Ynnesten nu och blindheten som var

Apropå det jag skrev igår, att barnet kommer fortsätta finnas i min närhet, så är det som att jag har fått tillbaka en av mina favoritpersoner. Att umgås med barnet så här mycket igen, att långsamt se honom bli den som han brukade vara, det är en ynnest i mitt liv.

Samtidigt, ju längre tiden går och ju mer han blir sig själv igen, desto mer kan jag inte förstå hur jag inte märkte att han gled bort. Gled bort från mig, gled bort från sig själv.

Jag vet att det aldrig hade hänt om han hade bott i Stockholm, att det var för att vi sågs så sällan som jag inte upptäckte det, men vi hördes ju så ofta, och jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha sett det, jag borde ha hört det på hans röst. 

Jag hör ju skillnaden i hans röst nu, kan se på hela hans uppenbarelse att han är på väg tillbaka, så hur kunde jag inte se när han försvann?

Lärdomarna

Det må vara på ett sorgligt vis som vi landade här, men det faktum att vi befinner oss i en verklighet där barnet kommer fortsätta finnas nära, att han inte ska vara sextio mil bort längre, det gör mig glad.

Vi är överens om att när han är redo att stå på egna ben igen, då är det Stockholm som gäller. Vi behöver vår närhet, kunna träffas på en fika eller middag samma dag som andan faller på, vill inte ha avstånd mellan oss.

Det är min silver lining i det här.

En helgrapport

Fredag. Jobbar undan förmiddagen, äter lunch med mannen och barnet, tar sen pendeln till Uppsala med barnet. Kramar honom hej då, säger att vi ses på måndag. Åker hem, köper fredagsbubbel och fredagsblommor, jobbar ett par timmar framför datorn vid matbordet. 

Stänger ner datorn vid arton, tar en promenad, handlar till lördagsfrukosten. Kommer hem, tänder ljus, korkar upp bubbel, fyller en skål med chips. Beställer mat, läser bok i soffan, somnar innan klockan blivit sen.

Lördag. Kaffe i sängen, sen upp, pyjamas och rostmackor med ost och marmelad. Duschar, låter håret självtorka i mjuka vågor, lägger en lätt makeup. Vida jeans och en tunn långärmad randig tröja, loafers och trenchcoat.

Träffar en väninna för shopping och vinlunch. Sitter i en provsoffa i en skobutik och är smakråd när hon köper stövlar, slår oss sen ner vid ett bord för två, beställer bubbel och Frutti di mare. Dricker ännu ett glas vin, upptäcker att det gått fyra timmar, kramas hej då.

Söndag. De första timmarna är en repris på lördagen: kaffe i sängen, tofflor på fötterna medan nattens timmar vädras ut genom balkongdörrar på glänt, en kopp te och två rostisar med ost och marmelad. 

Min man åker till den lilla staden för att repa med bandet. (Har jag berättat att de planerar en comeback? Jag tror inte det, men det är en historia för en annan gång). Jag går och handlar till veckan, städar och tvättar tomt i tvättkorgen. Lyssnar på bok under tiden och det är så skönt att vara ensam för några timmar. 

Skriver det här, dricker dagens sista kopp kaffe, planerar att gå över till tonic med is när koppen är tom. En chili har puttrat på spisen sen tidig eftermiddag, lägenheten är ren och tyst, bara en timme kvar på ljudboken.

Kungens bibliotek och drottningens sylt

Det var en bra dag igår. En sann Gilmore girls-dag, med jobb framför datorn hemma vid matbordet och med barnet mittemot som gjorde en djupdykning ner i tunga böcker om grekisk mytologi, varvat med kaffepauser och långa dialoger.

Solen sken in genom fönsterna hela dagen och eftersom vi (okej, jag) hade möten som drog ut på tiden och vi arbetat utan uppehåll från åtta till femton, med lunchen ätandes med näsan kvar i dator/bok, bestämde vi oss för att kalla det för en arbetsdag redan vid tre.

Klev i jackor och skor och promenerade till Humlegården. Barnet har en tanke om att han vill sitta på Kungliga Biblioteket och fördjupa sig i ett ämne (ser ut att kunna bli grekisk mytologi för stunden) så på agendan stod att spana in bibblan samt fika på café.

