En okej-stämpel i rumpan.

Vi var hos parterapeuten häromdagen. Hon frågade om tiden som passerat sedan sist, och vi berättade om tid tillsammans och beröring och enklare samtal och acceptans av olika känslor. En ny sorts vardag där båda får plats, där båda får utrymme, har vuxit fram. Det har gjort underverk för oss. Jag säger att jag känner mig kär. Lätt. Lycklig.

Hon ler, vår terapeut, och vänder sig mot Kim, frågar om han är kär. Han tittar på mig med ögon som glittrar och svarar ja, herregud, ja. Hon skrattar till, säger att det gör henne glad. Det är inte så ofta i mitt jobb som jag får höra det. Och sedan säger hon det som jag har levt på sedan dess; Jag är faktiskt inte ett dugg orolig för er.