Transportsträcka.

Jag är tudelad. En del av mig är så otillfreds med mitt liv som det är nu, en annan del tycker att det är lite mysigt och kaosartat och charmigt. I fredags åkte mitt barn till pappan, jag till Stockholm och Kim till Sälen. En helg med helt separata liv. På söndagseftermiddagen kom vi alla hem. Åt middag, packade ett gäng kartonger, duschade och somnade.

På måndagsmorgonen försvann vi alla åt varsitt håll, för att komma hem igen på eftermiddagen. Äta middag och tvätta en tvätt och packa ett gäng kartonger. Sedan körde vi barnet till mormodern och morfadern, själva åkte vi till Stockholm. Och nu ska jag snart möta upp Kim, säga hej till hans syster och köpa ett duschdraperi och försöka hitta en soptipp för alla våra målarrester. Äta middag, sova på en knarrande luftmadrass, ny arbetsdag.

Äta, sova, dö. Oj, förlåt. Äta, sova, jobba, dö.

Nä. Men det känns lite så. Som att vi bara existerar just nu. Packar, målar, fixar, åker bil. Samtidigt försöker jag se det fina i det. Se det som att vi måste ta oss från punkt a till punkt b. Och egentligen är det ju en ganska fin sträcka att färdas. Det är bara det att det tar så lång tid och energin är lite dalande. Men snart så. Snart.