Livet som går.

Onsdag. Jag har bara två möten på hela dagen. Tror att jag har oceaner av tid, att jag ska få massor gjort. Men så ringer det på teams, gång på gång. Har du en kort stund, bara en halvtimme som mest? och jag svarar ja, absolut. Plötsligt är oceanen av tid bara en pöl och arbetsuppgifterna har blivit ett berg.

Hinner ut för en halvtimmes spring på lunchen. Äter korv med bröd efteråt. Det finns få saker jag älskar så mycket som korv med bröd. Läser hos Sandra Beijer att hon äter korv med bröd till lunch varje dag just nu. Jag är oerhört avundsjuk på det.

Om nätterna.

Jag kan inte somna. Min mans arm ligger tung runt mig, hans andetag mot min nacke. Våra kuddar ligger tätt intill varandra hela natten, decimeter av ledig yta runt oss men inte emellan. Jag tänker på hur chockad jag skulle bli om han lämnade mig. 

Jag undrar om det kan gå till så. Om man kan sova varje natt så nära någon samtidigt som man funderar på att gå. Ibland hör man folk säga att det kom från ingenstans. Men jag vet inte, kanske är vi bara blinda för det vi inte vill se?

Det finns ingen anledning till att jag undrar, annat än att det är intressant. Jag funderar på hur jag själv skulle göra. Skulle jag vara tyst, låtsas som ingenting, fram tills det inte längre gick eller skulle jag säga något innan? 

Jag vet inte. Det går upp och ner i förhållande, fram och tillbaka, och när ska man oroa sin partner och när ska man vänta ut det? Och fortsätter man vara nära medan man väntar?

Så mycket jag inte vet.

Läsandet och skrivandet.

Jag är inne i en läsperiod. Har precis varit i en skrivperiod. Arbetat på boken varje dag i ett par veckor, men jag har upptäckt att jag inte kan skriva och läsa samtidigt. Jag behöver hänge mig fullt ut, ägna mig helt åt det ena tills längtan efter det andra blir för stor. 

Så nu läser jag American Gods av Neil Gaiman och när den är klar är det boken och jag igen. Att pausa skrivandet för att läsa har fått skrivstressen att försvinna. Istället blir det en paus, en liten andning, någonting att inspireras av. 

Det är fint. Och den är bra, American Gods. Läs den!

Drömmer.

Skrotar runt i nattlinne och morgonrock söndagens första timmar. Diskar vinglas, byter ut de nedbrunna stearinljusen, ger tulpanerna nytt vatten. Sitter i soffan med kaffekopp och bok medan min man surfar efter hus utomlands. 

Inte för nu, utan sen, när vi är gamla och grå. Titta här, säger han och visar bilder från en liten gård i Frankrike. Där kan du sitta och skriva, säger han, medan jag påtar runt i trädgården och snickrar på huset.

Fortfarande inte dumt.

Promenerar under en knallblå himmel. Solen är där och kylan med. Vi går mellan antikaffärer, letar skrivbord och spritskåp. Äter korv med bröd, senap och rostad lök. Vilar under en filt i soffan och äter upp glassen som blev kvar från igår. 

Sträcker mig efter ett vinglas när mörkret fallit. Tänker tusan nej och byter om till springkläder. Dricker Nocco ur en champagnekupa och yogar. Springer sex kilometer, men det känns som att jag skulle kunna springa hur långt som helst. 

Kommer hem till en man som börjat med maten och ett barn som är på väg ut genom dörren, på väg till bio med kompisarna, och där är vi nu.

Uppdatering från flärden.

Jag fick våfflor till middag igår. Först med en näve parmesan i smeten och toppad med räkor, crème fraiche, rödlök och dill, och efter det en våffla med glass. Samt champagne till förstås, för det är januari och då gör man vad som krävs för att överleva. 

Nehej, dags för en lördag. 

Så mycket januari.

Äntligen fredag. Det känns som att den här veckan har pågått för alltid eller som om den har flugit iväg, jag kan inte bestämma mig för vilket som är sant. Men nu är det fredag och jag är en kvinna i behov av flärd.

Behöver förrätt, varmrätt och efterrätt. Champagne, rödvin och avec. Höll på att skriva att jag behöver klä mig i något tjusigt, men det behöver jag egentligen inte. Det räcker fint med pyjamas, ge mig bara bubbel och en efterrätt så är jag nöjd. 

Snedsteg.

Jag drömde att jag låg med någon annan inatt. Hade noll procent dåligt samvete i drömmen. Vaknade och hade dåligt samvete över det. Inte över drömmen, sånt kan man inte styra över, men man kan iallafall drömma in lite dåligt samvete över sin otrohet. 

Hursomhelst. Det är torsdag och veckans näst sista arbetsdag. Jag är tillbaka framför sovrumsfönstret. Har spenderat dagen i olika digitala forum, men nu ska jag stänga ner, byta om till träningskläder och gå till gymmet för att svettas på ett ej otrohetsaktigt sätt.

Nästan perfekt.

Jag spenderar onsdagen på kontoret. Det är den första kontorsdagen sedan innan jul. Springer mellan möten fram till fjorton, sedan är det Rachel och jag. Vi förbereder en intern presentation om vår största kund. Jag halvligger i en fåtölj och tittar genom kameran på när hon presenterar. Ändrar i materialet i takt med att orden inte ligger rätt i hennes mun.

Korrekturläser en text och hjälper till med att formulera ett mail på vägen ut. Jag undrar hur det har blivit så, alla dessa korrekturläsningar som jag gör om dagarna. Hur de inte finns med i min arbetsbeskrivning men är kanske det roligaste jag vet.

Jag kommer hem med en nästan full mailinkorg. Beställa mat? frågar jag min man och öppnar datorn. Vill du ha en drink innan maten? säger han. Ja tack, säger jag. I en perfekt värld hade jag även haft ett badkar efter jobb, drink och mat, men man kan ju inte få allt.

Och det var det.

Vi sitter mittemot hjärtläkaren. Hon är från Island och det låter som att hon sjunger fram orden. Hon berättar vad man har sett på barnets olika hjärtundersökningar, säger att det ibland kan bli så men att hon kommer leta efter avvikelser som förklarar resultaten.

En timme senare har hon dubbelkollat och trippelkollat barnets hjärta. Anatomi, form och flöde. Mätt klaffar och kammare, tittat på hur blodet rör sig. Det ser jättefint ut, säger hon. Ett fint hjärta. Hon ler bakom munskyddet. Nu stänger vi hjärtutredningen, säger hon.

Känslorna.

Måndag, vecka två. Jag har möten i ett, från åtta till sexton. Jag vet inte om det är en mindre pissig dag idag, jag har inte hunnit känna efter. Jag känner nu och det känns nog fortfarande inte bra. Imorgon ska barnet göra ultraljud av hjärtat och det är kanske det som känns.

Kanske är det oro, för det ligger hela tiden längst bak i huvudet och trycker på. 

Pissdag.

Det är en dålig dag. En pissig dag. Vi bråkade igår, min man och jag. Han kan lägga sig ner och somna som om ingenting, men jag ligger och vänder och vrider och våndas. Vi blev sams imorse, men det känns ändå inte bra. Det känns som en riktigt dålig dag. 

Vi går och tränar tillsammans men jag har ingen ork. Städar och fixar fint. Det brukar få mig att må bra, men inte idag. Lagar mat, men det känns inte roligt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som känns. Det känns bara inte bra.

Januarilördag.

Äntligen blommar hyacinten ut och jag kan kasta det sista spåret av julen. Det blir fredag och jag köper en bukett med vita ranunkel, brudslöja och grönt ris. Häller upp ett glas bubbel när jobb och träning är gjort.

Jag hånade mig för själv för att jag var fånig med min vita vecka för vad trodde jag skulle hända, fanfarer och jubel för att jag inte drack alkohol? Men så tar jag en första sipp av vinet och ser fyrverkerier. Sju dagar och jag hann glömma hur fantastiskt det smakar.

Men nu är det lördag och klockan har rundat tio. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knäet. En kopp kaffe intill och en hel kanna fylld. Det är något med ljuset. Januarivitt och naket när det faller in i lägenheten. Det vitgröna yviga i vasen på matbordet, de diskade vinglasen intill som väntar på att ställas in i skåpet. En lördag utan planer. 

Nästa vecka blir i färg.

Jag har haft en vit vecka. Helt ärligt har jag haft en skittråkig vecka, för jag har nekat mig själv alkohol, socker och vitt mjöl. Fick för mig att jag ville se vilken effekt det hade på min träning, om det gjorde att jag orkade mer, men det blev tvärtom.

Jag har varit så orkeslös den här veckan. Saknat både energi och lust att träna. Istället har jag fantiserat om bakelser och champagne. Jag tror att det är förbudet som gör det, för det brukar inte vara svårt att låta bli. Men säg att jag inte får och det är det enda jag vill.

Röd dag.

Jag började veckan med att flytta de möten som jag hade bokat idag. Strösslade ut dem över de andra dagarna. Istället ska barnet och jag gå och träna och sedan ta oss ut på finlunch och bio. Vi lämnar min man kvar hemma, i möte med Asien. De firar inte trettondagar.

Vilken grej, en hel dag bara barnet och jag, med dagsbio och restaurang. Är nästan lite pirrig över hur fint det känns. Jag hoppas att det är så här vi kommer umgås över åren sedan.

Varsågoda.

Vi tittar på Dexter, min man och jag. Den nya serien, den om Dexters liv tio år efteråt. Första avsnittet var sådär, men så gav vi det ett avsnitt till och sedan ett till och helvete, vad bra det börjar bli. Så bra att vi gick och lade oss alldeles för sent igår och jag har drömt oroligt hela natten, men det var det värt.

Där ser man, tipsen var tydligen inte slut trots en hel jäkla julkalender.

Hatar det, älskar det.

Så jag tittar på Sex and the city. Jag vet inte om det är för att jag bara har sett spridda avsnitt tidigare eller om det är för att jag är vuxen nu, men jag mindes inte att Carrie beter sig så illa. Att hon så uppenbart kliver över gränserna i alla sina förhållanden.

Jag är på säsong tre och insåg precis att jag kanske inte ens gillar henne särskilt mycket. Vilket knappt känns okej att skriva. Vill inte alla vara Carrie? Eller kanske vill vi bara leva hennes liv. Lägenheten, vännerna, männen. Drinkarna, luncherna, festerna. Skrivandet. Skorna, skorna, skorna.

Hursomhelst inser jag ironin i det här inlägget, som handlar om att jag nog inte gillar Carrie, men har hela grejen med I couldn't help but wonder över sig. Men skitsamma.

Måndag, vecka 1.

Så blir det årets första arbetsdag. Vaknar klockan sju, läser nyheter, dricker kaffe. Croppade jeans, en luftig blus, stickad tröja och fårskinnstofflor. Jobbar framför sovrumsfönstret. Barnet är hemma igen, hostig och förkyld men med ett negativt covidtest. 

Han ligger mest i sin säng, varvar Netflix med böcker. Jag varvar arbete med att servera te och hostmedicin. Svarar på alla mail som kommit under de lediga dagarna. Är klar vid sexton, stänger ner datorn och går till gymmet, men det blir inget bra pass. 

Det känns plötsligt väldigt mycket som januari. Duschar och byter till pyjamas redan vid arton. Sitter skräddare i sängen med ryggen mot sänggaveln och skriver det här, men nu är det dags att sätta punkt och börja med middagen istället. 

Vad 2021 var.

239 träningspass. 306 mil i promenader. 12 491 steg om dagen. Elva år tillsammans med min man. En epilepsidiagnos och en hjärtutredning. Bara enstaka restaurangmiddagar. Sällsynta kontorsdagar det första halvåret, desto fler under den andra halvan. Antagligen hundra glas vin och en miljon koppar kaffe. 

Men nu är det den andra januari och det är idag det nya året startar. Igår var en pausdag, ingen riktig dag. Jag tar med mig kaffet, vinet, promenaderna och träningen in i 2022. Mannen och barnet får också följa med.

Hallå där, 2022.

Om gårdagen var att vandra genom utställningarna på Fotografiska och äta en fantastisk femrättersmeny, så är idag att ligga under en filt i soffan och bläddra bland pizzorna på Foodora. Om igår var uppklätt till tänderna, är idag mjukisbyxor. 

Igår var det champagne, idag är det cola zero. Igår var konst och kultur, idag är det seriemaraton. Igår var en löjligt tjusig efterrätt, idag är B&J. Igår var vi med min bror och hans fru, idag är det bara vi.