januari 16, 2023

Bloggen och jag.

Min chef frågar om bloggen, undrar vad jag skriver om och vilka som läser. Jag försöker förklara och Rachel fyller i, men det är svårt att berätta. Jag kan inte sammanfatta bloggen med några enkla meningar.

Det är som att bloggen är en del av mig och som att den samtidigt tar plats helt separerat från mitt riktiga liv. Vissa dagar tänker jag i blogginlägg, formulerar orden i huvudet medan dagen sker. En stor del av mig finns här men nästan ingen av människorna i mitt liv läser.

De flesta vet att bloggen finns, men det är ingen som har adressen, bara Rachel. Jag vet att det finns kollegor som har försökt hitta den, som har erkänt att de har sökt på internet. Kanske är det bara en tidsfråga innan någon hittar hit och då får det väl vara så. Kanske är det oundvikligt.

Min chef undrar om jag inte vill att bloggen ska växa, om jag inte vill flytta ut ur anonymiteten och en del av mig skulle kanske vilja det, vilja bli bättre på instagram och lära mig koppla ihop de båda plattformarna, men en annan del av mig är livrädd för att synas.

4 kommentarer:

  1. Jag tänker att som anonym är man så mycket friare att skriva vad man vill. Ett tag läste sönerna min blogg och då fick jag verkligen tänka efter vad jag skrev om.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det som är det fina med att vara anonym. Man behöver inte välja vad man vill publicera.

      Radera
  2. Såklart att det är slöseri med dina välvalda ord och formuleringar att inte ha en större publik... men det kanske är via någon annan kanal du ska nå ut, och din blogg är din ventil istället? Det vet bara du bäst!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, typ skriva klart den där boken. Det är verkligen det jag vill, men åh så svårt det är!

      Radera