Gör allt för den blicken.

Han skriver vid fyra, frågar om jag inte borde komma hem, krypa ner i soffan med honom istället för att arbeta. Jag tänker att det verkligen inte finns något som jag hellre vill, så jag skriver till Dana att vi hörs imorgon och sedan slår jag ihop datorn.

Häromdagen skämtade han om att han är fyrtiofem år gammal men aldrig har testat kombinationen rödvin och ostbågar, så jag går till Hemköp och sedan Systembolaget. Han lyser upp när han ser mig i hallen, skrattar när han ser vinet och ostbågarna. Hans ögon är varma när han drar in mig i sin famn. 

Snälla universum, kom i fas igen.

På fredagen åker barnet till sin pappa för höstlov, lämnar oss ensamma för att ta med torsdagsgrälet in i fredagen. Det blir ett smärtsamt bråk. Det är samma som vi hade för ett år sedan, men med mig som boven.

Han säger att jag jobbar hela tiden och när jag inte jobbar dricker jag vin med kollegor, äter middag med vänner, är på vift någonstans. Att jag bara verkar bry mig om mig själv.

Det gör ont att höra. Fruktansvärt ont, för det är sant. Jag gick in i en fas för ett år sen, bestämde att jag skulle komma i främsta rummet. Att jag var viktigare än honom, viktigare än oss. Jag insåg inte hur själviskt det var. Förstod inte hur fel jag hade.

Vi vaknade till en lördag där han sa att det var vinet som talade, att han sa saker som han inte menade, men jag vet inte. Jag tror att han menade det. Jag känner det ju själv, det gör ont i magen när jag tänker tillbaka på hur jag har varit det senaste året.

Han tar på mig hela tiden resten av helgen, visar att han älskar mig med sin kropp men när han säger orden är det nästan trotsigt, som om han inte vill älska mig. Jag tror att det är det värsta, att det är det som gör mest ont. Jag vill vara en person som han vill älska.

Universum är ur fas.

Bråkar med min man på torsdagskvällen. Ett stort bråk, ett sånt där vi skriker på varandra. Barnet är på gymmet, märker ingenting mer än att han kommer hem till en tyst lägenhet där jag har gått och lagt mig tidigt, är inte medveten om den obekväma tystnaden som sänkt sig över hans föräldrar.

Och så kommer fredagsmorgonen och flera av mina vänner på jobbet krashar, två av dem gråter i olika forum, den tredje är likblek av utmattning. Jag får en uppgift av min chef som behöver vara löst till måndag efter lunch, men jag vet inte hur jag ska lösa den för igårkväll skrek min man att jag jobbar hela tiden, att jag inte bryr mig om något annat än mitt jobb.

Så jag rensar bort alla möten på fredagseftermiddagen, förutom två som verkligen inte kan flytta på sig, och stänger in mig i ett rum. Jobbar, jobbar, jobbar. Sätter stör ej på teams men säger att de tre som kämpar, de får ringa genom.

Kan det vara något med solen, stjärnorna och planeterna? Står de fel, är de ur linje, helt jävla i oordning? Eller varför mår varenda kotte dåligt?

Igår, idag, imorgon.

Vaknar till oktobers sista torsdag. Det är dagen efter vår halloweenfest och veckans fjärde dag med alldeles för lite sömn. Har första mötet klockan åtta, nästa dikt an klockan tio. Snurrar upp håret i en knut, lägger makeup, drar på en finstickad tröja och pyjamasbyxor. Gör förmiddagens möten vid matbordet, har en ständigt full kaffemugg intill.

Byter pyjamasbyxorna mot jeans och klackar. Promenerar till kontoret och gör tre fysiska möten på rad. Glider in i ett fokusrum när mötesdagen är över. Skriver det här istället för att göra sånt som jag borde göra. Drömmer om en fredag i lugnare tempo, att bara vara hemma, laga mat i hundra år och somna i soffan med huvudet mot min mans axel.

Dödens brud.

Hej och god morgon. Klockan närmar sig sju och jag ligger fortfarande i sängen. Egentligen borde jag redan vara uppe, men min vanliga morgonträning fick lämna plats för att duscha och fixa håret inför kvällens Halloweenfest på kontoret.

Jag borde gå upp, måste gå upp, men täcket är så mjukt och sängen så varm. Jag ska kliva i en vadlång svart klänning och locka håret i mjuka vågor så att det kan fästas i en knut och täckas av en svart slöja. Lite oklart exakt vad jag ska vara, men någon slags dödens brud, tror jag. Slöjan får dock vänta till kvällen, får inte följa med genom dagens alla möten.

Dagen efter kvällen före.

Jag tittar på lokalen där vår vintergala ska gå av stapeln och Kat träffar cheferna på vårt Malmökontor. När vi är klara möts vi på hotellet, dricker ett glas vin och berättar om timmarna som passerat.

Dricker upp och promenerar hem till Dana. Sjunker ner i hennes soffa, dricker ännu ett glas vin, går ner till torget och hittar ett bord för tre, köper godis och hittar tillbaka upp igen, till ännu en vinare och fler timmar i soffan. Klockan är alldeles för sen när vi till sist promenerar tillbaka till hotellet.

Vi får bara tre timmars sömn men när vi sammanstrålar vid lunchen - en pizzabuffé som vi smet ut till, bara vi tre - är vi enade om att det var hundra procent värt det. Nu är jag tillbaka vid att skriva tio ord och sedan stirra in i den hastigt föränderliga horisonten som tåget dundrar förbi. Kat sitter bredvid, fast i ett teamsmöte. Jag skriver det här/stirrar ut på landskapet och äter sura godisar.

Malmö nästa.

Jag sitter på ett tåg, ser landskapen svepa förbi. Snart rullar vi in i Malmö. Vi åker tillsammans, jag och Kat, bor på samma hotell men har olika möten med olika människor på olika kontor. Fast kvällen, frukosten och hemresan har vi tillsammans. Ett mycket mysigt upplägg.

Det har tagit mig femton minuter att skriva de här sex meningarna. Behöver titta upp och fästa blicken långt borta var tionde ord eller så, annars hotar illamåendet att rör sig längs strupen.

Så vi säger så för nu, puss och hej, vi hörs imorgon.

Fredag, lördag, söndag.

Ännu en helg kommer och går. Den startar med smashed burgers och rödpang, whisky och bok i soffan, min man alldeles precis i närheten, alltid en hand på min kropp, mitt huvud mot hans axel. Han får en idé och lägger lamm i sous vide, ställer in den på tjugo timmar. 

På lördagen serverar han lammet tillsammans med potatiskaka, rödvinssky och baconinlindade haricots verts. Det smakar fantastiskt. Jag gör affogato till efterrätt. Mina fötter i hans knä i soffan när barnet somnat. Hans tummar som formar mjuka cirklar mot min hud, börjar med fötterna och rör sig långsamt längs min kropp.

Så kommer söndagen och barnet skriver högskoleprovet. Vi möter honom utanför KTH på lunchrasten och lämnar över en wrap och en cola. Han går in igen och skriver vidare, vi fortsätter vår promenad. Tvättar, städar, skriver det här. Bubbel i glasen nu, coq au vin på spisen, ett glas rött till maten, ett barn som är helt slut efter dagen.

Tack och lov för fredag eftermiddag.

Jag kommer inte upp i mer än åttatusen steg om dagen, inte en enda gång på hela veckan har jag lyckats. Men jag tränar varje morgon. Femton minuter yoga, trettio minuter styrka, femton minuter löpband.

Igår hade jag fyrtiofem mötesfria minuter på hela dagen. Idag en timme. Det har varit en tuff vecka att kliva in för min chef, men samtidigt givande. Kan man utvecklas på bara en vecka? Jag tror att jag har utvecklats.

Men nu är det helg och den är välkommen.

I det lilla sammanhanget.

Jag ska ut och äta med Harvey och Mike ikväll. Sista mötet är över vid sjutton, då går vi raka spåret ner till vårt favoritställe. Det är en mysig liten italienare runt hörnet, där timmarna alltid verkar försvinna.

Det är bara vi, gänget från när allting startade. Vi har valt att hålla det så, för det är en tid när det är kaos i världen och kaos i vår vardag. Vi behöver klämma in oss i ett tryggt hörn och få prata öppet, vara i det lilla sammanhanget ett slag.

Alla små saker.

