Kliver ur duschen på morgonen och känner mig betydelselös. Gnider in foundation och böjer ögonfransarna, men det känns så meningslöst. Om femton timmar måste ju allt tvättas bort igen. Inget har någon mening. Men jag gör det ändå, kliver i klänningen och kammar håret och misslyckas med mascaran. Det är ögonfransböjaren som har slutat fungera.
Sedan kliver jag ner i tunnelbanan. Jag känner mig aldrig så låg som under tidiga morgnar i tunnelbanan. Grubblar aldrig så mycket över mina livsval som klockan åtta i ett tunnelbanetåg. Når förstås heller aldrig några slutsatser.
Lyssnar in en presentation, drar min egen, läser av mottagandet. Kan inte skaka av mig lusten att krypa ner under ett täcke och gråta, men tror att jag lyckas hålla skenet uppe. Fast det gör jag inte, för efteråt frågar min chef hur jag mår, undrar om jag är ledsen.
Jag börjar svara att livet känns så... Jag vet inte. Jag vet inte hur det känns. Och jag hinner inte utveckla tanken innan vi blir avbrutna. Ta dagen fri imorgon, säger han. Det tänker jag göra. Hälften av den åtminstone. Och jag kommer spendera den på vattenmuseum med min son. Titta på fiskar, uppleva tropiskt klimat och regnskog. Det kan inte känna meningslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar