God morgon, världen.

Måndag igen. Veckorna går verkligen bara runt, runt. Tidig morgon på kontoret, utanför fönstret lättar mörkret. På mitt bord en stor kopp te, i mina öron Adeles nya album. Jag har sjuttio mail kvar från förra veckan att läsa och tre möten att förbereda, men jag tänker också hinna äta en pepparkaka eller två och sitta och snurra i snurrfåtöljerna i fikarummet.

Vi har haft en sån där jobbig helg, tre dagar i djupaste depressionshelvetet. Han mår så dåligt, jag mår så dåligt. Det finns nog ingenting jag kan göra för att göra allt bra, bara vänta. Vänta, vänta, vänta. Vänta ut honom, finnas där. Men åh, vad det tär.

Överlevnad.

Onsdag. Hotellfrukost, pannkakor och croissanter och nutella. Orkar inte titta på det nyttiga, orkar inte heller skämmas. Möte, presentation, lunch, möte. Promenad, taxi, tåg. I min mun är en ny visdomstand på väg upp. Tandköttet spricker. Det gör så jävla ont. 

Tjugo i nio trillar jag in innanför vår dörr.  Ger en sovande son en puss på pannan, kramar min man. Skalar av strumpbyxor och klänning, drar bara på en mjuk morgonrock. Två av mammas hjärntumörsalvedon och sen bara ge sig hän åt smärtan. Renbäddad säng och mjuka kuddar och en liten, liten sovmorgon imorgon. 

Ljuvliga lilla tisdag.

Den här dagen blev omkullkastad. Jag skulle egentligen befunnit mig i en bil på väg till Göteborg tillsammans med min chef just nu, men så blev det aldrig. Han chefar någon annanstans och jag fick en hel extradag på mitt kontor. Jag har administrerat undan sånt som har legat alldeles för länge, i väntan på just tid. Det är få saker som jag älskar så mycket som oväntad tid.

Jag har två uppgifter av modell större kvar som vore så oerhört fina att ha gjorda när jag lämnar kontoret om några timmar. Det skulle innebära att jag har rent bord när jag kommer in nästa gång. Sen ska jag hem och duscha och packa en väska och äta en tidigt middag med männen i mitt liv, innan jag sätter mig på ett kvällståg till Göteborg.

Söndagsångest.

Sitter vid vårt stora matsalsbord i vardagsrummet. Framför mig glimmar två levande ljus, en vas med nejlikor och min man. Vi blickar ner i varsin arbetsdator. Det är söndag kväll och för första gången någonsin fladdrar det en måndagsångest i min mage.

Jag har en jobbig vecka framför mig. Måndagen är den enda dagen i veckan som jag kommer vara på kontoret, en dag som bara innehåller möten. Sedan blir det Göteborg två dagar följt av Stockholm i två dagar. Alla dagar är fyllda med presentationer, konferenser och möten av varierande storlek. Under samtliga är jag en punkt på agendan.

Det är en vecka som jag i normala fall hade älskat. Men jag är så trött just nu, så ledighetstörstande. Jag vill gå till jobbet klockan åtta och gå hem klockan fem och laga mat och prata om triviala saker med min familj och låta en kopp te med en vän vara dagens största händelse. Jag orkar inte flänga runt, orkar inte låta alla vila sina ögon på mig och väga mina ord. Vilket är konstigt, för det är ju precis det jag egentligen älskar med mitt jobb.

Snart, snart ska jag vara ledig. Två veckor med mina bästa människor, inga planer och tid i överflöd. Sedan blir det nytt år och jag kommer vara pigg och blomstrande och mig själv igen. Det kommer bli bra igen, det här.

Han var ju uppenbarligen en bättre människa.

För en liten stund sedan klev jag på tåget som ska ta mig hem. Gjorde som alltid - hittade min plats, fiskade upp datorn och öppnade mailen. Men den här gången knackade mannen bredvid på min axel och ba: Du ska nog stänga ner den där, jag jobbar nämligen för xxx. Vilket ju då alltså är den största konkurrenten till det företag som jag jobbar för. Lite fint ändå att han hindrade mig från att blotta mig, blotta oss. Jag hade ju lätt smygläst så mycket som möjligt om jag var han.