De står i fikarummet när jag kommer ut från mitt sista möte. Jag rullar med axlarna, lutar huvudet åt sidorna för att stretcha musklerna. De tittar på mig. Du ser ut att behöva ett glas vin, säger en av dem och jag svarar att jag har svårt att säga emot. Vi tittar på varandra. Ska vi inte ta det då? säger hon och vi svarar ja med enad röst.

En timme senare lämnar vi våra tomma vinglas på restaurangens bord och säger hej då, fäller upp våra paraplyn och promenerar åt varsitt håll. Kommer hem till en mörk lägenhet. Tänder lamporna och plockar fram det som är tänkt att bli kvällens middag.

Min chefsbästis - låt oss kalla henne Dana - ringer när jag drar loss grönkålen från sin stam. Vi pratar de femtio minuter som det tar för maten att hamna på bordet. Under tiden har mannen och barnet kommit hem. En dukar bordet och den andra tänder stearinljusen.

Och jag tänker under tiden, genom de olika stunderna, att det är ett fint liv. Det är ett fint liv, det här. Det är så enkelt att glömma det ibland.

Värt mödan.

Jag är min chef den här veckan. Ett dödsfall i familjen håller honom hemma. Både igår och idag kom jag aldrig så långt att hitta ett skrivbord i något av de öppna kontorslandskapen. Har spenderat dagarna i ett litet fokusrum, i möte efter möte, samtal efter samtal.

Det har något visst ändå, att stänga in sig i sitt egna lilla warriorrom. Att ställa handväskan på skrivbordet, vattenglaset, kaffekoppen och läppstiftet intill. Bara kliva ut för att fylla på med kaffe och vatten och en minut på damernas innan nästa möte tar vid. 

Att se klockan runda sjutton, stänga ner och promenera hem. Kliva ur skorna och låta väskan stanna kvar i hallen, mötas av barnet och mannen, ett glas vin och en middag som är minuter från att vara färdig.

Måndag vecka 42.

Måndagsmorgon igen. Jag sitter skräddare i soffan, en filt över benen, datorn i knät. Bara levande ljus tända, det är ännu för tidigt för lampor. Jag ska beta genom fredagens mail, äta frukost med min familj och sedan ta treans buss till SÖS. 

Barnet ska skrivas ut från Sachsska Barnsjukhusets neurologiavdelning och skrivas in på en epilepsimottagning för vuxna. Han bad mig följa med på läkarbesöket och jag är glad att han bad mig innan jag hann fråga om jag fick följa med. Mer rätt ordning så.

Nej, de där mailen ligger fortfarande och skvalpar sedan fredagen. Det krävdes en viljeansträngning att inte öppna datorn igår, att ge mig själv en hel helg av vila, men nu går det inte att skjuta upp längre. Nu gör vi oss en måndag.

Fredagens klockslag.

06:00. Alarmet har precis ringt för andra gången, nio minuter har passerat i en slummer. Klockan sex vaknar jag alltid (nåja) enkelt. Kisar med ett öga, sedan nästa och så är jag vaken. Hämtar en kopp kaffe, läser nyheter och sociala medier. Känner en längtan efter att träna. Jag har känt det hela veckan. Har också tagit tillvara på känslan hela veckan.

08:00. Brödrosten höjer långsamt upp mina två rostade brödskivor. På kontoret är brödrosten ny, där hoppar skivorna upp och landar på köksbänken, men hemma är brödrosten gammal och ingenting hoppar. Smör, ost och marmelad på rostisarna, en kopp te intill, svarar på dagens första mail.

09:00. Drar av träningskläderna med armar som är ömma efter morgonens pass. Slänger kläderna i tvättkorgen och kliver in i duschen. Tunna svarta strumpbyxor, kort rutig kjol i svartvitt, svart stickad tröja. Svarta strumpor, loafers och blazer. En halsduk runt halsen, för det är vad hösten kräver av oss nu.

10:30. Kliver på tåget till den lilla staden. Inte för något krismöte den här gången, bara ett gammalt hederligt avdelningsmöte. Varannan gång åker jag till dem, varannan gång kommer de till mig. När jag kliver av tåget står mina föräldrar på perrongen.

11:30. Pappa envisas med att betala för min lunch. Mamma har äntligen börjat intressera sig för sin närhet igen. Förra gången hon var deprimerad tog det flera år inom hon började bry sig om andra. Nu är hon tillbaka på sina mediciner, tillbaka till sig själv. När vi kramas hej då väger mitt hjärta ingenting.

