Hej och god morgon. Klockan är halv sju och jag ligger kvar i sängen. Vi kom hem från Riga vid tjugotvå igår, packade upp och stupade i säng en timme senare. Var inte alls redo när alarmet ringde sex.
Riga var fantastiskt. Vi spenderade ett par timmar varje dag på hotellets spa. Simmade, bastade, vilade, fick behandlingar. Det känns som att vi blev rena och mjuka inifrån och ut. Som att skit löstes upp och spolades bort.
Vi har hängt på hotellrummet, lyssnat på musik och druckit vin och stått nära varandra framför spegeln när vi gjort oss klara. Promenerat under varsitt paraply i en regnig men vacker stad. Stannat till för drinkar när lusten fallit på. Ätit sanslöst gott. Mitt livs bästa efterrätt fanns i Riga, vem hade kunnat ana.
Det blev en fin helg. En väldigt, väldigt fin helg.
Så kommer fredagen. Jag är loj i kroppen, långsam i huvudet. Min bror och hans fru var kvar till sent igår. Ett par drinkar innan middagen, sedan ett bord för fyra tills restaurangen stängde och så en sista drink hos oss.
Jag möter min deadline med ett par timmar till övers. Kan äntligen pusta ut. Eftermiddagens tre möten försvinner ur kalendern när folk inser att de vill vara lediga. I sovrummet har min man hängt upp tusen skjortor för att välja vilka som ska följa med till Riga.
Jag borde stänga ner datorn och börja fundera över min packning. Det är så konstigt, men det känns inte som att jag riktigt vill. Just nu längtar jag mest efter att lägga mig under en filt i soffan och blunda. Sova bort hela helgen.
Jag vaknar innan klockan slagit fem. I mitt huvud staplas saker att göra. Trägolvet knarrar under mina fötter. Öppnar balkongdörren en springa, stryker med handen över barnets tomma säng. Han åkte till sin pappa igår.
Drar på träningstights och en sportbehå. Startar kaffebryggaren och kränger på en tischa. Någonstans i huset gnäller ett rör. En dörr slår igen i trapphuset. En duva ropar från innergården.
Det är en röd dag mitt i veckan, men vi kämpar mot en deadline och här finns ingen tid för röda dagar. Jag tar med kaffekoppen till soffan, sätter mig skräddare med datorn i knät. Huset har tystnat igen, somnat om. Men jag är vaken.
Stressen slår till sist över. När vår marknadschef ringer på tisdagskvällen skrattar jag bara åt eländet. Har vi en kris? frågar han och jag säger att eventuellt har vi det, ja. Helvete, säger han. Helvete, säger jag. Sedan skrattar vi igen.
Vi bestämmer att vi inte ska måla fan på väggen ännu. Vi väntar till morgondagen med att få panik. Så jag läser restaurangmenyer och textar med min svägerska om olika drinkar vi ska dricka på torsdag istället. Det är mycket trevligare än panik.
Jag står med telefonen i handen och kommer plötsligt inte ihåg hur jag brukar svara. Säger jag mitt namn först, eller företagets namn? Säger jag företagsnamnet överhuvudtaget? Herregud hur svarar jag egentligen i telefon?
Dagen efter sätter jag mig i en maskin på gymmet och minns inte hur man gör. Min man tittar på mig som om jag är dum i huvudet. Pressa med benen? säger han.
Min deadline dras plötsligt åt från måndag till fredag trettontrettio. Samtidigt blir klippningen av filmen som spelades in i fredags försenad. Mellan vår nya deadline och första filmutkastet är en röd dag. Jag står med telefonen i händerna och väser fuck, fuck, fuck ner mot skärmen. Äter en, två, tre novalucol och gnider handen mot den svidande magen.
Äntligen har måndagen kommit och gått. Jag höll en stor presentation idag, en sån som jag flera nätter i rad har vaknat svettig av nervositet över. Det gick bra. Fick beröm av vår VD efteråt. Kommer leva på det resten av veckan.
På tal om resten av veckan kommer den bli hundra procent rolig. Har en dag med möten på stan med Rachel imorgon, fler intressanta möten på onsdag och sedan plötsligt en ledig dag. Min bror ringde igår och frågade om han och hans fru kunde komma upp för middag då. Och sen är det dags för en helg i Riga, bara min man och jag.
Jag vaknar på lördagen och tänker att jag behöver göra rent runt mig. Tvingar de som jag delar hushåll med att dra sitt strå till stacken. Vi torkar alla väggar, ovanpå hyllor och skåp, taklister och taklampor. Våttorkar golv och kaklade väggar. Jag tvättar alla fönster, de skrubbar balkongen. Efteråt doftar allting såpa.
Har tusen kilo energi så går och tränar. Handlar ryggbiff, sparris och små färskpotatisar när jag går hem. Gör pepparbiff, gnider in potatisen i smör och vitlök och rostar dem i ugnen, rör ihop en konjakssås. Dricker ett glas rödvin.
Så kommer söndagen och jag tvättar tomt i tvättkorgen. Åker till Plantagen och köper blommor till balkongen. Spenderar en timme bland blommor och jord. Promenerar ihop mina tiotusen steg. Ansiktsmask och dusch, och där är vi nu: i soffan med en söndagsdrink - en sidecar - och en söndagskväll utan planer.
Jag vaknar med ett ryck. Har drömt att jag försöker maila någon, men han har slutat och får inte mina mail. Det är fortfarande mörkt i sovrummet, ännu har inte dagsljuset börjat försöka tränga sig in runt rullgardinen. Jag ligger kvar i mörkret.
Flera timmar har passerat, men sorgen från drömmen släpper inte.
Det regnar när jag vaknar. Dricker en kopp kaffe i sängen, drar på träningskläderna och tar mitt paraply. Tränar fyrtiofem minuter, går förbi Hemköp på vägen hem, köper torsk och spetskål till kvällen.
Vaniljkvarg, jordgubbar och hasselnötter framför datorn. Balkongdörren på glänt och regnet strilar utanför. Duschar efter förmiddagens sista möte, äter lunch lutad mot köksbänken, sen beger jag mig till en filmstudio för att spela in när vår VD berättar om vår väg framåt.
Barnet ringer när jag promenerar hem, frågar om vi inte vill ha efterrätt. Jag låter datorn vara kvar i väskan. Häller upp ett glas vitt vin. Rimmar torsk, rostar spetskål, bryner hasselnötter i smör. Gör en blåbärspaj och rotar i frysen efter vaniljglass, och där är vi nu.
Barnets favoritbröd är fruktkusar och häromkvällen när jag höll på att dö av sötsug och vi hade absolut ingenting hemma hittade jag en torr sista fruktkuse. Slängde in den i brödrosten och rostade tills den nästan var bränd i kanterna och toppade med ett oblygt lager smör.
Och det var så sinnessjukt gott? Smakade som en fattig efterrätt. Ett tips från mig till världen.
Jag kastar ner datorn i väskan strax innan sexton och skyndar ut. Sjunker ner hos frisören en minut efter utsatt tid. Hon kapar en decimeter. Efteråt drar hon fingrarna genom håret. Vi måste sluta platta bort det här självfallet, säger hon och kramar upp lockarna.
Skyndar hem, byter klackarna mot ballerinor, ett nytt lager läppstift. Jeans och tischa, kavaj och lockar. Möter mina styrelsekollegor på Tennstopet för konstituerande middag. Förrätt, varmrätt och en delad efterrätt. Promenerar hem vid tjugotvå och det är fortfarande varmt, fortfarande liv på trottoarerna.
Jag har ingenting att lyssna på. All bra musik har tagit slut. Instagram jävlas med min algoritm och plötsligt ser jag bara naturbilder. Börjar läsa fem olika böcker men slutar efter ett dussin sidor. Fastnar inte för någonting, inte ens bland de tiotusen serierna på netflix.
Dricker rosa drinkar på lördagen och sedan en favorit i repris på söndagen. Drinkar verkar fortfarande fungera, iallafall. Sneglar på min mobil oftare än vad jag vill. Bestämmer här och nu att det räcker så, på hedersord.
Den här tiden som är nu. När det första man gör på morgonen är att ställa balkongdörren på glänt. När fötterna är nakna och trägolvet svalt mot fotsulorna. När det är lördagsmorgon och det enda som hörs är kaffet som långsamt rinner genom bryggaren.
När man viker tillbaka filten på sin plats över soffans armstöd. När man diskar gårdagskvällens vinglas. När det är grönt utanför köksfönstret, när himlen är blå.
Så gick ännu en vecka. Jag har jobbat nästan hela tiden. Jobbat och sovit. Jag har inte tränat sedan i lördags, för all pollen därute tog knäcken på mig. Pollen och jobbet. Pollen, jobbet och något annat, om vi ska vara riktigt ärliga.
Idag ska jag träna. Ett långsamt, lugnt pass. Jag har inte varit ens i närheten av tiotusen steg någon dag den här veckan. Kanske är det där jag ska börja, ett långsamt pass bara för att känna något i musklerna och tiotusen steg i benen, bara för att känna någonting vadsomhelst som inte är det här.
Stressar hem från jobbet. Släpper ner väskan på hallgolvet, sparkar av de höga klackarna. Lutar mig mot väggen och masserar fötterna. Andas in, andas ut. Barnet kommer in genom dörren. Grattis på födelsedagen! ropar jag. Det är tredje gången du säger det, säger han. Grattis på födelsedagen! säger jag.
Barnet har valt restaurang. Det är hans favorititalienare på Östermalm. Vi får deras bästa bord vid fönstret. Beställer pizza, pratar om dagen, sitter kvar länge. Ingen orkar efterrätt. Promenerar hem igen och barnet sätter sig vid matbordet och pluggar, för det är prov även dagar efter födelsedagar.
Så blir det måndag i vecka nitton. Pollen täpper igen min näsa, får ögonen att svida. Jag beskriver känslan för min chef, säger att det känns som när man verkligen behöver gråta. Men det kanske inte är en känsla ni killar känner igen, säger jag. Vad fördomsfullt! säger han.
Ett par timmar senare har vi medarbetarsamtal. Man ska gradera sina egna prestationer inför samtalet. Jag har satt bockar i rutorna för mycket bra. Han nickar och håller med, men ibland pekar han på rutan längst till höger, där det står världsklass. Bocka för där istället, säger han.
Fredag. Min pappa ringer vid femton. Vi är utanför ditt kontor, säger han. Jag drar på kavajen, lägger datorn i väskan och rotar fram solglasögonen. Två minuter senare kramar jag om mina föräldrar.
Vi möter barnet hemma. Går till Fabrique och dricker kaffe, barnet och min mamma äter morotskaka. Vi sitter i solskenet på uteserveringen. Mina föräldrars hund hälsar på alla som går förbi. Beställer ett gäng pizzor, går hem och hämtar filtar och en flaska vin, hämtar pizzorna och går till Vasaparken.
Skålar för barnet som ska fylla sjutton, med vin i plastglas och pizzabitar i servetter.
Det händer så mycket som jag vill skriva om. Som att jag läser samma sms-konversation om och om igen, försöker förstå men förstår ingenting. Jag vill skriva om att jag är ledsen, men jag kan inte hitta rätt ord för känslorna.
Jag vill skriva om den tjugonioåriga kvinnan som plötsligt vill bli vän med min sjuttonåriga son. Om mailen hon skriver och hur han inte förstår varför jag hävdar att en vuxen kvinna inte får bete sig så mot en ung tonårskille.
Jag vill skriva om att barnet fyller sjutton nästa vecka och att jag precis insåg att jag har glömt köpa present. Jag glömde bort födelsedagspresent till mitt eget barn. Jag är århundradets sämsta mamma. Det är några dagar kvar så jag hinner lösa det men ändå, jag har inte haft en tanke på det.
Men allra mest vill jag skriva om hur ledsen jag är, men jag vet inte vilka ord jag ska använda.
Min chef ringer på onsdagskvällen. Vår VD ringde precis, han behöver dig till ännu ett projekt, säger han. Jag tänker på allt som jag redan inte hinner. Okej, säger jag. Har du verkligen tid? frågar han. Ge mig det, säger jag. Ge mig mer.
Jag vill dränka mig i jobb. Fylla varenda minut av dagen, jobba länge, träna hårt, somna direkt. Jag orkar inte tänka, vill inte känna. Bara dränk mig i jobb.
Ny vecka och ännu en tisdag med ett event att fixa. Det här är mycket mindre och bara för min egna grupp. En kickoff som min chef bad mig hjälpa att planera och boka hotell, aktivitet och middag för, men som efter förra tisdagens event växte till att även inkludera att göra presentationerna och att hålla i en av dem.
Allting är klart, jag ska bara läsa genom delarna som jag ska hålla i, men jag har arbetat så intensivt med dem de senaste veckorna att jag tror att jag skulle kunna göra presentationen i sömnen.Vilket jag snart kommer behöva göra om jag inte jobbar klart och hoppar i säng.
Tack och hej.
Så går ännu en helg. Promenerar, fyller varsin påse på NK, äter en glass i solen. Jobbar en stund. Äter tapas och dricker rosévin och fortsätter för ett glas till och så ännu ett. Sovmorgon och brunch. Planerar barnets sjuttonde födelsedag. Ett träningspass, ännu lite mer jobb. Städar, tvättar, lagar en köttfärssås.
Och det var allt för den här helgen.