Plan B

Jag har en liten plan för mitt mående. Jag tänker att jag måste skapa små fina stunder i allt det stora röriga som verkar vara mitt liv just nu. Vi pratar små saker, sådant som jag kan påverka. Som att dricka vinglögg på måndagskvällen, att köpa med sig en saffransbulle i språnget på t-centralen, att lyfta blicken från datorskärmen fem minuter varje timme och plugga in hörlurarna och lyssna på en låt på Spotify. Sånt. Små, små saker som gör att livet känns lite roligare.

Så småningom ska jag även göra revolt. Börja arbeta mellan åtta och fyra och leva ett storskaligt socialt liv och kräva veckovis romantisk uppvaktning av min man. Eller nä, det kommer förmodligen inte hända. Men något ska ske. Hälften i skala av allt det där ovan, plus vinglöggen och saffransbullarna, ska bli en sanning. Det lovar jag.

Till Nikki.

För sju år sedan började jag blogga. Jag blev ögonblickligen kär i fenomenet. Det blev en ventilationskanal rätt ut ur mitt blödande hjärta. Orden var nödvändiga, kanske rentav en räddning. Det var en himlastormande tid när jag var fruktansvärt olyckligt kär. Jag har alltid skrivit som bäst när jag mått som sämst. Men nu är vi inne på ett sidospår.

För det här ska handla om Nikki. Hon bloggade också, fast ingen av oss minns riktigt när vi började läsa varandra. Eller ens hur. Under de senaste åren har vi funnits i periferin av varandras liv, för att stadigt arbeta oss inåt. Vi har läst och kommenterat, skrattat och gråtit med varandra. Alltid genom ord, bara genom ord. 

Kommentarer blev mail, mail blev facebook, facebook blev sms. Och en vänskap föddes. Vi har delat förälskelser och uppbrott, barnlöshet och graviditeter, förlovningar och äktenskap, depressioner och hejdundrande lycka, kärlek och sorg. Men alltid genom ord, bara genom ord.

För ett par veckor sedan träffades vi för första gången. Hon stod mitt på ett torg och jag kom gåendes mot henne. Jag såg henne på långt håll, såg direkt att det var hon, trots att vi aldrig setts i verkligheten. En mörk skönhet. Hon sken upp i ett stort leende - ett snett sådant, det visste jag inte att hon hade - när hon såg mig och vi kramades. Länge. Sedan var jag tvungen att titta på henne, se hur hon verkligen ser ut, och krama henne igen. För det var som att träffa någon som jag inte sett på länge. 

Vi hittade en servering och varsitt glas vin, sedan ett till och ett till. Orden verkade aldrig sina, inte ens fast dem inte längre var i skrift. Hon är en liten människa utanpå men oändlig inuti, jag vet ingen annan som är som henne. Hon verkar vara hundra år om man ser till klokheten, för att i nästa stund spricka upp i ett skratt som liksom bubblar upp ur magen och sprider sig till ögonen som glittrar likt ett barns. Så klok, så ödmjuk, så driven. Hon ber inte om ursäkt för sig själv och för platsen som hon tar. Hon äger den, gör den till sin. Det är en egenskap som jag beundrar utan gräns.

När vi skildes åt den kvällen fladdrade det i min mage. Av vinet, av kvällen, av henne. Av vänskapen. Samtidigt bredde en liten sorg ut sig, för hon bor trettiofem mil bort och hon är en sådan vän som jag vill ha runt hörnet. Det får jag inte, men jag får ha hennes ord i min telefon och det är jag ändlöst glad över. Jag kan, helt ärligt, säga att jag inte hade varit den jag är idag utan hennes vänskap. 

Ingen rubrik.

Jag mår inte så bra just nu. Jag tror att jag kanske är på väg in i en liten depression. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Vill bara sova hela tiden. Jag har påsar under mina ögon så stora att vi inte ens ska tala om dem, jag kan på riktigt känna dem när jag blinkar. Det är lite synd, för den här oattraktiva känslan jag har kring hela min uppenbarelse just nu gör absolut ingenting bättre.

Jag förstår att det på någon nivå kretsar kring bristen på bekräftelse. Bristen på att bli sedd. Jag hatar att jag är så ytlig. Hatar det, men har uppenbarligen kommit till acceptans med det. Märker ni förresten hur jag skriver i korta meningar? Vet ej varför, jag verkar inte kunna formulera längre meningar samt använda kommatecken på ett korrekt sätt. Det är lite tråkigt, för det blir ganska jobbigt att läsa va?

