Mmm.

Så blir det äntligen fredag. När jag somnar på torsdagskvällen är det så fuktigt i luften, det känns nästan som att lakanen är blöta. Med fredagen kommer en lite lugnare arbetsdag, grillunch på takterrassen och sen en tid för att klippa gardinlugg.

Det blir fint. Det är som att luggen ramar in ansiktet, eller så är det bara för att det är en förändring. Hon tar nästan en decimeter på längderna också och allt det torra försvinner ner på salonggolvet. Jag bättrar på läppstiftet efteråt, det känns som att frisyren kräver det.

Och nu är det fredagskväll och vi ska foodora hem pizzor och öppna rödvinet, slänga oss i soffan och bara vara. Nu är det helg. Två dagar och en kväll av det här.

Är det det här som är livet?

Dagarna gör någon slags språngmarsch. När jag kommer hem från jobbet är klockan sex och jag vet inte hur jag ska orka tvätta, städa, laga mat. Så jag kokar en kopp kaffe och tar med mig ut på balkongen istället, sitter mittemot barnet och bläddrar i hans hemkunskapsbok och lyssnar på när han berättar om alla recept som han vill laga. Det är focaccia och tikka masala, saffranspannkaka och schackrutor.

Så har det plötsligt gått tjugo minuter och vi går in, han tömmer diskmaskinen och jag plockar in en tvätt och städar badrummen. Lägenheten behöver bara tio minuter för förvandlingen som mitt humör krävde dubbla tiden för. Jag steker pannkakor och han gör matteläxan. Min man kommer hem när jag värmer ärtsoppa. Hans dagar är för långa och mitt arbete hemma är lite för stort. Vi bråkar om det efter maten, sen kramas vi i köket.

Och nu har barnet somnat och min man promenerar i regnet. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Tänker att jag vill ha en kopp te, men jag orkar inte fixa. Hela dagen har jag längtat till det här, men nu när jag är här är jag för trött. Missar tangenterna när jag skriver, det blir ä när det ska vara ö och v istället för b. Suddar och blir irriterad.

Kanske borde jag gå och lägga mig istället.

Och så känns oktober plötsligt okej.

Jag ligger på hans bröst och sneglar upp på skärmen som han håller i. Han letar hotell i Lissabon under höstlovet. Vi kommer på det när vi äter middag på balkongen sent en måndag. Han säger att han inte förstår hur han ska orka med hösten, av de tre semesterveckorna som gick i somras var ingen dag helt ledig. Det var alltid nåt möte han var tvungen att lyssna in på, någon information som var tvungen att jagas.

Så jag säger att vi kanske borde åka bort vecka fyrtiofyra. Då kan han delegera och vara ledig. En vecka helt utan jobb, inga mail, inga telefonsamtal. Vi tittar på Kanarieöarna, men trettiofemtusen för samma resa som kostar hälften veckan efter, det vägrar jag. Så säger barnet att han kan tänka sig att spendera veckan hos sin pappa och jag ser långa middagar och sena morgnar framför mig. Hålla handen och dricka vin. Sanslösa mängder sex.

Jag minns inte när det senast bara var han och jag borta någonstans. Jag tror att det var i Budapest för, åh sju år sedan? När jag tänker efter är det nog helt rätt, bara han och jag och Lissabon en sista vecka i oktober.

Om himlar och en mäktig penna.

Klockan är tjugotjugotvå och himlen har ändrat färg. De ljusaste blå nyanserna från dagen har mattats av, blivit djupare, och strimlor av rosa har penslats ut. Om en timme kommer himlen vara i den mörkaste av blått. Jag pluggar in hörlurarna och promenerar bort skuggor från dagen när middagen är lagad, disken är undanplockad och läxorna lästa.

Jag har någon på hjärnan, någon som har svikit mig. I mitt huvud sker arga dialoger, samtal där jag är fruktansvärt långt bortom professionell. Jag tänker att jag ska krossa honom i alla mina texter. Även om han aldrig får veta, även om det sker i en parallell verklighet som bara finns i meningarna som kommer ut när jag skriver, så ska han förstöras. I allt det hemska som tar plats inuti min hjärna är det en tröst att det är jag som skriver slutet.

En lördag halv ett.

Det blir lördag och vi vaknar efter nio timmars sömn. Jag ligger på hans bröst, han läser högt om sånt som händer i Stockholm idag. Det är en utställning på Fotografiska som vi vill se innan den stänger och drar vidare nästa helg. Går upp och gör kaffe, kokar ägg och fyller skålar med yoghurt och granola, blåbär och banan.

Det plingar i hans telefon och han sträcker sig efter sin dator, måste bara säger han. Ett mail blir till tre och sen ringer telefonen och nu har det gått två timmar och han jobbar fortfarande. Han sitter några meter framför mig, vid matbordet, och jag sitter skräddare i soffan. Jag har beställt mat till nästa vecka, kommit på att jag vill ha gardinlugg och bokat en klipptid och nu skriver jag. Först på boken, sen här och snart på boken igen.

Där utanför är det tjugo grader och den sista helgen på sommaren säger meteorologerna. Men jag vet inte, det är inte så dumt att sitta här i soffan halv ett en lördag heller. När det enda som hörs är våra fingrar mot tangenterna. Fotografiska finns kvar imorgon också.

Jag kan inte tänka mig något bättre just nu.

Jag jobbar till halv fyra, sedan följer jag barnet till tåget som ska ta honom till hans farfar. Går hem, gör kaffe och läser bok. Och nu är klockan sex och jag har slagit ihop boken, konstaterat att den är för jobbig för en fredagskväll. Jag vill ha fredag, jag vill känna fredag, jag vill bara ha känslan av helg och inga planer i hela världen.

Så jag har hällt upp det sista ur amaroneflaskan som min man köpte för en vecka sedan och startat en playlist från sextiotalet. I en timme eller så kommer min man vara på gymmet, då är det jag och vinet och sextiotalet och skriva, skriva, skriva. Det är min bästa känsla just nu, att sitta så här med benen i kors och datorn i knäet och orden som strömmar ut.

Sen om den där timmen eller så, då ska vi stå tillsammans i köket och röra ihop en gryta med älgskav och kantareller, stompa potatismos och strössla mängder färsk persilja ovanpå. Korka upp en flaska rödvin till och tända ljusen på matbordet. Herregud, ja.

Jobb, jobb och golf.

Det hann gå en vecka och tre dagar efter semestern, sedan kom känslan av att inte hinna med. Jag sitter på ett möte och tittar på klockan, i huvudet manar jag folk att prata snabbare, att komma fram till sin jävla poäng. Jag ser hur tiden tickar förbi min planering. När klockan slår halv fem ligger jag tre arbetsuppgifter efter. Min morgondag är minutiöst planerad, måndagen och tisdagen likaså.

Kvart i fem funderar jag på att låta datorn glida ner i väskan, att fortsätta jobba hemma. Men nej. Jag lovade mig själv i våras, ingen mer obetald övertid som ingen någonsin tackar för. Och dessutom har jag två ledare nuförtiden och de båda spelar golf på betald arbetstid den här veckan. Så nej. Det blir inget jobb ikväll. 

Tillbaka till att vara mig.

Ett dygn i Malmö kom och gick. Jag var tillbaka på Elite Hotel Savoy, som nästan alltid. Förra gången släpade jag fram en fåtölj till det stora fönstret och drog bort gardinerna, nu stod det redan ett skrivbord där och blickade ut över alla hustaken. Det var ganska fint att sitta där och skriva på datorn, kändes väldigt Carrie Bradshaw.

Jag åt en ensammiddag i hotellets restaurang. Beställde in tryffelchips och rödvin innan maten, bara för att jag kunde. Satt på stoppad sammet i ett hörn och smuttade på vinet och tittade på människor och fortsatte att känna mig som Carrie Bradshaw.

Och så fanns det badkar på hotellrummet och jag älskar att bada badkar. Köpte med choklad efter maten och tappade upp ett bad, ställde datorn bredvid badkaret och tittade på en romantisk komedi medan jag badade och åt choklad. Fortfarande Carrie Bradshaw.

Det var fint. Men nu är jag hemma igen och det är väl också okej.

Äventyr, eller nåt.

Måndagen försvinner. Möten och en deadline, tusen mail att skriva och en bil som ska hämtas från verkstan, mat som ska lagas och en väska att packa. Naglar att måla och en klänning att stryka. Jag vaknade imorse och sen blev det kväll.

Imorgon åker jag genom halva landet för att möta en kund. Efteråt ska jag checka in på mitt favorithotell i Malmö, ta en promenad och äta en god middag, skriva i lugn och ro på hotellrummet och somna tidigt. Sova, vakna, upprepa. Fast då på väg hem istället.

Hundra procent tillbaka.

Söndag kväll och bara timmar från vecka trettiofyra. Det är veckan när skolan börjar, när sommarlovet tar slut. Jag har just duschat bort helgen, smort in kroppen som flagar bort sitt sommarskinn, blåst håret torrt och strukit morgondagens klänning. Ännu en långärmad sak som bara lämnar benen bara, precis som den från idag.

Det var tjugo grader i luften, men också något mer. Jag tror att det är hösten. Smulpaj med blåbär och vaniljglass, mina föräldrar på besök och indiskt på restaurang till middag. Barnet har tagit fram ryggsäcken igen, aktiverat alarmet på telefonen. Nyklippt och med strukna shorts och långärmad tröja, putsade sneakers och redo för morgonen och hösten.

Om att det är gjort nu.

Så blir det fredag eftermiddag och jag sitter hemma i soffan med sovrufsigt hår och mascara som smulat sig ner på kindbenen. Det var två jobbiga dagar, den där konferensen. Men min nya kollega visade sig vara underbar, en sån som skrattar sådär högt att det smittar. Det gjorde det okej. Det och vinpaketet som serverades till middagen.

En annan grej som gjorde det okej är att vi var på ett fantastiskt litet ställe precis vid havet och skogen, med grisar och höns och hästar. Imorse, efter en gemensam frukost, hade vi en kvart för att svara på mail och sånt. Jag sket i mailen och satte mig på bryggan och tittade på havet och lyssnade på ingenting. Det var de här två dagarnas bästa stund.

Men nu är det över och jag är hemma. Jag har sovit en timme på soffan i någon slags akut tröttma efter två dagar i spänning. På köksbänken väntar en flaska Amarone, för det tänkte min man skulle göra mig glad. Jag tror att det är den och vi och barnet och en hemgjord pizza som gäller ikväll. Och den mest välplacerade helgen någonsin.

Ångest och skrivkramp.

Jag har drabbats av dåligt självförtroende kring mitt skrivande. Jag står stilla vid en punkt där jag måste driva berättelsen framåt i min bok, har fastnat så hårt. Här inne vet jag inte heller vad jag ska skriva. Det händer ju ingenting bloggvänligt i mitt liv. Jobbar, äter, skriver, sover. Förutom att jag de senaste dagarna inte ens har kunnat skriva.

Imorgon ska jag på konferens. Jag vill verkligen inte det. Det kommer bara vara vår avdelning, vilket innebär att det är jag och de två männen som gjorde mig så fruktansvärt ledsen i våras och så en ny tjej. Jag kan inte ens titta på snubbarna utan att vilja säga upp mig, men för min nya kollegas skull känns det som att jag måste göra situationen okej. Jag vill inte skapa en tryckt stämning, men det kostar mig jävligt mycket ångest idag.

Middagen känns värst. Att vi ska sitta där och dricka vin och föra något slags samtal som inte är kopplat till jobbet. Herregud vad jag inte får bli berusad, samtidigt som det känns som att jag kommer behöva det största glaset restaurangen har för att klara kvällen. Fan i helvete.

Som vilken tisdag som helst.

Och så var den andra arbetsdagen klar. Jag gjorde den hemifrån, för kontoret skulle ändå vara tomt och vid lunch kom mitt barn hem från sin förlängda pappahelg. På måndag börjar skolan igen och han sa precis att han längtar. Sommarlovet har varit långt och kompisarna spridda. Fast först ska han på badmintonläger.

Men det ska bli skönt att komma tillbaka till ordningen. Egentligen vill jag inte skriva att jag har saknat rutinerna, för det låter så präktigt och det finns nog få saker som jag älskar så mycket som att bryta rutiner, men det är väl just när de finns där som de är så fina att kringgå. Efter hundra veckor av inga rutiner känns de inte så dumma längre.

Nej, jag tror bestämt att jag svamlar. Nu ska jag gå och slå ihop en caesarsallad.

Om att det är vardag igen.

Måndagskvällen kunde inte komma fort nog. Jag hann tänka att det nog skulle bli en lugn start efter semestern, sen sa det tjoff! och kalendern blev full. Hela dagen har jag tänkt på den här stunden, när dagen är bortduschad och pyjamasbyxorna på. När jag sitter skräddare i soffan med datorn i knäet, ljus på bordet och musik i högtalarna, tekoppen på soffbordet och bokstäverna, orden, meningarna.

Den här stunden. Tur att dagen ledde fram till just nu.

Om helgen som är.

Så lördagen blir allt det där som jag på fredagen skriver att jag längtar efter. Det är sjutton grader och regn. Jag har ankelkorta byxor, bomullsskjorta och tygskor. Vi delar paraply, går vår vanliga helgrunda som vi går alla helger utom de på sommaren. Cirkulerar inne på Metropol och tittar på saker till vårt hem, promenerar längs trottoarer och dricker kaffe. Spenderar en timme på soffan när vi kommer hem.

När kvällen kommer sitter vi på en restaurang. Mot fönstret strilar regnet. Efteråt promenerar vi hem under varsitt paraply. Jag har strumpbyxor och högklackade skor i mocka för första gången sedan maj. Det är mörkt och regnet gör ljuset från gatlyktorna suddigt. Människor myser under filtar på uteserveringarna som vi passerar i gamla stan.

Jag går där under mitt paraply, lyssnar på regndropparna som slår mot paraplyet och klackarna som hamrar mot kullerstenen och tittar på min man och det slår mig att jag är vansinnigt lycklig.

Nu är det söndag och lyckokänslan finns kvar. Jag sitter i bilen, bredvid mig sitter min man och bakom mig hans syster. Vi ska hämta min svärmor och åka ut i svampskogen. I baksätet står också en fikakorg med ostmackor, kanelbullar och en kaffetermos. Det är min sista semesterdag och jag kan inte tänka mig att den kan göras på något bättre sätt.

Det känns okej.

Om semesterdagarna räknades i arbetsdagarnas längd så skulle den vara över nu, min semester. På måndag börjar jag jobba igen, men det känns inte särskilt jobbigt. Jag vet att man inte får säga det, för folk blir arga, men jag är redo för höst.

Jag vill ha byxor. Promenera under ett paraply och höra regnet slå. Tända lampor när rummen blir skymningsgrå. Det tar ju inte bort våra uteserveringar, ändrar ju inte att vi kan vara barfota i skorna. Inte än. Det blir inte november plötsligt bara för att hösten känns okej. Vi kommer alltid ha september.

Det sista lugnet.

Dagarna i min sista semestervecka fortsätter att gå. Det blir torsdag och mitt barn åker till sin pappa för sommarlovets sista pappahelg. Det har varit sommarens slappaste vecka. En dag sträckläser jag en bok, en annan dag tittar jag på hela säsong två av Big little lies. Jag skriver på min bok, varje dag skriver jag på min bok. Jag googlar recept och går och handlar och står timmar i köket. Avslutar varje dag med ett glas vin i soffan och fötterna i min mans knä.

Jag ska hoppa tillbaka in i skrivprogrammet nu, fortsätta låta orden regna ur mig. Sen när arbetsdagen är slut, för det är en sådan för min man, så ska vi bestämma film för kvällen och gå och handla choklad och lakrits, scrolla genom foodoras app för att hitta kvällens middag och sen inte lämna soffan något mer.

Hjälp mig!

Hej, det är jag igen. Jag behöver hjälp och jag tänker att jag kanske kan fråga någon av er. Det är nämligen så att jag har börjat skriva en bok. Ja, jag gjorde ju det tidigare i år också, men det rann ut i sanden för idén fastnade aldrig riktigt. Men sen hände det där som hände i våras på jobbet, om ni minns, och jag har ältat det så att jag nästan gått sönder.

Så en natt när tankarna inte slutade snurra kom jag på att jag kan skriva ner allt som rör sig i huvudet. Att det nog kan vara som terapi, och att jag kan låta fantasin löpa riktigt ordentligt. Och det hjälper. Jag tänker så mycket på den här boken, på allt som sägs och görs och tusan om det inte långsamt botar mig. Jag har tänkt hela sommaren, låtit det gro och växa sig fram i min hjärna. Ikväll satte jag mig ner för första gången och började skriva.