Promenerade vidare hemåt, gjorde barnet till ansvarig för ärtsoppa och utsåg mig själv till pannkaksmästare, vispade grädde och dukade fint med drottningsylten i tjusig skål och allt. Kanske inte så mycket Gilmore girls över ärtsoppa och pannkakor, men det var fint ändå.

Här och nu

Vaknar till torsdagen med en trötthet i kroppen efter berg och dal-banan som de senaste dagarna har varit. Sjunker ner mittemot barnet vid frukostbordet. Låt oss ha en Gilmore girls-dag, säger jag. Han tittar på mig med frågande blick. Det är inte så konstigt eftersom han aldrig har varit mottaglig för mina försök att få honom att titta på Gilmore girls med mig. 

Jag har ingen aning om vad det innebär, säger han. Jag förklarar snabbt serien, säger att de mest dricker kaffe och promenerar och pratar och mellan varven jobbar de lite på varsitt håll. Låter exakt som alla våra dagar, säger han.

Skillnaden kanske är att jag behöver vara klädd som Lorelai, säger jag över axeln på väg in i sovrummet. Rotar fram ett par mörka jeans, en tunn långärmad tröja och en finstickad väst. Du får vara Rory, ropar jag. Nu gick du för långt, muttrar han från köket.

Bra och dåliga dagar

Igår var en mindre bra dag. Jag antar att det är så det är att vara deprimerad. En av de första psykologerna som vi träffade sa det så bra: man kan må bra och dåligt samtidigt. Det är väldigt sant, deprimerad eller ej.

Jag vet att jag har en tendens att alltid se saker positivt, men jag tror att gårdagens dipp faktiskt innebär något bra. Jag tror att barnet är på väg ut ur likgiltigheten som präglade de första veckorna. Den smarta psykologen varnade för det här, att saker skulle göra väldigt ont när likgiltigheten gav vika för känslorna.

Men vi fortsätter ta dagarna som de kommer. Låter inte de sämre dagarna skymma de bra dagarna. Och i slutet av de dåliga dagarna så har det fortfarande varit en dag.

Tre veckor senare

Igår var en bra dag. Inte bara för att jag somnade till gårdagen med den trygga tanken att barnet fanns i rummet intill eller för att han satt vid frukostbordet när jag vaknade och att jag fick äta alla mina måltider i hans sällskap, utan för att jag tror att vi hade två händelser som vi kommer se tillbaka på och säga att de var vändningen.

Den första var hos psykologen. Barnet fick frågan om hur han kände nu, tre veckor senare, över att vara vid liv. Han svarade att han var glad över det, att han kan se tillbaka på den nattsvarta känslan och känna att han inte är där längre. Att han försöker vara snäll mot sig själv för beslutet som han fattade där och då, men att han känner nu att det inte var rätt beslut. Att han inte vill dö. Att han vill leva.

Den andra var när vi promenerade på kvällen. Vi sjönk ner i en kort tystnad, lät tankarna vandra åt varsitt håll en liten stund, tills barnet sa att han kan tänka sig att jobba på ett antikvariat. Vi har inte kunnat prata om framtiden innan, inte mer än som något vagt som finns framför oss, aldrig för konkret. Igår var första gången som han själv närmade sig ämnet, såg en liten lockelse och vågade försöka konkretisera framtiden.

Visserligen bara som en tanke, en idé om något som skulle kunna vara. Vi pratade lite om det och landade i att vi inte behöver undersöka exakt hur det skulle kunna gå till riktigt än, att det räcker fint att han leker med tanken om att jobba på ett antikvariat. Just nu, för oss och där vi befinner oss, är det ett enormt första steg.

Fredag, lördag, söndag

Fredag. Skriver det förra inlägget, slår ihop datorn och tar filten som hänger över fåtöljens armstöd, tar med den in till sovrummet och lägger mig på sängen, blundar och somnar omedelbart. 

Vaknar två timmar senare, dricker en kopp kaffe, ligger kvar under filten, pratar med barnet i telefon. Promenerar en timme, kommer hem, tänder ljus, byter om till pyjamas, beställer mat, somnar innan tjugotre.

Vaknar till en lördag, solen skiner, lockar ut oss på trottoarerna. Jag får lust att köpa saker till hemmet, göra det mysigt inför hösten. Läser en fantasybok under en filt i soffan. Lagar lasagne, dricker ett glas rödvin, somnar återigen innan tjugotre.

Och så kommer söndagsförmiddagen, tar pendeln till Uppsala, får äntligen krama barnet igen. Vi åker hem, jag frågar barnet vilken kaka jag ska baka, tar fram min nya höga form, vänder ner smeten till en banankaka och skjutsar in i ugnen.

Vi tänder ljus, fikar och pratar, lagar en ragu, sjunger högt till musiken i bakgrunden. Det finns ett ljus i hans ögon som inte har funnits där på länge, en lätthet i hans röst, spontana skratt ibland. Vägen framför oss är lång, men vi har redan kommit en bra bit.

Tack och godnatt

Varje år i september genomför jag en konferens för min avdelning, kallar det en kickoff och sätter tonen för vårt arbete framåt. Jag antar att det gör mig till en tvättäkta höstnyårstjej att det alltid sker i september och inte i januari.

Årets konferens var bokad långt innan allt med barnet hände och jag velade in i det sista kring om jag skulle skjuta på den, men landade till sist i att stå fast vid planen. Satte in min teamledare i agendan och skrev noggranna anteckningar så att hon skulle kunna ta min plats om barnet behövde mig.

Trots det har jag hela veckan ifrågasatt min egen intelligens som inte avbokade alltsammans. Var så trött och orkeslös att jag trodde att det skulle bli en flopp. Det blev det inte. Istället har vi precis spenderat ett otroligt fint dygn tillsammans, skrattat och gråtit, pratat om jobbet och barnen och livet. Funnit stöd och energi i varandra.

Nu sitter jag i fåtöljen inne på kontoret/barnets rum, skriver det här och svarar på mail, dricker kaffe och äter resterna av konferensgodiset. Jag är redo att sova ett dygn och sen få hem barnet igen.

Balansen

Jag vill skriva, men jag är tom på ord. Hjärnan är oskarp och ofokuserad, tankarna bara halva och meningarna ibland jättekonstiga. Jag smet iväg på lunchen, beställde en gröttallrik på Fabrique, lutade huvudet bakåt mot väggen medan jag väntade och jag tror att jag somnade. Bara en minut eller så, men jag är ganska säker på att jag dåsade bort.

Barnet har varit hos sin pappa i två dagar nu. Vi hörs flera gånger om dagen, men det är som om jag är halv utan honom här. Det är en så konstig känsla, för han är tjugo och har redan bott hemifrån ett år men så hände det här och jag vet inte, det känns som att jag aldrig mer vill släppa honom ifrån mig. Jag vill ha honom i rummet intill för alltid.

Mellan hopp och förtvivlan

Igår var en fin dag. Jag tror att det långsamt vänder för barnet, det blir lite lättare att prata om framtiden för var dag som går. Vi pratar inte något konkret, gör inga framtidsplaner om jobb eller utbildning, men pratar om framtiden som något som finns där.

Jag har ett hopp, en tro om att saker kommer bli bra.

-----

Jag skrev ovan i förmiddags, men jag hann inte skriva klart i stunden. Och sedan, sedan kom tårarna. Inte för att något har hänt, utan för att en kollega frågade hur jag mådde och det var som om avgrunden blev evighetsdjup. 

Jag är så trött, kan inte sova på nätterna om jag inte är helt utmattad, så jag springer varje kväll. Kan inte äta eftersom magen gör uppror och halsen drar ihop sig när jag försöker. Pendlar mellan hopp och förtvivlan, tillåter inte mig själv att känna efter för djupt, snörar ihop känslorna så snart det känns mörkt.

Barnet är hos sin pappa nu och jag behöver jobba ikapp och jobba i förväg inför nästa veckas alla psykologbesök. Jag behöver gömma mig i jobbet, i löpningen, i sömnen. Men jag är så trött, så fruktansvärt trött.

Livets viktigaste present

Idag fyller jag trettionio. Jag tog ledigt från jobbet och har spenderat dagen med barnet. Vi har ätit pannkaksfrukost på café, promenerat runt Djurgården och fikalunchat på smörgåsar och tårta på Rosendals trädgård. Varvat att prata om allt det tunga med det fina.

Nu har jag precis kommit hem igen, ensam. Vi avslutade vår dag tillsammans med att åka till Uppsala och möta hans pappa. Jag kramade barnet hej då, sa att vi hörs varje dag fram till helgen när han kommer hem igen. Nu ska de få rå om varandra och jag ska försöka jobba ikapp och kanske lite i förväg.

Men allra först ska jag duscha, kliva i något fint och bättra på makeupen. Vi har ett bord bokat sen lång tid tillbaka, min man och jag. Jag har inte druckit alkohol sen allt hände, har inte velat riskera förstärka känslorna, men ikväll vill jag smutta på ett glas champagne.

Fira min trettionionde födelsedag, fira att de jag älskar finns i livet.

Krigarna

För elva dagar sen, när allt kom upp till ytan, var jag säker på att jag skulle behöva kriga för att min son skulle få hjälp. Det är så mycket skit om den svenska sjukvården som hörts genom åren, och särskilt om psykvården. Men gång på gång har jag gråtit över hur fantastiska alla är. Det är så många som har ansträngt sig bortom sina egentliga yrkesuppgifter för att hjälpa oss i det här.

Det började redan tio minuter in, med SOS-operatören som genom min man tvingade mig att lägga på telefonen med barnet så att hon kunde ringa honom för att förstå exakt vad som hänt, när ambulansen kommit ringde hon upp min man och berättade för oss vilket sjukhus barnet förts till, att han hade pratat med henne hela tiden, att han var sömnig efter alla tabletter men vid liv. Berättade att hon bröt mot protokollet men att hon ville att vi skulle veta.

Vi har träffat så många läkare och psykologer genom det här och alla tre instanser har övervägt att lägga in honom, men alla har landat i att det var den isolerade situationen som triggade det fruktansvärda beslutet på söndagsnatten och att han nu är trygg med oss. Vid varje nytt beslut har de pratat med oss, både mig och barnet, och hade vi inte varit eniga hade han blivit inlagd. Han är hemma med oss för att det är det bästa för honom och inte för att en budget dras med besparingar.

Det finns en kortsiktig krisplan och en långsiktig plan för hur vi går vidare, utarbetade av människor som genuint bryr sig och visar omtanke och handlingskraft. I onsdags berättade jag för läkaren att vi försökt lista barnet på vår vårdcentral men att de har en väntelista. Hon bad mig gå förbi och prata med dem, så vi berättade om situationen för en läkarsekreterare i receptionen och fick svaret att de generellt inte ger förtur men att hon skulle undersöka om de kunde göra ett undantag. I tjugo minuter betraktade vi henne röra upp himmel och jord och sedan var barnet inskriven igen.

Jag har gråtit så mycket över den här hemska situationen, men så många tårar har också varit över den fantastiska hjälpen som vi får. Jag trodde att jag skulle behöva kriga för barnet inom den svenska sjukvården, men det är de som krigar för oss.

Livet just nu

Sitter i soffan med datorn i knät. Svarar på mail, jobbar med saker som ska ske nästa vecka, följer upp sånt som ännu inte är löst. Barnet halvligger bredvid mig, har försvunnit in i en bok. Klockan är ännu inte tio men vi har redan hunnit ha ett möte (jag), varit och handlat (vi) och städat ett skåp (han).

Jag ska jobba ett par timmar nu medan han lagar lunch till oss och sen ska jag följa honom till hans barndomsvän. De har redan träffats en gång sen han kom hem och hon vet allt, är ett jättefint stöd till honom. Under tiden ska jag hinna checka av ett gäng fler aktiviteter från min lista och genomföra ett möte.

Det är så här vårt liv ser ut just nu, och det är okej.

