Så lördagen blir allt det där som jag på fredagen skriver att jag längtar efter. Det är sjutton grader och regn. Jag har ankelkorta byxor, bomullsskjorta och tygskor. Vi delar paraply, går vår vanliga helgrunda som vi går alla helger utom de på sommaren. Cirkulerar inne på Metropol och tittar på saker till vårt hem, promenerar längs trottoarer och dricker kaffe. Spenderar en timme på soffan när vi kommer hem.
När kvällen kommer sitter vi på en restaurang. Mot fönstret strilar regnet. Efteråt promenerar vi hem under varsitt paraply. Jag har strumpbyxor och högklackade skor i mocka för första gången sedan maj. Det är mörkt och regnet gör ljuset från gatlyktorna suddigt. Människor myser under filtar på uteserveringarna som vi passerar i gamla stan.
Jag går där under mitt paraply, lyssnar på regndropparna som slår mot paraplyet och klackarna som hamrar mot kullerstenen och tittar på min man och det slår mig att jag är vansinnigt lycklig.
Nu är det söndag och lyckokänslan finns kvar. Jag sitter i bilen, bredvid mig sitter min man och bakom mig hans syster. Vi ska hämta min svärmor och åka ut i svampskogen. I baksätet står också en fikakorg med ostmackor, kanelbullar och en kaffetermos. Det är min sista semesterdag och jag kan inte tänka mig att den kan göras på något bättre sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar