Förra veckan klagade jag över att det var sista veckan i januari. Den här veckan klagar jag över att det är första veckan i februari. Jag vill vara den som njuter av allt det vintervita och kyliga och krispiga, men jag känner hur tröttheten vecklar ut sig inom mig.
Visst är det fint hur solen sticker i ögonen och kylan river i kinderna. Att man behöver kisa för allting är så vitt. Knarrandet under skosulorna. Att ha raggsockar i bootsen. En stor halsduk som halva ansiktet kan försvinna in i. Att snön gör det ljust fastän det är mörkt.
Jag tappade tråden. Nu när jag tänker på det så tycker jag ju om februari. Eller, det är okej. Det är bara den här tröttheten. Hur det känns som att jag skulle behöva sova tolv timmar per dygn, förutom när klockan slår tjugotvå och tröttheten plötsligt är borta.
Jag har insett att det inte bara är mörkret, utan även kylan som gör mig trött. Att konstant frysa lite, trots väl påklädd, tar så mycket energi. Långtar intensivt efter våren.
SvaraRaderaHelt sant. Är konstant frusen jag med. Snart är det vår, snart. Håll ut.
Radera