Stavade för övrigt fel på förresten och acceptans först. Är jag på väg att gå in i väggen?

Rädda mig.

Sitter i bilen tillsammans med en kollega. Vi har spenderat väldigt mycket tid tillsammans idag, sammanlagt åtta timmar i en bil och fyra timmar hos kund kommer det sluta i. Han pratar väldigt mycket. Just nu sitter jag och låtsas svara på ett väldigt viktigt mail, orkar nämligen ej fundera ut fler vettiga samtalsämnen. Dock ytterst kortsiktig lösning, detta. 

Om att erkänna sig lite besegrad.

Veckorna rullar på. De går lite för fort. Igår kväll hände det något knepigt i min kropp, jag stod och hängde upp en tvätt när jag plötsligt kände att armarna gjorde ont. Trötta, onda. Tröttonda. Tvingade de värkande armarna att göra klart jobbet och fortsatte sedan in på badrummet och hjälpte Adrian borsta tänderna, men efter ett par drag med tandborsten orkade jag inte hålla upp armarna längre.

Så otäck känsla. Jag hade känsel i armarna, jag kände dem, men jag kunde inte styra dem. Jag kunde röra fingrarna men inte lyfta armarna. Kim såg direkt att något var fel, drog av mig kläderna och bäddade ner mig i sängen och sa åt mig på skarpen att sova. Jag somnade, underligt nog, med en gång och vaknade ett par timmar senare, med full rörlighet i kroppen.

Nu så här dagen efter och fullt fungerande igen kan jag fundera över varför vi inte åkte in akut, men ingen av oss tänkte ens tanken. Jag har haft så många stressymtom på sistone, muskelryckningar, magkatarr och minnesbortfall, att det kändes så naturligt att det var kroppen som stängde ner. 

Så smart av den, men samtidigt läskigt. Jag kunde verkligen inte röra mina armar, det gick inte. Jag inser att jag måste göra en förändring. Jag har ju hela tiden skjutit den på årsskiftet, förändringen, men det här funkar bevisligen inte längre. Så idag har jag sakta börjat rensa i kalendern. Det är svårt. Jag vill inte behöva erkänna för någon att jag inte längre räcker till. Det gör lite ont, faktiskt.

En bättre (mån)dag.

Jag har jobbat från matsalsbordet idag. Igår kom mitt barn hem från sin far med trettionio grader i kroppstemperatur. Kärlekstörstande och närhetssökande. Så som man kan vara när man inte mår helt bra. Vi bäddade ner honom i hans säng och låg bredvid honom och strök honom över håret och berättade hur glada vi är att han finns. Det var hans tur att vara liten.

Vi har spenderat dagen tillsammans vid vårt stora bord och ätit vaniljglass i varm nyponsoppa och pysslat med lite av varje. Jag tycker om att vara hemma på dagarna. Särskilt när mina bästa är hemma samtidigt. Stearinljusen har hela dagen brunnit mitt på bordet och i luften hovrar doften av kaffe och pepparkakor. Vi har varit lugna och stilla och pratat med mjuka bokstäver.

Och jag har fått allt som jag behövt göra gjort, men ändå haft tid att andas i ett lugn tillsammans med de som finns där i slutet av dagen. Det är det här jag vill till, det här är mitt mål. Kanske inte att arbeta hemifrån varje dag, men att känna det här lugnet i mig vid arbetsdagens slut.

Det har varit en väldigt behaglig dag. En dag som vi alla tre nog behövde.

Den här jävla resan.

På lördagen går jag hem till min mamma och pappa och bryter ihop. Jag ligger på deras soffa med en filt över mig, pappa gör te och mamma sitter vid min sida och stryker mig över håret. Jag snyftar ur mig hela vår situation, kanske främst hur den har drabbat mig. Jag förväntar mig nog att de ska säga att jag måste ta min son och rädda oss själva, innan vi går under. Men det säger dem inte. 

Min älskade mamma, som själv har lidit och fortfarande lider av depression efter olika turer med cancer, sätter mig in i hans hjärna. Berättar vad det är som händer i honom när han får sina mörka perioder. Och att det hör till, det är så här att ha en utmattningsdepression. Det jag måste göra är att tillåta honom att må dåligt, att acceptera att jag inte kommer först. Det kommer gå över men det kommer ta tid. 

