På lördag tar vi tåget till den lilla staden. Vi ska fira min brors fyrtionde födelsedag. Jag kommer på mig själv med att längta lite ibland. Det är en konstig känsla, för jag har inte alltid längtat. Har inte med lätthet kunnat spendera tid med min ursprungsfamilj.
Vi är så olika. Fast egentligen är det jag som är annorlunda. Den som inte tycker likadant, som vill något annat med sitt liv. Alla de andra är nästan samma. Men så flyttade jag femton mil bort och distansen låg inte längre bara i våra personligheter. Och det hjälpte oss. Jag tror att det är för att skillnaderna blev tydligare. Det är som att jag får vara min egen nu.
Men på lördag träffas vi alla och det ska bli fint. Förutom att min mormor kommer och hon är verkligen Europas elakaste kvinna, men men.
Jag känner igen känslan men kan inte sätta ord på det just nu. Jag har levt hundratals mil bort från min ursprungsfamilj men rätt nyss nästan flyttat tillbaka, eller åtminstone närmre.
SvaraRaderaEuropas elakaste kvinna. Det låter besvärligt och på samma gång intressant (för en utomstående). Hur blev hon sådan? Kanske finns det romanmaterial där..?
Det känns som att vi är många med komplicerade relationer till vår ursprungsfamilj. Hoppas att det blir bättre för er också.
RaderaHaha, ja, mormor. Herregud. Kanske förtjänar hon ett helt eget inlägg. 😅
Ja.. men egentligen är det inte så komplicerat för vår del tror jag.
SvaraRaderaOkej, det låter som om det ligger något till grund för er situation?
RaderaJag vet inte... eller va? Nu är jag för trött för att tänka och förstå saker tror jag. Ibland är det lite jobbigt att umgås allihop för länge (och vad som är för länge tycker vi olika om) men det som är Svinbra ändå är att vi kan prata öppet med varandra om allt möjligt - även metaklnversationer om familjen. Det gillat jag. Vi är ärliga och det finns inga spel. 👨👩👧👦
RaderaMen då låter det ju ändå som en fungerande relation. Vad skönt!
Radera