16:00. Vårt möte avslutas, inget drama den här gången. Det är bra, för jag har inte särskilt mycket energi för drama i mig. Läser ett sms från min man på väg ut från kontoret. Han undrar om jag har något emot att stanna inne ikväll, kanske ta den där middagen någonstans imorgon. En flaska vin och ett par pizzor, han och jag i soffan. Jag svarar att det låter fint.

19:00. Det är där vi är nu, vid nitton, i soffan. Är bara minuter från vinet och pizzorna, sidenpyjamas och filt, hans händer som vandrar efter hud.

Onsdagskvällen och torsdagsmorgonen.

Middag hela gänget, åtta personer runt ett bord, svamprisotto och rödvin. Två enorma soffor i hotellobbyn, vi utbredda i dem, ett stort glasbord i mitten, vinglas och telefoner med nedvända skärmar ovanpå. 

Och så bara hon och jag på rummet. Det är något mysigt med att sminka av sig bredvid varandra, jämföra hudvårdsrutiner, prata genom tandborstningen. Vi pratar, pratar och pratar. Somnar och vaknar sex timmar senare, tar upp tråden med detsamma, pratar genom sminkning, genom frukosten, hela vägen upp till konferensens andra dag. 

Dagens känslor: lyxigt och mysigt.

Så blir det onsdag och det har blivit dags för ännu en konferens, från dagens lunch till morgondagens. Men den här konferensen, den är det inte jag som anordnar. Idag behöver jag bara dyka upp och luta mig tillbaka. Mycket lyxig känsla.

Vi ska vara ute på Arlanda eftersom det är många som flyger in på förmiddagen. Det är fri lek på kvällen och jag och min bästa chefskollega har bokat rum tillsammans efter att fasats över att hotellet ville ha 3700 kr för ett enkelrum.

Vi hörs hela dagarna och har kommit varandra nära, så det var inget stort steg. Ikväll är det hon och jag som hänger i varsin säng men på samma hotellrum. Det ska bli mycket mysigt.

Varje dag hädanefter.

Jag hade min bästa sorts start på dagen idag: en kopp kaffe fortfarande i sängen i sällskap av dagens bloggar från tipslistan här till höger samt Sandra Beijer, Flora Wiström och Elsa Billgren. Sedan instagram, omni och så en snabb check i dagens kalender.

Och så upp, kliva i dagens kläder, en borste genom håret, en lätt makeup och så ut genom dörren. Står på gymmet klockan sju, kliver ut ur duschen en timme senare. Fönar håret, bättrar på sminket, en lätt puff parfym mellan brösten, mot handlederna och bakom öronen.

Tar hissen sju våningar upp till kontoret. Hinner precis vandra från rum till rum och plocka och fixa, fylla på med antibakteriella servetter i glasburkarna i kontorslandskapen och kakor i glasburkarna i matsalen, innan det börjar hojtas om att det är dags för frukost och hela gänget samlas runt köksön.  

Barnet som slutade vara ett barn.

Den där situationen som jag nämnde häromdagen, den som tvingade mig till den lilla staden, jag berättade om den för mannen och barnet vid matbordet på kvällen och det slutade i ett långt samtal om hur det hela bäst hanteras.

Det var inte förrän efteråt som det slog mig hur delaktig barnet var i konversationen. Hur han lyssnade, ställde frågor och resonerade, drog paralleller till sig själv och sin klass, gav förslag på saker att säga och aktiviteter att testa.

Någonstans längs med vägen slutade barnet vara ett barn. Han blev vuxen. Växte upp och blev inte bara smart utan även klok. Blev till någon som jag lyssnar på råd från. Här kommer han alltid vara barnet, men han är inget barn, herregud vad han inte är ett barn. 

Helgrapporten.

Hej, hallå. Jag målade naglarna för några minuter sedan och tänkte att det blir ett bra tillfälle att rapportera från helgen medan nagellacket torkar, men nu kan jag inte slita blicken från naglarna. I flaskan såg färgen ut som en dimmig stormhimmel, men på naglarna ser den ut som himlen en disig morgon vid medelhavet. 

Jag tror att det får vara helgrapportens första punkt. Verkligen stark inledning.

