Fredagsplanen.

Fredag eftermiddag. Klockan är sextonfjorton och jag har precis kommit hem. Kokat kaffe och packat upp ingridienserna till vår middag. Det låg en chokladkaka i matkassen. Den ligger bredvid mig nu, gifter sig med kaffet och har en honeymoon i min mun.

Jag ska sitta här en timme eller så. Läsa lite i min bok, dricka mitt kaffe, äta min choklad. Sen ska jag slå ihop en paj, den som Elsa Billgren bloggade om tidigare idag. Dricka ett glas rödvin, ligga i soffan och titta på Billions och göra ingenting vettigt alls.

Så går dagarna i vårt liv.

Torsdag. Kokar den sedvanliga gröten när jag kommer till kontoret. Havregryn och havredryck, kardemumma och äpple. Svarar på mail, kommunicerar statusar och uppdateringar, skriver saker. Vid två skjutsar jag ner datorn i väskan. Cappuccino och ugnsrostad chèvre, rödbetor och pinjenötter. Jobbar klart dagen från ett litet café på söder.

Och så bussen hem. Textar barnet om att möta mig i Vasaparken. Han får en glass och jag får sitta bredvid honom med solen mot ansiktet och lyssna på berättelser från hans dag. Vandrar på Vasastans trottoarer och gör våra ärenden, handlar till en torsdagsmiddag och går hem.

Barnet gör sin matteläxa vid matbordet och jag steker pannkakor. Öppnar en vinflaska och häller upp ett litet glas. Vinet gör piruetter mot min gom. Så är vi alla tre hemma, han värmer ärtsoppa och dukar bordet. Jag skriver på min bok, men plötsligt har jag två berättelser i huvudet och jag vet inte vilken som jag vill fortsätta skriva.

Livet osv.

Tänk så fort det blir vardag igen. Matteprov som det ska pluggas till, projektmöten att planera, dokumentationer att uppdatera. Våra resväskor står fortfarande i ett hörn. De är tomma, kläderna är uppackade och tvättade.

Igår städade jag bort våra vinterskor, hängde in alla tjocka jackor i klädkammaren. I vår platsbyggda skohylla ute i hallen finns nu bara tunna skor i skinn och mocka. På kroklisten hänger min trenchcoat och hans tunna jacka från Barbour och barnets tygjacka.

Det känns som att alla har sett dokumentärerna om Josefin Nilsson och Michael Jackson. Alla utom jag. Jag ska göra det ikväll. Duscha, kliva i nattlinne och morgonrock och koka en kopp te, sätta mig i soffhörnet och försvinna in.

Om den bästa helgen.

För ett par timmar sedan dunsade vårt plan ner på Arlanda. Det har varit tre fantastiska dagar i Prag. Det är verkligen en stad att förälska sig i. Men det var en konstig resa på ett sätt. Vi var liksom otursförföljda, men så löste sig allting hela tiden så mycket finare.

Vårt plan lyfte tre timmar senare än planerat i fredags. Det gjorde att vi fick avboka restaurangen som skulle servera oss sjuttioårsmiddagen. Men så checkade vi in på hotellet och blev uppgraderade till deras penthouse. Hundrasextio kvadratmeter med takterrass.

Så istället för tjusig restaurangmiddag sprang vi och köpte pizzor, bakelser och champagne och hade en privat födelsedagsmiddag i vår lägenhet. Jag tror att det blev ännu bättre än vad restaurangen hade blivit. Det blev som en egen liten fest.

Så vaknade vi till en lördag med strålande sol och arton grader. Och en svärmor med migrän. Bestämde oss för att lämna henne nerbäddad i sängen och i mörker och göra Prag på egen hand. Jag tror att det var den bästa dagen på länge. Så mycket kultur, så goda viner, så mycket skratt, så långa promenader.

På kvällen berättade svärmor att hon fått en resa av sin syster. Till Prag. Om en månad. Och att hon kände sig utvilad efter sin dag i sängen. Så det var ju fint. Och sen kom söndagen och det fanns inget som vi absolut ville se, för det gjorde vi ju dagen före. Så vi promenerade mellan uteserveringarna i extremt stilla mak, mer fokuserade på smaker än saker.

Och nu är vi hemma igen, men så väldigt långt från färdiga med Prag.