Och jag tror att det jag behövde var att få vara liten, få vara den som mår dåligt och inte den som är stark och stöttande ett litet tag. För när jag går hemåt känner jag mig påfylld. Jag kommer hem och tvingar honom att lyssna på mig. Säger att det är okej att vi är på olika platser i våra liv, att han bara tillfälligt står still och att det snart kommer röra på sig för honom också. Han är snart tillbaka. Och att jag finns där, jämt och hela tiden, men att han inte får göra mig illa. 

Det syns i hans ögon att han förstår. Först går luften ur honom och sedan vänder han sakta uppåt, börjar prata. Säger förlåt. Att han förstår hur svår han är, men att han är glad att jag kvar. 

Hej Bullen.

Jag har ett problem, ett ganska allvarligt sådant. Min sambo har varit sjukskriven i åtta månader. Utmattningssyndrom. Det har varit en fruktansvärd tid för honom, den värsta i hans liv. Att stå bredvid honom genom det här har inte varit en dans på rosor, men jag har verkligen försökt. Jag har kämpat och stöttat. Alltid, alltid funnits där.

För några veckor sedan verkade det vända, efter något som nog kan klassas som en kris i vårt förhållande. Det blev hela tiden lite bättre och jag började se glimtar av den man som jag för så många år sedan blev kär i. Känslorna trillade på plats igen. Det var han, det var vi.

När jag kom hem i torsdags var allt annorlunda igen. Han var kylig. Han somnade, jag somnade, jag vaknade, jag gick till jobbet. När jag kom hem igen var han fortfarande kylig. Avståndstagande. Jag frågade vad som är fel och han svarade att han mår så oerhört visset. Att han känner att han inte kommer någonstans, att han står still. Jag säger att det inte är så, att han bara är för uppe i det för att se vilka framsteg han gör. Han säger ingenting alls.

Och någonstans här blir jag så jävla arg. Arg på honom för att han inte bryr sig om mig, för att han behandlar så känslokallt, för att han har så fullt upp med sig själv att han inte ser mig. Att mina behov inte ens är något som vi pratar om. Och jag blir arg, kanske allra mest arg på mig själv, för att jag accepterar att han får mig att må dåligt, att jag inte säger ifrån.

Så jag visar min ilska och sedan svarar jag med samma kyla som han ger mig. Just nu ligger han och sover i vår säng och jag sitter i soffan och vet inte vad jag ska ta mig till. Att han behandlar mig så här, visar det att han inte älskar mig längre? Vad ska jag göra? Jag inser att han är deprimerad, men det borde inte ge honom rätten att få mig att må dåligt.

Vad ska jag göra? Jag älskar honom, men jag mår inte bra av det här. Han är deprimerad, sjuk. Det ger hans beteende en ursäkt, men det ändrar inte att jag inte orkar mer. Jag vet att det är hemskt, att det förmodligen gör mig till en hemsk människa, men jag vill inte må så här. Samtidigt som jag älskar honom, saknar honom.

Vad ska jag göra?

Jag vet verkligen inte.

När det händer för mycket i veckorna.

Fredag. Dagarna som gått i veckan har inte behandlat min kropp väl. Maten har varit för fet, alkoholen för flödande och stressen för påtaglig. Varje gång jag ätit något idag har jag fått krypa ihop till en boll efteråt, för att magen svider så mycket.

Jag lunchade med Å idag. Det var skönt, det var länge sen vi sågs nu. Jag kände någonstans inom mig att jag inte orkar vara så jävla korrekt, jag är hellre öppen. Annars kan man inte få det stöd man behöver. Hon är klok, Å. Säger alltid saker som liksom fastnar. Jag tror att nittio procent av alla smarta saker jag säger kommer från henne.

Om en liten stund ska jag gå hem, två dygn av mjuka kläder och kuddar och filtar i soffan. Jag orkar ingenting annat. Vill bara vara och dricka te och umgås med min familj.

Den spännande dagen.

Det visade sig att han hade satt en passande definering av vår dag, min chef. Att kalla det för en spännande dag är det minsta man kan göra. Kvart i sju träffades vi på parkeringen utanför kontoret och inledde med att skåla i champagne. Skåla för alla våra prestationer under året, skåla för oss. Sedan skjutsades vi till Älvsjömässan, för en dag fullspäckad med föreläsningar av några av de största; Steve Wozniak, Simon Sinek, Petter Stordalen, Lena Apler och Anders Borg.

Inspirationen som flödade ur dessa människor, jag vet inte om jag kan förmedla den i ord. Det var så stort. Gång på gång satt jag med gåshud över något de sa. Att höra hur Steve Wozniak och Steve Jobs satt i garaget och byggde den första appledatorn. Eller om hur Wozniak under åtta år undervisat skolelever i datorkunskap, men att det är sånt som ingen vet eftersom han inte släppte in media i sitt privatliv. Hur Petter Stordalen kommit dit han är idag, hur han driver Nordic Choice Hotels vidare och framåt. Eller hur Lena Apler har byggt hela sin karriär, om hur hon vid en affär fått betalning i två kassar innehållandes femton miljoner, om hur hon ser på (bristen på) jämställdhet inom bankvärlden. Att Anders Borg är en jävligt rolig människa. Och Simon Sinek, han sa en sak som särskilt fastnade hos mig; kärlek är att ge någon möjligheten att förstöra hela ens väsen, och att lita på att hen inte kommer nyttja den makten. Får gåshud igen bara av att skriva orden.

Ja, den här dagen. Jag är lite mållös. Så spännande. Så bra. Och framför allt - så fin. Jag är lite berusad på inspiration (samt de fyra glas champagne vi minglade i oss efteråt).

Hatar överraskningar.

Ligger i en hotellsäng, nyduschad och alldeles trött i kroppen. Nollsexfyrtiofem imorgonbitti ska jag vara på vårt Stockholmskontor, för något som i kallelsen benämns som En spännande dag. Det är min chef som ligger bakom påhittet, en avdelningsaktivitet för vår lilla fyrmannagrupp. Han har kontinuerligt uppdaterat kallelsen med ledtrådar om vad vi ska göra. Så här står det nu;

1. Vi kommer träffa grundaren för ett av världes mest innovativa företag, han arbetar inte med päron. 

2. Vi kommer att se en borg, så att rustningen är ren är viktigt. 

3. Jag kommer ha skjorta. 

Okej. Om han inte arbetar med päron, Apple? Fast här har vi två problem; en av grundarna är död och de två andra har vi inte råd med. Så. Kiviks Musteri? Inte så innovativt va? Och det där med skjortan, det är ju hans varje dag-klädsel. Vår också. Vad är det han vill säga?

Åh, vad jag inte tycker om att inte förstå saker. 

Ska göra prick ingenting alls.

Det är en tisdag som känns som en måndag idag. Jag började dock den här måndagstisdagen på ett mycket bra sätt; genom att planera hur julledigheten ska se ut. Sedan satte jag den på pränt och skickade en ledighetsansökan till min chef. Förutsatt att han nu beviljar den (han kommer inte våga något annat) så är jag ledig hela julveckan och veckan därpå. Två veckor. Två. Veckor. Ledighet.

Det kommer bli fint.

Det är svårt, det här.

Så vi var i Solna. Det allra första vi såg var två bilinbrott. Det var ett gäng som drog runt på en parkering och försökte ta sig in i bilarna. Vi pratade med en kvinna som tydligt markerat att hon ringde polisen, men de flinade bara och fortsatte lugnt sin stöldturné. Vi körde vidare och parkerade någon annanstans, ja. 

Men det gav en småsur känsla, att det blev vårt första intryck. Även om jag vet att det händer, överallt. Efter det strosade vi lite och kändes mest nja. Tills vi hamnade på Gustav III:s Boulevard och blev alldeles kära i området kring gatan. Jag fick en himla fin känsla i magen där. Och om vi nöjer oss med en trea och skippar det där extra sovrummet som vi så gärna vill ha, så är vi inom budget. Men var ska cyklarna bo då, utan det där extra rummet? Bra fråga. 

När vi hängt och flängt i Solna åkte vi till Kista och tittade på Kims nya arbetsplats. Där hittade vi även Kistahöjden, med massor nybyggda hus i prick vår smak. Hus med plats för cyklar. Så. Jag vet inte. Vad vill vi egentligen? Jag vill ha båda.