Lite mindre ont.

Jag kommer hem på söndagseftermiddagen, fem minuter innan Kim kommer hem från Sälen och cykelvasan. Det är så himla rörigt, vårt hem. Packat till hälften och saker överallt som väntas på att packas ner så snart de använts färdigt. Jag står i hallen när han kliver in genom dörren. Alldeles uppgiven och trött. Han tittar på mig och ler med varma, matta ögon. Jag bryter ihop igen, tårarna börjar forsa. Han drar in mig mellan sina armar, trycker mig mot sitt bröst, stryker med handen över mitt hår. Jag snyftar fram att jag har sett gravida magar och barnvagnar hela helgen.

Han snurrar runt mig, fortfarande med armarna som stöd mot min kropp, och leder mig in till sängen. Lägger mig tätt intill framför sig. Säger egentligen inte särskilt mycket, bara precis tillräckligt. Bara finns där, nära. Låter mig gråta. Gråta tills jag slumrar till, dåsar bort en liten stund. När jag vaknar till igen känns det bättre. Den allra värsta klumpen i bröstet har smält bort. Det gör fortfarande ont, men inte riktigt lika mycket som igår.