augusti 11, 2016

Trötta funderingar.

Jag är så vansinnigt, vanvettigt trött. Inatt målade vi till halv ett. När vi la den sista strykningen i sovrummet hade jag bara ett öga öppet. Sedan sov vi på en luftmadrass som knarrade varje gång någon rörde sig. Jag tycker synd om de som bor under oss, vi måste ha stört dem så sanslöst mycket med vårt skrapande från stegar och täckpapper och den knarrande luftmadrassen. I eftermiddag ska jag köpa en flaska vin och räcka över och säga hej och förlåt.

Och ikväll, innan det bär av åter till den lilla staden och den lilla sonen, ska vardagsrummet bli lovikagrått. Han hänger med sin mormor och morfar, det lilla barnet. Som ju inte är särskilt litet när en tänker efter. Men för mig kommer han väl alltid vara liten. Liten tills han blir stor. För sin mormor och morfar också. Jag tror att de våndas över att deras barnbarn försvinner så många mil bort.

Jag undrar vem han kommer vara om ett år, tre år, tio år. Om vi gör honom till någon annan genom att kasta in honom i en storstad så här. På något sätt måste vi ju förändra honom som individ genom att förändra förutsättningarna så radikalt. Det är säkert varken till det bättre eller sämre, bara annorlunda.

1 kommentar:

  1. det är möjligt att han kommer att bli lite annorlunda genom att bo i en storstad, den största t.om. men samtidigt är han ju inte pytteliten längre, han kommer ju att komma ihåg att han bott i en mindre stad också. och det viktiga är ni och er uppfostran, tror jag, inte var han bor. det kommer bli fint! kram

    SvaraRadera