jag har fått väldigt mycket gjort. Om en stund måste jag kasta in mig själv i duschen, blåsa håret och stiga i något aningen mer anständig. Adrian har innebandyträning på Gärdet och jag har en dejt med en bok och ett glas rött.

Trettioett.

Tack för gratulationerna, både här och på instagram. Jag har haft en så helvetes fin helg. En tiopoängshelg. Inledde den med en födelsedagsfredag med frukost och present på sängen och finlunch med kollegorna, blom- och chokladbud från mina föräldrar och sen ett glas champagne innan middag på restaurang. Och så en sen promenad hem och stoppa om barnet och ännu mer champagne i soffan med fötterna i knät på min man.

Vaknade till en lördag med pannkaksfrukost och ett blomsterhav i mitt kök. Jag älskar att fylla år. Älskar att jag får vinflaskor och blommor och choklad av cirka allihop. De känner mig så väl. Och så promenad in till city, shoppar saker till barnet och fikar sockerkringlor. Äter indiskt till middag och lakrits till efterrätt, ligger under en filt i soffan och tittar med ett öga på en film som min son och man gaddat ihop sig om.

Sen en söndag av det mjukaste som garderoben erbjuder, te i stora muggar och hela familjen i soffan. De andra två tittar på någon styrketävling på tv och jag netflixar på paddan. Jag tror att jag maxar hela helgens välbefinnande där och då. Han svänger ihop varsin kantarelltoast och jag dukar fram kex och ost, prosciutto och fikonmarmelad och häller upp rödvin. Och sen, när mörkret är tjockt utanför fönstret, är det soffan och han och jag igen.

En lite bättre fredag.

Imorgon fyller jag trettioett. Det känns som en bra ålder, att vara trettionågonting. Livet är stabilt på ett icke tråkigt vis. Jag är där jag vill vara. Varje år har gett mig ett lager skinn på näsan. Skinn på näsan och små, små rynkor runt ögonen. Jag gillar dem. De berättar min historia. Och skinnet på näsan tar mig långt.

Jag vet inte så mycket om min födelsedagsfredag. Vet att den innehåller en arbetsdag av jonglerande och en bättre lunch med mina kollegor, och jag misstänker att vi ska gå ut och äta på kvällen för Kim frågade mig igår kväll om det är någon särskild restaurang som jag alltid velat prova. Jag svarade att det enda jag vill ha är en fin köttbit och ett glas rött och att vara vi tre. Jag kan inte tänka mig en bättre födelsedag just nu.

Kunden har alltid rätt osv.

Jag fick ett sms från min chef i förmiddags. Jag stod framför min dator, han satt på möte hos en kund som jag har jobbat väldigt mycket med. Och så en rad som dyker upp på skärmen, från min chef och om kunden. Han säger att du borde ha högre lön. Ändå väldigt fint. Jag lär ju inte få det, men ibland är det fan tanken som räknas.

Ska bara sova lite i en renbäddad säng först.

Och så kom söndagskvällen. En vecka av en varm panna och täppt näsa är över. En vecka av en hammare i huvudet och en kniv i halsen. Jag har nästan inte sett någonting annat än insidan av mina lägenhetsväggar på hela veckan. Är så less på mitt egna sällskap. Längtar efter måndagsmorgon så jag får kliva i skorna och hänga väskan på axeln och låta dörren gå igen bakom mig. Hade jag inte känt mig frisk redan så hade jag fan fejkat det.

Fortsättningen.

Jaha. Här kommer del två av klagosången. Jag svängde samman en ugnspannkaka imorse, tänkte att det var perfekt att ha att äta av under dagen. Jag fick dessutom den eminenta idén att stoppa in lite näringsämnen för att stävja sjukdomförloppet och slängde i fryst spenat i smeten. Det var en jättedålig idé. Helskotta vad det inte blev gott. Skjutsade ner pannkakan i soporna och rispade upp halsen med en knäckemacka istället. Drömmer om isglass men är inte klädd för att gå utanför dörren. Glassen är inte heller värd mödan som kallas kläder.

Och så berättade precis termometern att min temperatur har sjunkit ner under nivån för att få klassas som feber. Det här gör mig orimligt sur, för termometern visar inte ens i närheten av hur jag mår. Det borde stå trettionionågonting, inte trettiosjukommatvå. Dessutom försöker jag verkligen jobba, men fokuset försvinner på två röda. Och telefonen ringer och mailen bubblar och inte en enda aktivitet planerad för dagen är ännu utförd. Det här gör mig också orimligt förbannad. Min hjärna brukar vara bättre än så här.

En halv bloggpost pga. orkade ej mer.

Någon behöver få höra min klagosång. Dessvärre föll det på er. Dag två av nerbäddad under en filt i soffan startade just. Jag hade hoppats på att regnet skulle slå mot rutan, det hade varit mysigt. Ett bra bakgrundsljud. Istället ser det ut att vara en fin höstdag. En sån där när solen skiner med sitt lite speciella ljus. När luften har en krispighet och löven på träden har börjat bli röda och gula och orangea. När man klär sig i jeans och stickad tröja, kavaj och skor av skinn. Har hösten börjat måla om löven ännu? Det slår mig att jag inte vet.

Typiskt.

Vi klarade hela sommaren utan sjukdomar. Sedan kom september och redan den första dagen vaknade Kim med ett tungt huvud och ont i halsen. Dag fyra träffade det mig och Adrian. Barnet snörvlade över sin frukost och hostade sin väg till skolan. Jag kan inte svälja och huvudet väger ungefär ett ton, det känns som att det ska tippa av om cirka en sekund.

Var dum och tog mig till jobbet ändå. Eller om det kanske snarare bryter ut för var minut. Jag ska dricka upp den lilla baljan med te som jag har bredvid mig, sen ska jag tråckla mig i jackan och lyfta paraplyet över huvudet och ta mig hem. Lägga mig under en filt i soffan, lyssna på regnet och jobba precis lagom långsamt med datorn på magen.

Beredd.

Jag tror att jag är redo för höst. För lika mycket som jag älskade sommarens ljus att vandra hem i efter en middag eller bio eller cava på en uteservering, lika mycket tycker jag om när jag står hemma i vårt kök och rör i någon gryta och mörkret sakta faller utanför fönstret bortom köksbordet. Att tända det ensamma ljuset på bordet, se våra reflektioner i glasrutorna. Att hälla upp ett kraftigt rödvin och gå runt och tända lampor i fönster och hörn. Det är flera månader sedan vi sist hade lampor tända. Jag är redo för det nu.

Det lilla i det stora.

Jag vaknar av alarmet. Fumliga fingrar nuddar snooze. En gång, två gånger. En varm hand över min rygg, en sömntung röst som frågar om jag inte behöver gå upp. Jag mumlar fram att jag startar förmiddagen hos en kund, att jag kan sova bort en kvart till. Hans armar smyger sig runt mig, drar mig närmare, lägger mig över sig. Jag ligger där, med kinden mot hans bröst och benen flätade med hans, och jag andas in hans doft och i min mage startas vågor av vibrationer för han luktar så jävla gott. Nio minuter blir arton minuter. Och ett helt liv med honom kommer aldrig vara tillräckligt.

Om att starta och fortsätta en helg.

När jag har vinkat av bussen som tar min son ut ur staden och vidare till fadern ringer jag min man. Säger att jag fixar middagen om han fixar vinet. Promenerar förbi ett av våra bästa ställen, slinker in och beställer ett virrvarr av sushi. Möter min man i dörren, ställer in maten i kylskåpet och luftar vinet. Jag skalar av alla kläder, duschar bort arbetsveckan och kliver i trosor och klänning, han dukar fram maten och fyller glasen. Ett sms trillar in från hans syster. Jag har en flaska cava och vill inte att dagen ska ta slut än! 

Kom hit! säger vi. Tio minuter senare plingar det på dörren. Timmarna försvinner runt vårt matbord, vi plockar av maten och äter polly till efterrätt. Sen kommer vi på att Burn out punks visar upp sig i närheten. Jag drar en borste genom håret och applicerar en rekordsnabb makeup, kliver i byxor och en stickad tröja. Tio minuter innan de drar igång lyckas vi klämma in oss framför scenen. Det är eld och akrobatik och galet och alldeles fantastisk.

Efteråt säger vi hej då och går åt varsitt håll. Vi trillar ner i soffan, startar ett avsnitt Dexter. Jag har mina ben i hans knä, hans händer vandrar och snart ligger mina trosor på golvet och ingen bryr sig längre om vad Dexter gör på skärmen. Tio timmar senare vaknar vi till en lördag. Dricker kaffe i sängen, tassar upp och äter en långsamt frukost. Kryper tillbaka ner i sängen igen, jag med en bok och han med tidningen. Och nu närmar sig klockan två, vi ska kliva i kläder och placera solglasögonen på näsroten och hitta ut på stadens gator igen.

Om bussbiljetter och ostbågar.

Någon frågade mig häromdagen hur länge jag har varit igång efter min semester. Jag har ingen aning. Två eller tre veckor. Jag har flängt under veckan, tappat uppfattning om tid och rum. Mitt barn frågade mig imorse om jag hade bokat hans bussbiljett till sin pappa. Nej, svarade jag, det är ju flera dagar kvar tills du åker. Jag åker i eftermiddag, sa han. Jag vet ju att det är fredag, jag hade bara glömt bort innebörden av fredagar.

Nåväl. Bussbiljett är bokad och betald. Två möten och en rad andra nödvändigheter står mellan mig och min helg. Det är fortfarande oklart exakt vad helgen ska innehålla. Föreslog för min man att den borde inkludera en soffa, ostbågar och Netflix. Han påminde om att han var på väg till doktorn för att mäta sitt kolesterol innan jobbet. Så kanske inga ostbågar då?

Ingen rubrik.

Jag tror egentligen inte att jag har någonting vettigt att berätta. Såna stunder borde man hålla tyst. Men det kliar ju i fingrarna och jag vill formulera ord. Jag har snott till mig tio minuters fritid i en fullproppad arbetsdag. På dagens att göra-lista finns lika många rader antecknade som det gjorde under hela min sista vecka innan semestern. Jag har räknat.

De rader som ännu inte är överstrukna är aktiviteter som känns övermäktiga. Det är de alldeles säkert inte, det är bara en känsla. Om jag tar tag i uppgiften, bryter ner den och börjar i ett litet hörn så kommer allt snart vara löst. Borta. Ur världen. Men det gör jag inte, istället klickar jag mig in här och skriver ord som egentligen inte behöver skrivas. Så onödigt.

Fredagskänslan.

Jobbar från sängen första timmen. Duschar och blåser håret rakt, men ute regnar det och håret lägger sig tillrätta i sina vågor igen. Träffar någon som jag länge försökt skapa ett förtroende hos, får äntligen skaka hand och skriva min signatur på ett avtal. Jag har så många visioner för vårt samarbete. Möter upp mina kollegor för en arbetslunch som förlängs med fika på ett café intill. Och sen tunnelbanan hem, mailar lite, skriver en ny rutin. Tänker att jag ska avrunda arbetsdagen tidigt, begrava mig i den där boken som jag somnade med näsan i igår i någon timme innan de andra hittar hem, starta en helg utan ens en tillstymmelse till plan.

Excelfiler, möten och restaurangmenyer.

Det är en sån dag. En sån där sommaren verkligen dröjer sig kvar, när solglasögonen fortfarande behövs. Jag har en smoothie i handen när jag promenerar till jobbet, byter ut den till kaffe när jag kommer in på kontoret. Det är en sån dag som försvinner på två röda, en där andan sitter i halsen nästan hela dagen. Det är en dag av produktivitet.

Vid fem trillar jag in genom vår ytterdörr. Det är tomt hemma. Kim är på konsert och Adrian hos en kompis. Jag brygger en kopp kaffe och svarar på dagens sista mail. Läser ett par restaurangmenyer och bestämmer mig för italienskt. Det får bli en tidig middag på en uteservering för mig och Adrian. Sedan hem och plocka lite, om jag orkar. Eller ett glas vin och en bok i soffan. Vi får se.

Om vem man är.

Tänk vad fort det går att komma tillbaka till verkligheten. Två dagar och sedan rullar livet som om det aldrig varit sommaruppehåll i alla måsten och borden. Det är skönt på ett sätt, det också. Precis som uppehållet. Ibland drömmer jag om att släppa allt som finns här och sätta mig på ett plan till någonstans långt bort, någonstans exotiskt. Landa i någon strandbar, stå där hela dagarna och blanda drinkar och skoja med främlingar och vara barfota och iklädd någon gammal t-shirt och shorts. Ett annat slags liv.

Jag undrar om det är den jag hade varit om inte barn och man hade kommit in i bilden. Jag vet inte, säkert inte. Men man får drömma lite. Jag berättade förresten om den här drömmen för en kollega, sa att det kanske får bli jag när jag är sextio. Han fnyste och sa att den sortens liv inte är okej, att vi har ett ansvar. Att man inte bara kan göra sånt som är roligt i livet. Och just det där, att vi har en plikt gentemot samhället och inte får välja bort sånt som är tråkigt, det är något som mina tankar så ofta kommer tillbaka till. Jag har fortfarande så svårt att avgöra om han har rätt eller fel.

Livet och rutinerna ändå.

Jag sitter i min favoritfåtölj. Den som står i ett hörn på kontoret. När jag gick och la mig igårkväll var det med en fladdrande känsla av längtan till jobbet. Att få kliva i en klänning och greppa tag om datorväskan och kliva in på kontoret. Det var en fin känsla att somna med.

Jag började den här arbetsdagen med ett uppstartsmöte och avslutade den med en lång lista över sånt som vi ska prestera under hösten. Kontoret är nästan tomt nu och jag känner mig färdig, vill hem till vardagsrutinerna. Stå och hacka vid skärbrädan, röra i någon gryta och pussa Kim hej vid köksbänken. Sitta länge vid matbordet och prata med Adrian om hur det var att träffa alla kompisar igen. Träna, duscha och krypa i säng vid tio med en bok.

Och sen göra om allt imorgon igen.

Om den tredje och fjärde.

Jag sticker in nyckeln i låset och vrider om, stannar upp en sekund för att hinna känna efter vad det är som fladdrar i bröstkorgen. Bakom mig trängs de två männen i mitt liv, skrynkliga efter elva timmar på en båt och med varsin resväska i näven. Jag flyttar handen till dörrhandtaget och trycker ner, tar ett steg tillbaka samtidigt som dörren lämnar oss fritt tillträde till vårt hem. Tar några steg in i hallen och känner hur fladdret innanför bröstväggarna tornar upp sig till något oändligt. Som ett hav inombords. Ett hav av välbefinnande, av känslan av att höra hemma. Av att vara hemma.

Finland var fint, det med. Det har sin charm med skogen runt ena knuten och sjön runt den andra. Att vakna till den höga luften, slå upp dörren och sätta sig på trappan med en kaffemugg i handen. Att vaggas på en luftmadrass på sjön med tusen solstrålar som smeker en varm. Att stå på bryggan och dra upp kvällens middag. Att se hur Adrian går från att inte vilja trä på mask till att själv ta hand om sin fångst. Att varje grillmiddag avslutas med marshmallows över den sista glöden. Att runda av alla dagar i bastun, med en inpackning i håret och en öl bredvid. Att sitta på samma trappa som dagen började på, fast fjorton timmar senare, och se hur solen försvinner bortom trädtopparna. Vetskapen om att tio timmars sömn väntar, den sorten som bara skogen och mörkret och tystnaden kan ge.

Den var fin, vår tredje semestervecka. Men jag tror att den fjärde, den sista, kommer bli den bästa. Att vakna varje morgon i sin egen säng, tassa över de svala trägolven i lägenheten som jag har kommit att älska så högt. Brygga kaffe i vår egen kaffebryggare, dricka ur mina favoritmuggar. Torktumlade handdukar att frottera ner ansiktet i. Och dessutom med en så obunden känsla i bröstkorgen. Som om världen är min. 

Mina föräldrar bad om att få rå om Adrian under några sista dagar av sommarlovet, så i förmiddags hoppade han på tåget till den lilla staden. Själva är vi kvar i den stora. Kim har bokat bord på restaurang för tisdagskvällen och jag har bokat massage på Centralbadet på onsdagsförmiddagen. Jag ska fånga ögonblick den här veckan. Inte bara såna som är aktivitetsfyllda, utan även såna som är i tystnad, stunderna där vi ligger bredvid varandra i sängen med varsin bok och en fot över den andres ben. Stunderna vi ligger i soffan framför netflix och är alldeles tysta, där bara den mjuka rörelsen från hans tumme som gör cirklar mot min rygg hörs. Ögonblicken, även de som inte kostar någonting.