Livet ändå.

Torsdag. Jag kommer hem vid tretiden. Då har jag haft ett möte i en annan stad, lagt två timmar på att prata och alla andra timmar i en bil. Ställer upp min dator på matbordet och kokar kaffe. En timme senare tittar jag upp, ser den blå himlen där utanför.

Byter kavajen mot en stickad tröja, klackar mot loafers, och hittar ut. Promenerar sjutusen steg, handlar nötfärs, tomater, spaghetti och persilja på väg hem, möter mitt barn i hallen. Han står vid köksbänken nu, hackar lök och river morot, förbereder sig för köttfärssåsen som han ska laga. Jag har hällt upp ett litet glas rödvin, sitter i soffan och tittar på mitt barn.

Evighetsdagar och guldpaket.

Dagen bara försvinner. Möten avlöser varandra, mail rinner in i inkorgen, bockar sätts framför aktiviteter. När jag i slutet av dagen ska skriva min tidrapport uppskattar jag tiden jag lagt på mina uppdrag, men när jag summerar blir det tolv timmar istället för de nio som jag har arbetat. Tänker att dagen verkligen varade i en evighet och justerar ner timmarna.

När jag kommer hem ligger det ett guldfärgat paket på matbordet. Jag frågar om det ska ligga där tills på tisdag och han säger att han inte har hunnit gömma det än. Jag tror att det under allt det där guldiga ligger ett par crossfitskor. På tisdag fyller jag år och då får vi se.

Det här gör vi aldrig om.

Jag skriver det som jag skrev igår, om världsliga saker som vad vi ska äta till middag. Tio minuter senare ringer jag efter en ambulans till min son. Det händer när han just har rest sig från soffan. Han stannar upp och svajar i luften. Jag frågar hur det är, men han svarar inte. 

Sedan faller han ihop. Han faller in i mig och jag försöker fånga honom, försöker hålla honom uppe men han är för tung. Vi glider ner på golvet och jag ropar på min man. Jag säger min sons namn om och om igen, men det är som att han är där fast ändå inte, sedan börjar hans kropp att skaka.

Min man faller ner på knä bredvid oss. Jag har honom, ring 112, säger han. Larmkvinnan säger att ambulans är på väg samtidigt som barnet börjar komma tillbaka. Han berättar att han blev yr och att allt blev svart, det nästa han minns är hur golvet kom emot honom och att han låg i min famn. Och att han blev rädd, så oerhört rädd.

Det var blodtrycket som föll. Den där känslan, att se mitt barn falla ihop så där, att ha hans darrande kropp i mina armar. Helvete. Jag har fortfarande hjärtat i halsgropen, alla känslor utanpå, även fast han mådde bra igen en timme senare. 

Saker corona gör, del 436.

Jag textar min man vid tvåsnåret, ber honom lägga kyckling i marinad. Han svarar att han har haft en högrev i ugnen sedan niotrettio. Några timmar senare kommer jag hem till svartris, grönkål och chili blandat med köttet som gift sig med teriyaki hela dagen. 

Ibland gnäller jag över att han arbetar hemifrån. Säger att vi måste köpa en fyrarummare så att jag kan stänga in honom någonstans om corona ska fortsätta. Andra dagar, som den här, känns det ganska okej att han är hemma. 

Stickade tröjor, champagne och andra världskriget.

Ännu en helg har gått. En helg av långa promenader. Jeans, stickad tröja och kaffe i pappersmugg. Solsken och plötsliga skyfall. Att dela en flaska champagne på lördagskvällen. En helg med en hämtmiddag och två lagade middagar, en ryggbiff och spetskål, torskrygg och handskalade räkor. Två pass på gymmet, att somna i soffan innan tjugotre.

Och nu är det söndagskväll och barnet kom hem för en liten stund sedan. Han sitter vid matbordet och pluggar inför terminens första prov. Det handlar om andra världskriget. Jag har målat naglarna och strukit morgondagens klänning. 

Den stora tröttheten.

Jag har varit trött hela dagen. Suttit framför datorn och spärrat upp ögonen för att de inte ska falla igen. Höjt skrivbordet och stått upp för att inte somna. Vi går till gymmet efter jobbet och jag ligger på en matta och gör en hantelövning. Jag ligger kvar i vilan. Min man petar på mig med tån när vilan blir för lång.

Lite senare står vi bredvid varandra framför speglarna med varsitt hantelpar. Libanesiskt, säger jag. Ostrullar och hummus. Fatoush och friterad blomkål, säger han. Vi går hem och skrollar Foodora. Jag duschar bort gymmet och häller upp ett glas rödvin. Alldeles snart är maten här. Imorgon får jag sova precis hur länge jag vill.

Trött och nöjd.

Torsdag kväll och jag sitter äntligen i soffan. Det har jag visserligen gjort i ett par timmar nu. Dundrade in från konferensen vid femtiden, åt tre rostmackor med ost och marmelad stående vid köksbänken och snubblade sen ner i soffan.

Jag har snurrat upp håret i en knut och bryggt en kopp te. Den smakar mjuk vanilj och är från en fin liten box med olika tesorter som jag fick i present av vår försäljningschef tidigare idag. I hallen står fortfarande min weekendväska ouppackad. Jag orkar inte duscha. Orkar inte tänka. Det var två bra dagar, men det känns som att jag behöver sova lika länge nu.

Om att ha en lista med alla listor.

Det blir måndag igen. Jag svär över vissa människor på kontoret, säger saker som om folk bara kunde göra sitt jäkla jobb så lågt att bara Dana och Harvey hör. Sedan kommer jag hem samtidigt som veckans matvaror levereras. De har glömt hälften av våra varor och jag upprepar samma svordomar till min man.

Det är en vecka utan överraskningar. En kalender som är fylld till varje timme, det är möten och arbetsuppgifter. På onsdag och torsdag ligger en konferens och mitt jobb är att se till att den rullar på smidigt. Att allt flyter, att det klaffar, att vi flyger, och allt annat som vår försäljningschef brukar säga om mitt jobb.

Lika fulla som dagarna är, lika planerade är kvällarna fram till konferensen. Det finns en plan för när jag ska träna, när jag ska måla naglarna, när jag ska köpa strumpbyxor, när jag ska stryka och packa. Om ett par timmar kan jag sätta en bock framför kondition och naglar.

Någonting fast ändå ingenting.

Lördag. Jag vaknar av mig själv innan åtta. Gör kaffe och ligger kvar under täcket, säger till min man att jag vill göra ingenting idag. Är det okej om jag åker och plockar svamp? säger han. Är det okej om jag stannar hemma? säger jag. Han ler och ger mig en puss. En timme senare åker han. Barnet går till en kompis.

Jag bäddar sängen och tömmer diskmaskinen, torkar av handfaten och fluffar soffkuddarna. Går och handlar till kvällens middag. Är så säker på att min man kommer komma hem med svamp att jag gör pressgurka och planerar för pannbiffar och kantarellsås. Tar en promenad, tittar på ett avsnitt Suits. Och nu sitter jag här och är fortfarande ensam hemma, med regnet utanför och timmar kvar till att skriva.

Den enda planen.

Så blir det fredag. De allra tunnaste strumpbyxorna, en kort kjol och långärmad tröja. Kavaj ovanpå när jag är utomhus. För första gången känns det som höst. Jag känner mig som höst. Jag tycker om det, har aldrig haft något emot september eller oktober. Det är i november det blir svårt.

Jag sitter vid matbordet och skriver det här. Har nattlinne och morgonrock nu, ett glas rödvin bredvid och ljus som fladdrar framför. Min man läser internet och mitt barn läser en bok. Klockan är sju minuter över tjugotvå och jag är så redo för helg. För att sova länge, dricka kaffe i sängen i minst en timme, dra på mig en stickad polotröja och jeans, promenera långt och dricka murrigt rödvin hemma i soffan efteråt.

En hel vecka.

Jag lägger in om semester vecka fyrtio. Ser framför mig hur jag vaknar på morgonen, drar på mig ett par jeans och knäpper en mjuk skjorta, hittar till ett café och skriver bort dagens första timmar. En cappuccino och resterna av en surdegsfralla bredvid. Går vidare och möter min man för lunch, sätter mig någon annanstans, skriver vidare. Kommer hem och skriver en sista timme i soffan.

Jag föreställer mig hur jag skriver färdigt boken. Att jag skriver den allra sista meningen. Jag tror att jag redan vet vilken den är. Antagligen kommer det inte gå så lätt som det gör i min fantasi, men det gör ingenting. Bara jag får det där.

Dagboken och boken.

Jag säger till Dana att jag aldrig hinner skriva längre. Det är sant, min bok har inte varit öppnad på flera veckor och det som hamnar här är inte särskilt välformulerat. Häromkvällen funderade jag på att sluta blogga. Tanken varade bara i en sekund, för jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte samlade ihop mig här i slutet av dagen.

Så jag säger till Dana att jag inte hinner skriva längre. Sedan öppnar jag mitt lönebesked och ser alla de sparade semesterdagarna. Tänker att jag skulle kunna vara ledig en hel vecka i september eller oktober. Spendera tio timmar om dagen på att skriva min bok. Jag tror att jag skulle kunna skriva färdigt den då. Ju mer jag tänker på det fastnar det.

En veckas skrivtid, från morgon till kväll. Och orden som hamnar här, de får vara lite sisådär för ett litet tag. Trilla ut på tunnelbanan, i sängen två minuter innan lampan släcks, medan jag rör i vad som än puttrar på spisen, skrivna i farten på en trottoarkant.

Kroppskontrollen.

De väntar på mig utanför gymmet. Barnet har stoppat min träningsväska i sin. Jag kommer från kontoret, har fortfarande kavaj och svarta byxor. Vi börjar med knäböj. Jag kan inte göra knäböj. Jag har försökt vid tre tillfällen nu, men min kropp kan inte böjas så. Den når inte hela vägen ner utan att kröka ryggen.

Fyra benövningar till och sedan promenerar vi hemåt. Kommer hem vid halv åtta. Barnet duschar, jag strimlar grönsaker, min man skjutsar in kyckling i ugnen. Mina ben är möra. Jag tänder ljusen på matbordet, han dukar bordet.

Duschar, stryker en skjorta till imorgon, gör overnight oats till frukost. Skriver det här. Imorgon börjar allting om igen, fast istället för knäböj blir det marklyft. Marklyft kan jag.

Det sista av augusti.

Jag tror att min bästa tid är nu. När augusti ska bli september, när luften är hög och de bara benen täcks med de tunnaste strumpbyxorna. När mörkret faller vid tjugoett. När barnet går i skolan och vi arbetar. När vi bökar runt alla tre på morgonen, ropar hej då och ha en bra dag och sen hittar hem igen flera timmar senare. Att få höra om timmarna isär.

Att tända fönsterlamporna den sista vakna timmen, bara ha ett fönster på glänt när vi sover och hur det gör golven kalla när vi vaknar. Att det är tiden precis innan löven ska bli gula, röda och orangea. Att september ligger där framme och är den bästa månaden på hela året.

Ännu en helg.

Lördag. Dubbla pass på gymmet, först kondition och sedan armar och axlar. Ett avsnitt Suits, en timme på soffan. Träffar hans syster, passar en hund. Grillade grönsaker och sedan en saltlakritsbrulée och så en promenad hem över slussen.  

Och så en ny dag och ännu ett gympass. Tvättar tomt i tvättkorgen, städar lägenheten ren, plockar bort den stora vasen som ensam stått på matbordet hela sommaren. Slänger de halvvissna blommorna i soporna, tar fram ljusstakarna istället. Det sägs att vi har haft den sista veckan med sommartemperaturer.

Här och nu.

Så kommer fredagen. Jag kliver i en klänning och drar en borste genom håret, nöjer mig med mascara och läppglans. Tar min dator och sätter mig på ett café. Beställer overnight oats och skriver en uppdragsbeskrivning. Fyller på kaffekoppen och svarar på mail. Ringer min mamma när jag promenerar hemåt. 

Barnet kommer hem vid fyra, samtidigt som vi stänger ner våra datorer. Vi sitter på balkongen och pratar om hans dag, han berättar om svenskalektionen och vad de gjort på NO:n, sedan säger han hej och går till tåget. Det är ännu en pappahelg.

Jag häller upp ett glas vin och han beställer sushi. Jag tror inte att den här dagen kommer att innehålla särskilt mycket mer, bara den där rabarbersorbeten som står i frysen och fötterna i min mans knä. Ett glas rödvin på soffbordet och inte ett måste i hela världen.

Någon slags rivstart.

Det är första veckan på höstterminen. Vi arbetar våra första hela veckor och barnet har börjat i skolan. Vi har rivstartat med någon slags detox och bootcamp i ett. Skippar vin, socker och kött och tränar alla dagar i veckan. Kommer på mig själv med att stå på gymmet och göra ett marklyft och tycka att det är roligt.

Fast imorgon pausar vi det här påhittet. Då har vi vår första vilodag på sex dagar och på kvällen ska jag dricka ett glas rödvin och äta rabarbersorbet. Sedan kommer lördagen och med den visserligen ännu ett träningspass, men också en middag någon annanstans och antagligen ännu ett glas rödpang.

Onsdag.

Vaknar halv sju, går upp och slår på kaffebryggaren, tar med en kopp tillbaka till sängen. När klockan slår sju drar jag på träningstightsen och sätter solglasögonen på huvudet. Går mig svettig längs Kungsholmen. Kommer hem samtidigt som barnet vaknar. Kokar kaffe, äter frukost och svarar på mail.

Alldeles snart ska mitt barn gå hemifrån för att göra sin första dag i nian. Jag ska duscha bort morgonpromenaden, kliva i en klänning och möta Harvey för att ta oss an en kund tillsammans. 

110 rakt framåt.

Dagarna går. Vi ligger på en filt i Hagaparken, tillbringar timmar på gymmet, lyfter hantlar och stänger. Har en kräftskiva och dricker bubbel på balkongen långt efter att lördag blivit söndag. Arbetar alla de där timmarna som förväntas av oss, målar ett tak, målar sen naglarna med bara ett öga öppet för det andra måste vila. Bloggar från ett tunnelbanetåg. 

Om att ta helg igen.

Det doftar citronsåpa när jag öppnar ytterdörren. Jag har spenderat ännu en dag på kontoret, men de två som jag lever med är fortfarande lediga. De har just storstädat lägenheten när jag kommer hem. Badrummen skiner, golvet är fortfarande fuktigt, alla ytor är rena.

Det är tjugosju grader och jag byter till en tunnare klänning. Promenerar runt Kungsholmen, köper champagne till kräftskivan imorgon, kommer hem till en man och ett barn som lagar mat. Blir placerad i soffan med ett glas rödvin och alldeles färsk lakrits.