Hej så länge.

Så vaknar vi till en fredag. Drar gårdagens klänning över huvudet. Ställer balkongdörren på glänt och känner den svala luften mot mina nakna ben. Jag kramar min son länge i hallen innan han går till skolan. Han valde pappahelg före Prag.

På min lista finns bara tre punkter kvar; städa, duscha och måla naglarna. Jag har gjort allt nu. Naglarna torkar och lägenheten är prydlig och vi likaså. Om en stund kommer min svägerska och svärmor och ännu en liten stund senare kommer taxin som tar oss till Arlanda.

Klockan 14:45

Så. Jag har färdigtställt en ganska omfattande dokumenthandling, genomfört ett projektmöte och lämnat in en hemuppgift i den där utbildningen som jag går. Nu sitter jag på tunnelbanan och är på väg till nästa del av dagen. Den andra delen, av vad jag tänker kanske blir fyra.

Nästa grej är utvecklingssamtal med barnet, därefter ska vi göra tusen (okej, fyra) ärenden på stan och sen drar vi hem och a) jobbar klart, och 2) övar inför morgondagens matteprov. Det är del tre, tillsammans med att laga mat och såna vardagsgrejer.

Sen kommer del fyra. Plocka fram kläder, stryka och packa. Kanske kan det även rymmas någon liten nedvarvning där också, vad fint det vore. Ett glas rödpang i soffan och fötterna i hans knä. Mmm.

Till dess.

Klockan är tjugotrearton och jag är så trött. Men min hjärna arbetar, processar tusen planer samtidigt. Vi har precis lagt oss i sängen, men jag kommer inte kunna sova än på en stund. Alla de där tankarna måste sakta ner lite först.

På fredag åker vi till Prag, för att fira min svärmors sjuttioårsdag. Det är vi och systrarna och hans mamma (förstås). Det ska bli skoj, men min att göra-lista är så lång och fortfarande så ofärdig. Imorgon kommer att bli en lång dag. Ännu en.

Men när jag sitter på flygplatsen och smuttar på mitt glas cava vid lunchtid på fredag, då ska jag känna lugnet i mig.

En äkta tisdag.

Vaknar till en tisdag. Jag är så varm när jag kliver in på kontoret. Frågar ut i luften om det var för att jag stressade eller om det faktiskt blivit varmare. Från spridda håll hörs det att det har blivit varmare. Kanske har det vänt nu? Kanske är det äntligen vår.

När jag har gjort alla mina timmar har klockan blivit fem. Utanför mitt kontor spelar mina säljkollegor pingis. Jag spenderar arbetsdagens sista tio minuter med dem. Och så hem. Falukorv och stuvade makaroner och ett glas amarone.

Söndagarna och vi.

Våra söndagar nuförtiden, de har blivit livets söndagar. De följer samma mönster. Vi sover tills vi vaknar, dricker kaffe i sängen, äter en långsam frukost. När klockan inte längre kan räknas som förmiddag står vi utanför vår port, redo för samma rutt som söndagen innan.

Nästan iallafall. Men alltid Odengatan ner till Metropol, cirkulerar mellan prylarna som auktioneras bort. Sällan lägger vi ett bud, men det handlar inte om det. Och så ut på trottoaren igen. Promenerar genom stadsdelarna, pausar i små butiker som vi passerar. Stannar för en kaffe eller en drink eller en måltid. Det är så enkelt, så otvunget.

Igår var speciellt. Jag vet inte om det var regnet som gjorde det. Att gå under ett paraply och lyssna på regnet och känna sig varm. Eller om det var att jag insåg att våra söndagars form håller på att bli en vana. Av någon anledning gör mig glad, som om det är något fint att ha.

Jag har aldrig varit jämn.

Så torsdagen. Hela dagen känner jag mig trist och grå. Mina kläder är tråkiga och håret behöver tvättas. Jag har ingen motivation att arbeta, allting känns bara stort och jobbigt och svårt. Det finns ingenting med dagen som inte skaver.

Vid fyra kommer det ett textmeddelande. Bistron kl 19? Jag tänker att om jag sticker med detsamma så hinner jag duscha och föna håret, lägga en lite bättre makeup och stryka en klänning innan. Någon timme senare märker jag att dagen har sluta skava.

Och så kom fredagen. Jag är fortfarande där jag lämnade torsdagen, kvar i samma känsla. Möter barnet efter skolan. Vi fikar på Fabrique, sen köper vi hans livs första kostym. Tänk att jag har ett barn i kostym. Visserligen i den allra minsta storleken, men det är ändå konstigt.

Efteråt köper vi räkor och nybakat bröd och bubbel. Promenerar hem. Barnet provar sina kläder och jag ligger skavfötters med min man i soffan och skriver det här. Alldeles snart ska några av bubblorna få utgöra basen i en fisksoppa och resten hitta ner i våra höga glas.

Förälskelser.

En kollega från ett annat kontor var hos oss idag. Hon brukar vara det. Hon är liten och nätt och väldigt perfekt. Svart, glansigt hår och slät hy. Alltid prydlig i välstrukna kläder. Och så är hon rolig och smart och snabb i replikerna. Bredvid henne känner jag mig alltid grå.

Ibland tänker jag att det nog ser ut som att jag är kär när jag tittar på henne. På ett sätt är jag kanske det. Fast jag vill inte ligga med henne, bara vara henne. Men det var många år sedan jag slutade försöka vara någon annan, det blir sällan bra. Men hon har gjort något med mig, snuddat vid någonting, lämnat ett spår av sig själv i mig.

Om en söndag i mars.

Min son ska på bröllop på söndag. Det är hans farbror som gifter sig. Det var aldrig planerat att bli ett marsbröllop, men så fick de veta att i hennes mage växer en tumör. Det ser inte särskilt ljust ut. Så det stora sommarbröllopet blev ett litet bröllop en söndag i mars.

Jag tycker inte om hur fort allt kan förändras. Hur man kan veta precis hur livet ska se ut och så plötsligt gör det inte det längre. Någon får ett cancerbesked, någon slutar älska, någon vaknar inte, någon vill inte längre samma. Det är så mycket som kan hända. Som händer.

Det ger mig ont i magen.

Trettionio grader.

Så igår. Jag hade arbetsdag fram till tolv, föreläsning till halv sju och så ett styrelsemöte till klockan åtta. Min man å andra sidan, han vaknade med feber. Han höll mig uppdaterad om utvecklingen alla de där timmarna som jag var borta. Berättade att slutet var nära, tackade för åren som vi fått, sa att han inte ångrade någonting. Både patetiskt och rart.

Sen fick han mig att badda hans panna med en kall handduk när vi skulle sova. Oklart om det var han eller jag som var patetisk efter det. Fast det är jobbigt att ha trettionio graders feber. Faktiskt. Det känns lite som att man ska dö.

Jag rev av mina möten på förmiddagen och köpte med mig lunch hem. Har spenderat eftermiddagens timmar med datorn i knäet i soffan, svarat på alla mail som väntat. Han sover där inne i sovrummet. Om en stund kommer barnet hem från träningen. I kylen står ett par poké bowls och i rödvinsflaskan från helgen finns ett halvt glas kvar.

Prioriteringarna.

Vi behövde båda söndagsjobba igår. Svara på mail, planera veckan, förbereda möten. Ingen ville söndagsjobba. Så vi sköt på det. Gick en långpromenad och strosade i de små inredningsbutikerna längs med vägen, sa att vi hade hela eftermiddagen tom.

Så kom eftermiddagen och vi frös efter långpromenaden, så vi delade filt i soffan och drack te och sa att vi alltid hade kvällen. Så kom kvällen och jag blev irriterad på alla saker som stått i ett hörn i sovrummet i över ett år. Tavlor som inte riktigt passar in, gitarrer som bara står, en karmstol som blev över.

Så vi möblerade om. Tömde det där hörnet, ställde en gitarr bredvid soffan och den andra placerades på väggen. Bar ner tavlorna i källaren, lade ut stolen på blocket. Beställde nya motiv till tavelväggen som vi pratat om så länge nu.

Det blev väldigt fint. Men jag har fortfarande väldigt mycket jobb.

Mina höjder av äventyr.

Fredag. Klockan är tre när jag kommer hem. Jag har startat dagen tidigt och ätit min lunch framför datorn, därför känns det okej att stänga ner och gå hem bara en liten bit efter två. Min man har fått massage och sen gått hem för att jobba klart. Han sitter vid matbordet med sin dator när jag kommer hem.

Jag drar min stickade tröja över huvudet och krånglar mig ur behån, kliver ur strumpbyxorna och behåller bara klänning och trosor. Han brygger kaffe åt oss. Jag har varit så trött i flera dagar. Jag tar emot min kopp med en puss och tar med den till sängen.

Läser i min bok tills jag blir sömnig, somnar och sover en stund. Vaknar långsamt under täcket. Det är fortfarande ingen brådska, vi ska äta middag sent. Ett nytt mexikanskt ställe som har fått så varierande recensioner, från att kocken borde byta yrkesbana till att det är fantastiskt. Det känns som något värt att uppleva, oavsett utgången.

Fem tankar eller så.

Jag var så säker på att jag skulle vakna upp sjuk idag, men det blev inte så. Fast jag startade dagen väldigt långsamt, jag tror att det hjälpte. Vi fick vår nya ytterdörr installerad i förmiddags. Trettioniotusen flög iväg. Det är väldigt mycket pengar för en dörr.

Jag är hungrig nästan hela tiden. Är det för att det blev vinter igen? Nån urminnes instinkt om att fylla på depåerna. Hursomhelst så har vi inget roligt i gömmorna så jag gör tjocka ostskivor och rullar ihop och stoppar i munnen. Gouda. Den lämnar en nötaktig eftersmak.

Jag har kommit på att jag vill åka ut i skärgården en helg i sommar. Hyra en pittoresk liten stuga på en ö tillräckligt stor för att rymma klippor för bad och promenadvägar för några timmar och gärna en restaurang. Samt att den endast ska kunna nås med båt.

Kära dagbok.

Ni vet de där dagarna när man lämnar sängen klockan sju och är tillbaka vid tjugotvå och däremellan har det mest varit timmar av inga lugna stunder? Idag har varit en sån dag. Klockan är 22:31 och jag ligger i sängen. Jag såg precis att mitt nattlinne har avigsidan utåt, men det får vara så idag. Jag har också avigsidan utåt.

Jag har ätit två semlor idag, tvättat tomt i tvättkorgen och klippt av tre centimeter kluvna toppar. Planerat ett sextioårsfirande med halva släkten och impulsköpt en spegel på blocket samt bråkat med min man om nyss nämnda spegel, för jag tror egentligen inte att den är rätt för oss. Samt så har jag även jobbat förstås. Och dragit på mig en förkylning.

Vilket dagsverke, va.

Tavlor, böcker och Dylan.

Så rann helgen ut i en måndag. Det var en helg med en vårdag och en vinterdag. Fem grader och solsken och sen blöt snö från sidan. En dag för att åka runt mellan bilhandlare, titta och jämföra och landa i ett beslut om vår nästa bil. En dag av konstutställningar på Fotografiska och rödvin och risotto och nya tavlor som fick följa med hem.

Och det rann ju ut i en måndag. En måndag med en halv arbetsdag och så sex timmar i skolbänken, för det är ju så som måndagarna ser ut den här våren. Och nu ska jag läsa en bok som min son plockade ner från sin bokhylla och räckte mig med motiveringen som research för din bok mamma, den utspelar sig i skärgården. Så jävla gulligt barn jag har.

Och åh, jag läste precis att Luke Perry har gått bort. Det gör mig ledsen. Dylan har för alltid en särskild plats i mitt hjärta.

Om den första mars.

Så blev det den första mars. De har börjat sopa trottoarerna och min mössa har tillbringat alla sina dagar i en byrålåda den här veckan. Fast det blev visst kallt igen idag, men det gör ingenting för det är mars nu och våren måste snart vara här.

Han satt i sin säng och läste när jag kom hem igår, mitt lilla barn. Fast han är ju inte så liten längre, bara några veckor från fjorton år. Det är fint att ha honom hemma igen. Det är hans sista dag på sportlovet och jag är ledig. Snart kommer min mamma. Jag frågade vad de vill hitta på och de rabblade bara upp benämningarna på olika saker att äta.

Nä. En dusch och ett supersnabbt varv med dammsugaren, och sen tre generationer nästintill professionella fikamänniskor på stan alltså. Se upp!