1. Jag har blåa naglar. Tror inte att jag tycker om det.

2. Vi har precis bokat hotellrum i Norrköping på nyårsafton. Vi ska fira med mina bröder och deras fruar hemma hos mellanbrodern. Innan middagen och firandet ska min man och jag bada badkar och dricka bubbel på hotellrummet. Kan inte tänka mig ett finare avslut på 2023 och inte heller en bättre inledning på 2024 än hotellfrukost.

3. Jag hann inte springa och köpa blommor i fredags. Det gjorde ingenting, för min svärmor och svägerska hade med sig ett fång när de kom. Vita rosor, min favorit.

4. Vårt stora skåp i hallen är påfyllt med stearinljus och tvålar. Ingenting får mig att må lika bra som när skåpen är fyllda med vardagslyx. Förlåt för töntig, men det är sant. Skäms inte ens.

5. Jag har sovit åtta timmar varje natt, samt även slumrat på tåget både till och från lördagens kalas i den lilla staden. Skulle inte dra det så långt som att påstå att mina depåer är fyllda, men de har inte tömts mer heller.

6. Vi tränade tillsammans alla tre i lördags. Evigheter sen sist. Det var skitroligt. Bäst från hela helgen, hundra procent.

7. Barnet är på Bröd & Salt och köper varsin kanelbulle åt oss as we speak. Jag ska tända ljusen på matbordet, göra te och duka med våra bästa assietter bara för att man kan.

Det var helgrapporten. Snart kommer min man hem från gymmet och då ska vi korka upp söndagsbubblet och börja med tvätt, städ och mat. Mycket starkt avslut på både helg och rapport.

Nej men trevlig helg då.

Det har varit en lång vecka. Jag kom precis hem från den lilla staden efter ett krismöte i min grupp. En situation som uppenbarade sig under konferensen och som inte kunde vänta. Dagens planerade möten fick vika hädan och jag fick kliva på ett tåg.

Nu är jag hemma igen. Sitter skräddare i soffan och orkar ingenting. Om ett par timmar kommer min svärmor och svägerska på middag, så det är inte ett alternativ att orka ingenting. Imorgon ska jag tillbaka till den lilla staden för att fira tre av mina brorsbarn, så jag får inte orka ingenting då heller.

Kanske ska jag gå och köpa blommor, tända de honungsgula ljusen i mässingsljusstakarna, låta något mjukt strömma från högtalarna. Kanske hinner jag vila tio minuter eller så först.

Så blev det torsdag.

Jag sitter uppflugen i vår hänghörna på kontoret. Gänget gör en workshop om hur vi ska hitta miljonerna som slår vår prognos med trettio procent och placerar nästa konferens på Island. Jag har gått runt och lyssnat i grupperna men gav mig själv precis en kvart att bara vara. 

Vi lagade mat igår, som en gemensam kvällsaktivitet. En italiensk trerätters där en grupp gjorde bruschetta, en annan grupp gjorde pasta och den tredje gruppen gjorde gelato. Jag var i pastagruppen. Det var mycket fint att avsluta första konferensdagen i förkläden och ett glas vin i händerna.

Tack och godnatt.

Spenderar hela tisdagen i olika konferensrum, ständigt tillsammans med samma människor. Regnet smattrar mot fönstret. Energin rinner bort vid arton, vi säger att vi nog måste gå hem, vi får höras på teams efter middagen.

Vid tjugo är vi tillbaka framför datorerna igen. Äntligen faller saker på plats inför morgondagens konferens. Jag kommer hinna skriva ut manuskort och öva snabbt på min presentation imorgonbitti. 

På något sätt lyckades vi sy samman en tvådagarskonferens på två korta dagar. Otroligt. Kanske är det nu man får titulera sig som proffs i CV:et.

Över och ut, vi hörs på torsdag.

Oktoberdrömmarna.

Så blir det oktober. Jag kände det igår, höstmyset. Städade lägenheten medan min man lagade en gryta och vi delade en flaska bubbel och sen öppnade en flaska rödvin. Drömde om evighetsbad i badkar, mjuka sidenpyjamasar och tunga böcker.

Varje år i oktober drömmer jag om att köpa en ny lägenhet. En som rymmer badkar och har en vacker gammal kakelugn. Kanske ett litet bibliotek. Ett hörn i köket där jag kan sitta med ett vinglas medan min man lagar mat.