En dag i taget

Vi håller oss aktiva hela tiden, involverar barnet i allt vi gör. Städar tillsammans, tvättar det lilla som hinner landa i tvättkorgen mellan varven och lagar mat. Springer i Hagaparken och går promenader. Allt enligt doktorns ordinationer.

Och vi pratar. Pratar och pratar och pratar. Pratar om det som gör så ont, men vi pratar bara i dagsljus när saker gör som minst ont, aldrig sent på kvällarna. Då ligger vi skavfötters i soffan och läser eller tittar på dåliga komedier som lockar fram skratt, eller så sitter vi mittemot varandra vid matbordet och ritar eller spelar sällskapsspel.

Vi tar en dag i taget, hela tiden på väg framåt.

Snälla säg att allt kommer bli bra

Jag vet inte om det är lögn att jag inte har brutit ihop än för jag gråter flera gånger om dagen, men det är tysta tårar som bara rinner. På en sekund kan jag få dem att sluta. Jag måste det, om jag låter dem rinna kommer de nog aldrig sluta, och jag kan inte tillåta det just nu.

Vi har en sån otroligt lång resa framför oss. Först måste vi ta barnet genom likgiltigheten, hjälpa honom hitta tillbaka till viljan att leva, och när han väl börjar känna igen, när han inser vidden av det som har hänt, då kommer allt det här att kännas. Det kommer kännas alldeles fruktansvärt mycket.

Men jag vägrar tro något annat än att det kommer sluta lyckligt. Han är inte längre personen som jag hade med mig hem från Malmö i måndags, den han är idag följer läkarnas ordinationer, pratar om hur han mår, möter oss i allt vi gör för att han ska må bra. 

Det kommer gå bra. Allt kommer bli bra. Snälla säg att allt kommer bli bra.

Vågar hoppas

Tack för er fina respons på mitt förra inlägg. Det värmer väldigt mycket. Vi befinner oss i en värld som är upp och ner. Sakta vänjer jag mig vid att se mitt barn med ögon som är så ledsna, så ledsna. Hela hans fasad har rämnat, alla lögner är framme i ljuset.

Han säger att han inte orkar ljuga längre om en verklighet som inte existerar. Han har isolerat sig fullständigt, inte svarat när gamla vänner ringt, inte orkat skaffa sig nya i Malmö. Inte klarat av att gå till skolan, oroat sig sönder över de fortsatta utbetalningarna från CSN, oroat sig ännu mer när han till sist nekats fortsatta utbetalningar.

I söndags, dagen innan hyran skulle betalas och skolan egentligen skulle börjat igen, när det bara fanns tvåhundra kronor kvar på kontot och ångesten var för grov, då ville han inte leva längre. Då var döden enklare än livet. Men han ringde mig och han låste upp dörren för ambulansen och den tanken är mitt mantra just nu.

Han sitter mittemot mig nu. Vi letar efter glädjeämnen i hans liv och just nu sitter han och ritar. Vi pratar öppet om det som har hänt. Han har gett mig tillåtelse att berätta för alla som jag känner borde veta. I eftermiddag har vi vårt första besök hos hans blivande psykolog. Det är den tredje psykologen vi träffar den här veckan och alla har varit fantastiska, så vi vågar hoppas på den här också. Jag vågar hoppas att allt kommer bli bra.

De tre värsta dygnen i mitt liv

Det visar sig på det allra värsta av sätt att barnet mår fruktansvärt dåligt. Att han varit deprimerad under en längre tid, att han satt upp en fasad, en som vi inte har sett genom. Mitt livs största tacksamhet är att han ringde mig innan situationen tog en slutgiltig vändning.

Han är hemma nu. Vi åkte ner direkt, hämtade hem honom. Nu är vi i tät kontakt med läkarvården och får hjälp. Jag har inte brutit ihop ännu, även om tårarna rinner hundra gånger om dagen så är det under någon slags kontroll där jag snabbt kan samla mig och vara det enda som är viktigt just nu: ett stöd för min son.

I en parallell verklighet hade detta varit det tredje dygnet utan min son. Hur hemsk vår verklighet än är just nu så är den bättre än den parallella världen. Jag kommer göra allt i min makt för att det är en värld vi aldrig hamnar i.