Tröttheten har fastnat i mig. Fredagen kommer och jag orkar inte ta mig upp för vår morgonpromenad. Låter min man gå ensam och gör yoga extra länge istället, men kroppen är så tung. Drar på mina favoritjeans. De hasar nerför höfterna.
Jag tar mig ut på lunchen, samlar ihop femtusen steg. När jag står utanför min port kommer jag inte ihåg portkoden. Står och stirrar på knappsatsen, anstränger mig för att tänka. Trycker ett skakigt finger på olika knappar som känns rätt.
Egentligen skulle jag ha slutat tidigt idag, kanske redan vid femton. Sprungit veckans halvmil, men vid sjutton sitter jag fortfarande kvar framför datorn. Tröttheten skaver i ögonen, kylan river i kroppen. Jag orkar inte, säger jag ut i det tomma rummet.
På nätterna drömmer jag att jag gör saker som jag skäms för. Sånt som jag vill tro är okaraktäristiska för mig. Att jag blir vittne till brott men inte larmar polisen. När de ändå kommer undviker jag att tala med dem, för jag vill inte bli sedd som någon som slutat bry sig. Jag drömmer att jag lämnar min man, fast jag inte vill. Att jag måste vara ensam.
Jag förstår inte varför jag drömmer så. Förstår inte varför jag är så trött. Men så läser jag på andra ställen, läser att alla känner så här. Vi är februarisjuka. Februari har drabbat oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar