Vid lunch lyfter planet mot Barcelona. Vi ska spendera fyra dagar där och sedan tar vi tåget till Madrid för fyra dagar även där. En av de dagarna ska vi spendera i Toledo, ännu en liten tågresa bort. Jag ska leva på sangria och tapas i en vecka. Det kommer bli fantastiskt.
Jag kommer nog inte hänga särskilt mycket här inne under tiden, men det är helt okej att hänga på via Instagram. Det är bara att klicka på min bild här intill så är ni där.
Puss hej!
Jag arbetar hemifrån idag. Jag har städat undan nästan all admin, så dagen består bara av sju möten samt en rejäl hög med tvätt att stryka, vika och packa. Jag misstänker att det kommer vara en stor del av högen kvar när arbetsdagen är klar, men det gör inget.
Tänker att jag tar en nypa luft vid sjutton, kommer hem igen och häller upp ett glas rosé. Långsamt packar färdigt medan barnet lagar mat och min man velar in i det sista kring vilka kläder som ska få följa med oss till Spanien imorgon.
Idag fyller min man år. Jag var tvungen att googla honom nu för att komma ihåg exakt hur gammal han blir. Egentligen visste jag nog det men ibland tar latheten en. Det visade sig att han fyller fyrtiosex.
Jag undrar om det är om jag ser honom varje dag och fortfarande ser trettioåringen jag lärde känna eller om han är ovanligt fräsch, för han ser inte ut som fyrtiosex. Åtminstone inte i mina ögon, men det kan som sagt vara jag som är partisk.
Tisdag. En luftig blå klänning och röda ballerina. Hår som självtorkat i vågor längs skuldrorna, ett litet hav av nya fräknar på näsan och kindbenen. Barnet kom hem med chokladpraliner igår. En försenad mors dag-present, orsakad av dåligt minne och ett snävt arbetsschema.
Det var nästan finare att få en spontan present en helt vanlig måndag, särskilt som bristen på presenter på söndagen gjorde att han erbjöd sig att dammsuga. Definitivt en av de bättre av mödrarnas dagar.
Vi ligger bredvid varandra i sängen, hud mot hud. Hans är mörkt gyllene, min är blek som marmor. Vi har varit i solen lika många timmar, väldigt många timmar, under helgen och hans hud har lapat i sig solskenet medan min verkar ha reflekterat bort den.
Om min sommarsemester blir som den här helgen kommer den vara perfekt: sova till åtta, dricka kaffe i sängen till nio, vara på gymmet klockan tio. Hemma igen, duschad och iförd shorts och tisha klockan tolv, packa en picknickväska och promenera till parken.
Varva mellan att läsa och lyssna på bok. Dricka bubbelvatten, äta jordgubbar och persikor och lindorkulor som smälter i munnen. Promenera förbi mataffären på vägen hem, handla allt som ser gott ut, dricka en GT medan maten tillagas, äta på balkongen, dricka ett glas rödvin till efter maten.
Jag säger till min man att vi borde ha en powerbank med oss till Spanien. Att vi alltid hamnar i ett läge där vi har två procent batteri kvar på telefonerna och inte hittar tillbaka till hotellet. Säger att vi köper en liten, nätt sak som får plats i min handväska.
Det slutar, som alltid, med att han hittar en värsting och jag blir irriterad och säger att den inte får plats i min väska och isåfall behöver jag en ny handväska och han suckar och säger jaja och jag tror att vi landar i att köpa en lite mindre, lite sämre men fullt tillräcklig, powerbank.
Tills det blir fredag och två paket kommer på posten: en värsting powerbank och en handväska.
Jag har väntat på uppföljaren till Järnulven hur länge som helst. Den släpptes förra veckan, till min stora lycka, men kommer inte till min bokapp förrän i augusti, till mitt stora förtret. Så jag beställde boken.
Den kom häromdagen och lurar i mitt bakhuvud varje dag, får mig att längta till kvällen, skynda genom middagen, disken och tvätten så att jag kan borsta tänderna, dra på min sovtisha och krypa ner i sängen vid tjugoett, med den tunga boken i händerna.
Det är en fin känsla, trygg på något sätt, påminner om barndomen.
Det finns en scen i The last of us, ni vet serien om zombies, där tjejen går genom ett övergivet köpcentrum och en zombie vaknar till liv och attackerar henne. Det är något med bastun i vårt omklädningsrum i källaren på jobbet som alltid får mig att tänka på den scenen.
Jag ser mig själv som en normalbegåvad och hyffsat intelligent kvinna. Rimlig, resonlig och logiskt tänkande. Ändå får jag dagligen, efter mitt lunchpass på gymmet när jag ska duscha och byta om, aktivt hindra mig själv från att kika in i bastun och dubbelkolla att det inte finns någon zombie där inne. Trots att jag vet att det inte finns zombies.
Precis när jag var ombytt och klar igår hördes ett ljud från bastun, eller mer sannolikt från herrarnas omklädningsrum på andra sidan av bastun, och jag fick så in i helvete bråttom ut därifrån. Ren och skär panik.
Kan någon berätta för mig varför jag är så här dum i huvudet? Tack på förhand.
Jag har klätt mig ledigare än jag brukar för en dag på kontoret: croppade jeans, ljusblå linneskjorta och svarta ballerinas. Jag har dock även gömt leopardmönstrade trosor och en himmelsblå spetsbehå under, allt för att inte känna mig för casual. Jag vill tänka att känslan av små hemligheter under kläderna skiner genom.
Jag var väldigt trött igår. Jag får såna dagar emellanåt och jag kan inte alltid säga varför. Har bara en enorm trötthet i kroppen och känslan av grus i ögonen. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra då är att gå och lägga mig, tillåta mig själv att somna innan tjugoett.
Dagen efter vaknar jag alltid pigg och nöjd. Jag gjorde det igår, somnade innan det hunnit bli mörkt ute och vaknade vid sju, med tio timmars sömn i kroppen och känslan av att vara utvilad. En väldigt bra känsla, det får man ge den.
Fredag, lördag, söndag. Aldrig ett moln på himlen, hela tiden tjugotre grader och solsken. Stockholm är fullt av Swifties, överallt unga tjejer som sjunger, skrattar, sprudlar, glittrar, gör världen lite lyckligare.
Bara dagens första kopp kaffe dricks varm, allting efteråt klirrar av isbitar. Spenderar timmar på en filt i solen. Bubbel och chips, ljudbok i öronen, fingrar som sakta stryker över hans solvarma hud.
Fisksoppa och vitt vin på fredagen. Rosévin, vit sparris och hollandaisesås, torskrygg med färskpotatis, räkor och pepparrot på lördagen. Kött, sparris och majskolv, allting grillat, och ett Rioja på söndagen. Varje dag varsin långsam gin och tonic medan maten tillagas.
Jag köper ett par röda ballerinas. Beställer chokladsås till veckans alla islatte på jobbet. Bläddrar i kalendern och ser en vecka med en liten aning luft mellan mötena. Om prick två veckor gör vi oss redo att lämna Barcelona för Madrid.
Äntligen fredag. Är det inte fredagar hela tiden? Fredagar och måndagar. Det här är livet som passerar, men det är inget dåligt liv så det är okej att tiden springer. Min man höll mig kvar i sängen imorse, drog ner mig igen efter att barnet gått till skolan, lät sina händer vandra och hade det inte varit för mitt niomöte hade de fått fortsätta.
Lyckades ta mig upp och iväg med tjugo minuters marginal. Behövde stryka om kjolen, men det var det värt. På tal om min kjol: den är leopardmönstrad. Jag har kämpat emot leomönster länge nu. Tycker att det är snyggt men det är också medelålders, är det inte?
Matchade den med ett instoppat svart linne och en luftig uppknäppt svart linneskjorta och flats. Känner mig som trettiosju, men det är ju också vad jag är, så det är okej.
Egentligen vet jag nog varför jag är så trött. Det är situationen med min mamma. Jag konfronterade henne i lördags, berättade hur jag mår efter hennes senaste självmordsförsök och hur hennes ständiga försök att kontrollera mig får mig att känna.
Det blev inte särskilt bra. Hon grät, min pappa blev arg eftersom han anser att problemet ligger i att jag bor femton mil bort och jag tappade orden, visste inte hur jag skulle förklara hur jag kände. Samtalet slutade i tårar och med hennes ord om att vi fick höras senare.
Vi har skickat några meddelanden sedan dess, trevande försök att berätta hur vi känner, men igår kände jag att det inte går längre. Så jag ringde upp, försökte förklara ännu en gång och nu kändes det som att det fanns en vilja att förstå. Det landade bättre den här gången.
Jag tror inte att hon har reflekterat över mitt mående innan. Hon har varit så fokuserad på sig själv, på vad hon vill och behöver, att hon missat att det inte stämmer med mina behov. Vi landade i att jag inte kan fixa henne och att hon inte kan fixa mig.
Jag behöver arbeta med att acceptera situationen och hon behöver fokusera på att må bättre. Sedan kanske vi kan mötas i mitten, utan krav på varandra. Jag hoppas att vi kan det och jag tror att första steget för att nå dit var att berätta hur jag kände.
Det finns en trötthet i min kropp som jag inte kan förklara. Kan det vara pollen? Kan det vara dygnet på resande fot? Tänker att det inte borde vara något av det, för jag har en jättebra pollenmedicin som tar bort alla (?) symtom samt drack bara ett enda litet glas vin på måndagskvällen och fick en god natts sömn på det.
