Jag är av den romantiserande sorten. Tycker att det finns något fint i nästan varenda känsla. Även när jag känner mig ledsen och nedstämd kan jag tycka att det är lite fint, att jag liksom vill känna det ända ut i fingertopparna. Krypa ner under ett täcke i soffan och äta chokladglass och titta på romantik. Att få vara ledsen, att tillåta sig det, jag tror att det är bra för oss.
Och när man börjar bli färdig med känslan kommer man nog dit där jag är nu. När man hittar upp ur soffan och hamnar framför spegeln och spenderar fyrtiofem minuter på att syna porer och noppa ögonbryn och plötsligt har lagt en ansiktsmask och bokat tid hos frisören.
Jag var där idag och den konstigaste saken hände. Jag brukar inte bli attraherad av feminina män och jag brukar definitivt inte bli fnittrig och röd om kinderna när jag pratar med en man. Men det var vad som hände idag. Jag förstår absolut ingenting. Jag satt mest där och lyssnade på min puls och tittade på hans bröstkorg och fnittrade åt allt han sa samt ignorerade att han väldigt uppenbart var homosexuell.
Jag har nu en prydlig bob, som enligt min frisör passar fint till mina höga kindben. Herregud, jag rodnar igen. Kom hem och duschade länge, skrubbade kroppen ren, löste upp det rosa nagellacket och filade ner naglarna, vill bara ha en svag vit kant ovanför fingerspetsen. Ett lager genomskinligt lack, vill vara ren och enkel och prydlig.
Och nu närmar sig kvällen och jag är mer sugen på bubbel och bok och människor än chokladglass och romantiska filmer ensam i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar