Det visar sig på det allra värsta av sätt att barnet mår fruktansvärt dåligt. Att han varit deprimerad under en längre tid, att han satt upp en fasad, en som vi inte har sett genom. Mitt livs största tacksamhet är att han ringde mig innan situationen tog en slutgiltig vändning.
Han är hemma nu. Vi åkte ner direkt, hämtade hem honom. Nu är vi i tät kontakt med läkarvården och får hjälp. Jag har inte brutit ihop ännu, även om tårarna rinner hundra gånger om dagen så är det under någon slags kontroll där jag snabbt kan samla mig och vara det enda som är viktigt just nu: ett stöd för min son.
I en parallell verklighet hade detta varit det tredje dygnet utan min son. Hur hemsk vår verklighet än är just nu så är den bättre än den parallella världen. Jag kommer göra allt i min makt för att det är en värld vi aldrig hamnar i.