Men ändå: sov nio timmar inatt och kom knappt upp ur sängen imorse. Skulle ha duschat på morgonen för ska göra en filmad intervju om min karriärresa (!) i eftermiddag. Men jag gick inte upp i tid, så behöver smita ner till gymmet på lunchen för att tvätta håret. Eventuellt tränar jag samtidigt, men det är ett eventuellt.
Dagens blogg sker från ett tåg. Jag tror att vi är någonstans i krokarna runt Skövde. Jag är på väg hem efter ett dygn i Göteborg. Det var ett bra dygn, men jag längtar hem.
Om ett par veckor åker vi till Spanien, min man och jag, och nu är vi i den bästa fasen av resplaneringen: skapar långa listor i Google Maps med saker att titta på, caféer att dricka kaffe på, restauranger att äta på och uteserveringar att avsluta kvällen med.
Jag längtar hem, längtar efter min man, efter att försvinna in i resplanerna med honom.
Så gick fyra lediga dagar. De fylldes med rensning av förråd och en vända till återvinningscentralen, balkongstädning och plantering av blommor, tusentals steg samlade på hög genom långa promenader och svettiga pass på gymmet.
Men helgen var också sävliga stunder på uteserveringar, kaffe och vin, långsam matlagning och mjuk fransk jazz. Sovmorgnar och böcker, slappa lunchtimmar i soffan, dillchips och serier på kvällarna.
Nu är det söndag men inte vilken söndag som helst, för det är barnets nittonde födelsedag. Han har jobbat hela helgen men om mindre än en timme kommer han hem. Jag ska plocka fram champagneglas, fylla en skål med hans favoritgodis och ta fram paket, vara redo att poppa bubblet när han kliver in genom dörren.
Herregud vilken kväll vi hade igår. Jag sonar för den idag. Har knaprat alvedon och drömt om att sova genom alla mina möten. Åt falukorv och potatismos till lunch men fantiserade om att det var en pizza. Panikdrack en cola zero som stått i mitt skåp på kontoret, drack den varm för orkade inte vänta på att den skulle snabbkylas i frysen.
Men! Nu är arbetsdagen slut och jag ska 1) gå till frisören, och 2) gå hem och lägga mig på soffan och vila. Jag skrev precis till min man och frågade hur han kände för pizza till middag. Jag hoppas att han bara kommer känna varma känslor för det.
Och! Imorgon och på fredag är vi lediga. Fint som fan.
Tisdag morgon, klockan har just rundat sitt åttonde varv. Jag sitter på tunnelbanan på väg till vårt kontor söder om stan, ska spendera några timmar intill medarbetarna på vår regionala kundservice. Jag har så mycket tankar om hur jag vill utforma vår kundservice, men först måste jag förstå. Nu säger en datoriserad röst att nästa station är min.
Halv ett, tillbaka på tunnelbanan. Förmiddagen flög iväg, försvann in i samtal om kundärenden, krediteringar och kundbemötande. Om några minuter är jag hemma, ska kasta i mig lunch innan eftermiddagens mötesserie startar.
Tisdag eftermiddag, klockan är sextontrettio och dagens sista möte av just avslutat. Bara ett gäng mail kvar att svara på, sedan ska jag stryka något att ersätta min skrynkliga linneskjorta med och promenera till Oljebaren för middag med Johanna.
Jag fick tillbaka min dator imorse. Länge har den skramlat när man skakat den, tydligen var det något som skakade loss till sist. Nu är den fullproppad med nya saker som inte längre skramlar omkring därinne.
Från en sak till en annan: det blev sommar i lördags. Att sommaren sedan försvann lika snabbt igen är bara en parantes, jag hann ha lång kjol och bara ben och dricka rosévin. Det hände så det räknas.
Jag öppnade min (hemska lånedator) igårkväll för att svara på veckans sista mail och spana i kalendern hur den här veckan såg ut och upptäckte att hälften av fredagens möten var avbokade på grund av klämdag, så jag gjorde det enda rimliga: bokade av den andra halvan av mina möten och la in en semesterdag.
Fredag. Kliver in på kontoret fem minuter innan dagens första möte, upptäcker minuten före att min dator inte startar. Säger att jag blir sen och rusar till IT. De gör allt de kan, men den vill inte, vägrar att starta.
Jag får en lånedator och den har nya windows och ingenting ser ut som det brukar. Försöker förstå hur fan jag ska navigera mig runt i den medan mötesdagen fortsätter, biter ihop och andas men vill bara kasta datorn tvärs över rummet.
Vi behandlar valborgsmässoafton som en vanlig tisdag, första maj som en söndag. Putsar upp alla vinterskor och ställer undan, hänger bort kappor och rockar. Tar fram blazrar och vårskor istället.
Grannarna plockar fram sina balkongmöbler, vi tittar på varandra och säger i helgen och tar oss ut på soldränkta trottoarer. Dricker rosévin och äter indiskt. Samlar tusen och åter tusen steg på hög.
