Första steget

Egentligen vet jag nog varför jag är så trött. Det är situationen med min mamma. Jag konfronterade henne i lördags, berättade hur jag mår efter hennes senaste självmordsförsök och hur hennes ständiga försök att kontrollera mig får mig att känna.

Det blev inte särskilt bra. Hon grät, min pappa blev arg eftersom han anser att problemet ligger i att jag bor femton mil bort och jag tappade orden, visste inte hur jag skulle förklara hur jag kände. Samtalet slutade i tårar och med hennes ord om att vi fick höras senare. 

Vi har skickat några meddelanden sedan dess, trevande försök att berätta hur vi känner, men igår kände jag att det inte går längre. Så jag ringde upp, försökte förklara ännu en gång och nu kändes det som att det fanns en vilja att förstå. Det landade bättre den här gången. 

Jag tror inte att hon har reflekterat över mitt mående innan. Hon har varit så fokuserad på sig själv, på vad hon vill och behöver, att hon missat att det inte stämmer med mina behov. Vi landade i att jag inte kan fixa henne och att hon inte kan fixa mig. 

Jag behöver arbeta med att acceptera situationen och hon behöver fokusera på att må bättre. Sedan kanske vi kan mötas i mitten, utan krav på varandra. Jag hoppas att vi kan det och jag tror att första steget för att nå dit var att berätta hur jag kände.