Men nu till det som jag behöver hjälp med. Jag tänker mig att boken till viss del ska utspela sig på ett mindre företag (med det menat inget som är känt utanför sin bransch), kanske en advokatbyrå eller en mediabyrå eller liknande. Vad som görs är egentligen inte det viktiga, bara det finns någon som skulle kunna vara konto-/kundansvarig och projektledare, koordinatorer och whatever. Egentligen kan det vara vad som när jag tänker efter, jag behöver bara en bransch och ett (fiktivt) kontor för boken att utspela sig på.

Det som jag är ute efter är någon som jag skulle kunna bjuda på en kopp kaffe eller ett glas vin och som kan berätta lite om hur livet på ett sånt kontor ser ut. Någon att utsätta för lite gammal hederlig research helt enkelt. Intresserad? Lovar att jag är mycket trevlig att umgås med. Lämna en kommentar eller skriv ett meddelande på instagram. Tack och puss!

Om en augustimorgon och mer matexperiment.

Tisdag förmiddag. Klockan är tio men jag har bara varit vaken i tjugo minuter. Barnet sover fortfarande, mannen är på kontoret. Ute regnar det. Jag tassade upp och gjorde kaffe, tog med koppen tillbaka till sängen och öppnade sovrumsfönstret. Sängen är nybäddad med vita, krispiga lakan. Mina solbrända fötter med de tomatröda naglarna sticker upp ur täcket. Fönstret på glänt, det svala, doften av regn. Det skulle kunna vara en tavla.

Maten blev bra igår förresten. Idag vill jag göra något med lax. Jag tänker i ugnen med ett täcke av creme fraiche med kantarell och cognac, och potatismos till. Kan man göra potatismos av färsk potatis? Är potatisen fortfarande färsk? Och så en sallad med riktigt söta körsbärstomater, persilja och salladslök. Jag är inte hundra på att smakerna är kompatibla, men vi testar. Vi har ju ett tjugotal restauranger inom fem minuters promenadavstånd så det är inte katastrof om det skiter sig.

Om att jag har tänkt på mat hela dagen.

Så blev det måndag i den sista semesterveckan. Det är bara jag och barnet idag, min man är inne på kontoret och uppdaterar sig. Med lite tur kommer han vara ledig resten av veckan. Jag sitter i soffan och dricker mitt kaffe och skriver det här. Barnet är ute och löptränar.

På köksbänken väntar ingredienserna till dagens middag; koriander, srirachasås, chili och cosmopolitansallad. I kylen marineras strimlad lövbiff. Tanken är att alltsammans ska bli en Korean BBQ Bulgogi. I Amsterdam åt vi på en asiatisk restaurang och jag fick mitt livs Tom Kha Gai. Jag vill ha mer av den hettan. Vill att det ska bränna på läpparna.

Och av någon anledning vill jag laga mat. Det är ganska otypiskt för mig. Antagligen är vi väl tillbaka på någon uteservering lagom till helgen, men till dess agerar jag på den här nyfunna matlagningskärleken som blomstrar för tillfället.

Om att vara hemma igen.

Det är söndag och vi är hemma igen. Amsterdam var fint, så väldigt fint. Alla kullerstensgator, vingliga gamla hus i olika färger och höjder, kanaler och husbåtar. Uteserveringar och vänliga människor. Det var så fint att även det tonåriga barnet glömde bort att vara tjurig.

Men nu är vi hemma igen, och jag vill bara fortsätta vara hemma. Efter en vecka av att äta på restaurang varje dag, och en vecka innan dess av att bara grilla, så är det skönt att laga mat. Hacka, steka, röra. Igår gjorde vi köttbullar med potatis och gräddsås, rårörda lingon och pressgurka, idag pasta med fläskfilé, kantareller, persilja och körsbärstomater.

Ibland är det de små enkla sakerna som är bäst, ibland de nya upptäckterna. Mest är det nog kontrasterna, det är väl därför det är så fint både att vara någon annanstans och att komma hem. Gud vad djupt det håller på att bli, det måste vara det där vinglaset som jag drack när jag lagade mat som talar. Bäst att vi sätter punkt för idag.