Om vinster, bubblor och förberedelser.

Vi avslutade arbetsveckan med en smäll, med att vinna det där slaget som vi utkämpade tidigare i veckan. Det som krävde en vit skjorta. Imorgon när vi firar min brors fyrtionde födelsedag ska jag i hemlighet svälja en munfull bubblor för den där vinsten också.

Fast nu är det fredag. En fredag där all tre står och väljer framför sina garderober, det plockas fram skjortor och kjolar, inspekteras om det behöver tvättas och uttalas fraser som undrar om vi hinner få den här kemtvättad och lämnas svar som nej.

Det plockas och donas och det är lite mysigt, för mitt i allt det där dukas det fram en köttbit med olika såser och en sallad till och ett glas rödvin hälls upp. Och när allt är färdigt, då ska jag lägga mina fötter i min mans knä och slå upp en ny bok.

Familjer.

På lördag tar vi tåget till den lilla staden. Vi ska fira min brors fyrtionde födelsedag. Jag kommer på mig själv med att längta lite ibland. Det är en konstig känsla, för jag har inte alltid längtat. Har inte med lätthet kunnat spendera tid med min ursprungsfamilj.

Vi är så olika. Fast egentligen är det jag som är annorlunda. Den som inte tycker likadant, som vill något annat med sitt liv. Alla de andra är nästan samma. Men så flyttade jag femton mil bort och distansen låg inte längre bara i våra personligheter. Och det hjälpte oss. Jag tror att det är för att skillnaderna blev tydligare. Det är som att jag får vara min egen nu.

Men på lördag träffas vi alla och det ska bli fint. Förutom att min mormor kommer och hon är verkligen Europas elakaste kvinna, men men.

Januarisjukan.

Jag läser överallt om människor som är trötta. Läser om gråheten i betongen, i himlen, i människorna. Det är som att någon har skalat av det översta lagret färg från oss. Jag tänker att det måste vara januari som har drabbat oss.

Jag bestämmer mig för att gå hem en stund efter fyra, när dagens sista möte är över och trots att det egentligen finns saker kvar att göra. Promenerar över broar, genom ett par klädbutiker, kommer ut med en rutig kjol och en kortärmad stickad tröja.

Barnet sitter vid matbordet med sin dator och läser högt om olika träningsformer som han vill prova. Matleveransen kommer och i lådan ligger en påse lakrits. Vi öppnar den och låter påsen cirkulera mellan oss, och jag tänker att det nog är så man botar januarisjukan.

Dagarna, skjortorna och planerna.

Den där presentationen idag, den gick bra. Jag tror att vi kommer få en beställning senare i veckan. Det hängde säkert på skjortan. Alldeles nyss strök jag morgondagens skjorta, ljusblå den här gången. Ny dag, nya möten, nya prestationer.

Det finns sånt som jag vill skriva om, saker att berätta. Som om Riga, om min brors fyrtioårsfest i helgen, om hur jag idag sprang fem kilometer för första gången i hela mitt liv. Men jag orkar inte, för jag sitter här i soffan med ögonlock som hela tiden glider ner. Men imorgon är en ny dag.

Måndag, måndag, måndag.

Jag har precis strukit min vitaste skjorta. Imorgon ska jag hålla en presentation för en av våra viktigaste kunder och då kan man behöva styrkan från en riktigt proper skjorta. Fast med svarta jeans och klackar till, för den här kunden är av den avslappnade sorten.

Förlåt för att jag serverar en ljummen klyscha så här på måndagskvällen, men jag vet inte vart dagen tog vägen. Jag vet inte heller vart januari tog vägen, eller ens hela tiotalet. Men så tänker jag att det kanske inte är så dumt ändå. Att lidande dagar är långsamma dagar. Och på det viset är det ju fint att dagarna bara går och går.

Hjärtslag under huden, hästhagar och värdshus.

Vaknar till en lördag. Ligger kvar i sängen med fingertopparna mot min mans bröstkorg, känner hjärtat slå under huden. Så vaknar han och vi säger inga måsten alls idag och äter frukost, dricker en extra kopp kaffe och hittar till sist ut.

Tar bussen så långt ut på Lidingö som det går. Promenerar längs vattnet, över öppna fält och förbi hästhagar och vita stenhus. Hittar till ett litet värdshus och burrar in oss i ett hörn, äter kalvköttbullar och dricker kaffe innan vi går vidare.

Ligger på soffan och känner de arton kilometerna i benen. Äter charkuterier, ostar och dricker rödvin som en alldeles för sen lördagsmiddag. Går och lägger oss innan midnatt. Och nu är det söndag och det är kanske inte exakt likadant, men det är inte heller jättelångt ifrån.

Så blev det äntligen fredag.

Ljusblå skjorta instoppad i ljusa jeans. Jag är så effektiv som jag bara är när jag bär skjorta. Den gör något med mig, förvandlar mig till en bossbitch. När klockan passerat fyra lämnar jag kontoret och förundras över att himlen fortfarande är blå. Jag är så van vid att den är helt mörk och djup där ovanför.

Kommer hem när barnet redan har hunnit åka till sin far. Lägger mig på soffan och ska bara surfa lite. Vaknar tjugo minuter senare av att min man klappar mig på benet. Han går till gymmet och jag in i duschen. Duschar så varmt och länge att huden blir alldeles röd.

Pyjamas och osminkat ansikte. Plockar snyggt i lägenheten, torkar av i badrummen och fyller diskmaskinen. Tänder ljusen och klipper ner tulpanerna så att de kan stå upp igen. Och så blir klockan nitton och jag sjunker ner i soffan med ett glas rödvin. Väntar på att min man ska komma hem och laga mat åt oss.

Tulpaner, hav och fredagar.

Torsdagskväll. På vårt matbord står ett fång tulpaner i olika färger. De sträcker sig ur vasen och når nästan hela vägen ner till bordsskivan. Jag tycker oftast att de är finast så. Som om de inte kan tämjas. Min man sitter och klickar sig genom bilderna på hotellet som vi precis bokade i Dubrovnik. Framför balkongen breder Adriatiska havet ut sig. Jag längtar till att det blir juli och vi sitter där med varsitt glas bubbel och havet framför oss.

Imorgon är det fredag. Jag vet inte om jag nånsin har längtat så mycket efter en fredag tidigare. Jag behöver känslan av att det snart är helg, stämningen på kontoret, fredagskakan som vi bakar i tur och ordning och fikar lite för länge. Av att komma hem till en stilla lägenhet och veta att nu väntar två dagar av bara det vi vill.

Om god mat och dålig uppfostran.

Jag har varit hungrig hela dagen. Ätit frukost och lunch men missat eftermiddagskakan på jobbet. Sprang förbi och köpte varsin semla på vägen hem som plåster på såren. Vi åt dem innan middagen, så stort var begäret. Jag känner mig för övrigt aldrig så busig i mitt föräldraskap som när vi fikar en timme innan middagen.

Barnet klagade förresten på mitt föräldraskap igår. Jag vek upp hans mössa så att den satt vettigt - han har nån grej för att dra ner den till ögonbrynen - och då påpekade han att den inte ens täcker öronen. Förklarade att när man är nästan femton är det viktigare att vara snygg än varm, vilket han tyckte var dålig uppfostran. Tänker att han inte behöver veta att det finns femtonåringar där ute som vägrar mössa, jag är nöjd bara den täcker delar av honom.

Hursomhelst. Nu fick jag precis en skål med fruktsallad i händerna här, så återgår väl till ätandet. Hej!

Det här med att vilja säga upp sig från vardagen.

Hela tisdagen går åt till ett möte. Visserligen är det ett produktivt sådant, men att sitta stilla så länge och prata om samma saker, det gör ju att dagen känns oändlig. Lät till sist datorn glida ner i väskan vid halv fem, sprang förbi och köpte två nya behåar på vägen hem, för det verkar som att jag har sprungit bort mina bröst.

Och nu är jag hemma och vänder, innan springskorna ska snöras på och kilometerna läggas under fötterna. Sedan väntar mailen, den som jag inte ens har tittat på idag, och tulpaner som behöver klippas ner för de sträcker sig okontrollerat mot taket, och ett barn som ska förhöras inför morgondagens prov och så en middag som ska lagas.

Vad den tredje måndagen i januari gör med en.

Jag läste någonstans att idag är den dag då flest par lämnar in om skilsmässa. Jag kan relatera. Det är inte det att jag vill lämna min man, det är hela vardagen som jag vill säga upp mig från. Flytta till Bali och jobba i en strandbar, vara barfota hela dagarna och bara ha en fladdrig klänning och tjäna precis så att vi klarar oss.

Jag tänker att det hade varit ett fantastiskt liv. Att kapa alla måsten och borden, inte tänka på prestationer och ambitioner. Att bara vara tillsammans och bara leva.

Mmm.

Så den här helgen, herregud vad perfekt den är. Vi har bara flutit runt, promenerat längs olika gator och handlat ost och provat kläder på NK som är tusen gånger billigare på internet. Låtit barnet hänga med kompisar istället för med oss. Poppat en champagneflaska innan lördagsmiddagen på en tapasrestaurang.

Och så blev lördagen till söndag och det fortsätter på samma sätt, med barnet hos en vän och vi som snart ska hitta ut på soliga trottoarer. Kanske en semla någon gång under eftermiddagen, och så kycklinggryta till söndagsmiddag och ett litet glas rödvin till.

Snudd på perfekt lördag.

Vaknar till en lördag. Lakanen är nytvättade, vita och krispiga. Går över svala trägolv ut i köket och slår på kaffebryggaren. Ljuset faller kallt och vintervitt in genom fönsterna. Resten av lägenheten sover fortfarande och det är så tyst. Tar med kaffet tillbaka till sängen.

Grekisk yoghurt, blåbär och honung, kaffe och ett kokt ägg. Säger hej då till barnet medan jag fortfarande sitter med kaffet och tidningen, pussar min man adjö en halvtimme senare. Den ena går till gymmet och den andra till en kompis. Kvar hemma är jag, fortfarande i nattlinne och morgonrock och utan en plan för dagen.

Allt man behöver.

Jag avslutade min arbetsfredag med ett kundmöte. Vi satt i ett par timmar, planerade framtid och löste nutid. Det var första gången som vi träffades och när vi var klara kramade hon mig hej då, istället för den vanliga handskakningen. Det kändes lite konstigt, fast allra mest fint.

Promenerade hem, jobbade undan mailen och snörade på springskorna. Duschade och drog på mig det mjukaste som garderoben erbjuder. Plockade, dammade och dammsög medan min man lagade mat. Och nu är det fredagskväll och hemmet är fint och helgen oplanerad och här intill finns både min man, min son och ett glas rödtjut.

Kära dagbok.

Dagarna bara går. Jag skriver tills fingrarna glöder, jobbar tills hjärnan brinner, springer tills varenda muskel svider. Det är väldigt mycket på jobbet just nu, och fast jag lovade mig själv i somras att aldrig mer arbeta obetald övertid är det just det jag gör. Men om saker inte är lugnare till nästa vecka signalerar jag, då får någon kliva in och hjälpa till.

Imorgon är det fredag. Jag vet att det är en fras på repeat, men tiden går så fort. Någon sade att det var torsdag idag och jag svarade nej? för det kändes så orimligt att det skulle vara torsdag, trots att jag egentligen har koll på kalendern. Men dagarna bara går och jag får lite ångest över att det här är livet som passerar.

Är det det här som är januari?

Tisdagen kommer och tröttheten är fortfarande här. Huden är så tunn under ögonen, nästan genomskinlig. Inför mitt sista möte bättrar jag på min foundation, tänker att jag nog inte kommer synas alls annars. Jag tror inte att det hjälper något.

Imorgon ska jag jobba hemifrån. Börja dagen med att springa och sen duscha länge innan arbetsdagen börjar. Jobba från soffan och sen kanske från ett café, med goda saker att äta, massor med kaffe. Kanske sova en halvtimme på lunchen. Sluta vara så genomskinlig.

Nästan där.

När jag vaknar på måndagsmorgonen är ögonen svullna. En svag rosa ton har brett ut sig i ögonvitorna. Hur är det möjligt att vara utvilad på söndagen och så trött på måndagen?

Hela dagen tänker jag på kvällen. Genom promenaden till jobbet, alla timmarna på kontoret, löpturen efteråt, när maten lagas och äts, disken diskas undan och styrelsemötet genomförs. Då tänker jag på hur jag ska krypa ner i sängen, under täcket, och bara ligga där.

Ingen bok, ingen skärm. Jag ska bara ligga där och känna hur skönt det är. Ligga där och blunda och tänka på hur många timmar det är kvar tills allt börjar om igen.

Lördag, söndag.

Så blir det lördag och sedan söndag. De ser nästan likadana ut, dagarna. Kaffe i sängen, långsam frukost och sedan ut. Går mil längs olika trottoarer. På lördagen stöter vi på en Hemmakväll, känner suget i oss och täcker botten i varsin påse och åker hem till soffan, lämnar den inte på resten av dagen.

På söndagen stöter vi istället på en tjusig liten restaurang och känner hungern i oss. Det sitter äldre par och äter i tystnad på båda sidor om oss och vi dricker vin och blir fnittriga. Promenerar vidare längs Södermalms kullerstensgator och sneda trähus medan mörkret faller, tittar på alla tiotusen ljus på andra sidan vattnet.

Kommer hem och är lagom kalla, dricker kaffe under en filt i soffan och väntar på söndagskvällen. På att barnet ska komma hem från sin pappahelg, på att duschen ska kalla, att morgondagens kläder ska strykas, sängen intas.

Springlopp och middagar.

Så igår skrev jag att vi ska springa Lidingöloppet. Det är helt fel, loppet är ju tre mil, herregud. Det vi ska springa är den sista milen av Lidingöloppet, det som heter Rosa bandet-loppet. Skönt att vi redde ut det. Som om någon trodde att jag skulle springa tre mil ändå.

Nej, nu är det fredag. Det ligger en fredagskänsla här. Lägenheten är lagom stökig, båda lika avslappnade. Jag har hällt upp ett halvt glas vin och sen fyllt på det. Duschat och klivit i ett par svarta jeans och en silkig topp, blåst ut håret och lagt en ny makeup. Någonstans här i Vasastan ska en restaurang få servera oss middag, göra vår fredagskväll.

Det här blir intressant.

Jag kliver in på kontoret på torsdagsmorgonen. Hon sitter redan vid sitt skrivbord. Jag har en idé, säger hon. Ska vi springa Lidingöloppet tillsammans? Min första reaktion är att skratta. Min andra reaktion är att säga nej. Min tredje reaktion låter ja men vad fan.

Vi bestämmer att vi ska börja träna tillsammans på luncherna, ta med springskorna och träningskläderna till jobbet och springa när det fortfarande är ljust och när energin finns kvar. När jag kommer hem från jobbet byter jag om direkt, snörar på springskorna och ger mig ut. Måste se om jag ens har det i mig. Springer två kilometer och vill dö.

Var vi precis lediga, var livet precis underbart?

Onsdag. Jag är så trött på morgonen, förstår inte när klockan ringer att det betyder att man ska gå upp. Promenerar en halvtimme på väg till jobbet, åker tunnelbana sista kvarten. Blir fruktansvärt irriterad under ett möte. Jävla gubbslem. Fastnar framför det sista julgodiset vid halv fyra, kan förstås inte låta bli att trycka i mig.

Åker hem, gör en ramen, tänker att jag förtjänar ett halvt glas vin. Promenerar alla tre på rad, handlar till nästa middag. Duschar, skickar ett textmeddelande till min chef om gubbslemmets beteende för jag orkar fan inte mer. Skriver det här. Är så trött, men är också för uppretad för att kunna sova.

Den där tisdagsmåndagen.

På måndagskvällen säger jag till min man att jag är sugen på kaffe. Drick det inte, du kommer aldrig somna, säger han. Jag rynkar på näsan åt honom, svarar att jag är en tvivlare. Sen brygger jag mitt kaffe. När natten kommer sover jag bara fyra timmar.

Den första arbetsdagen efter julledigheten går upp i rök, försvinner i ett nafs. Vid fyra säger min kollega att han ska åt mitt håll och när han hoppar in i sin bil sätter jag mig bredvid. När våra vägar skiljs promenerar jag den sista kilometern hem.

De båda som jag lever med står i hallen när jag kommer hem, den ena på väg till träningen och den andra nyss hemkommen från sitt kontor. Han marinerar kyckling och jag jobbar undan dagens allra sista mail. När maten är uppäten ligger vi skavfötters i soffan en timme, så går han till gymmet och jag öppnar min bok.

Den sista ledigheten.

Så går en söndag och en måndag. Vi går flera mil, är ute timtals varje dag. På söndagen traskar vi genom Östermalm, Gärdet och Norra djurgården, fortsätter förbi Hagaparken och så in i Vasastan och hem. På söndagen går vi Brunnsviken runt.

Vi samlar mil på hög, äter indiskt och fikar kanelbullar och dricker te. Kommer hem till soffan och böckerna, visar barnet filmer som man måste ha sett. Förbereder oss inför det verkliga livet, det som ska återupptas imorgon, genom att idka skovård och stryka kläder. Och imorgon är det tisdag fast måndag.

Kärlekskrankt.

Det blir lördag och vi sover tills solen färgar grannhuset vintervitt. Äter frukost och städar sen ut julen, men adventsstjärnorna som plockas ner blir även taklister som dammas av och garderober som våttorkas och plötsligt har solen försvunnit och fem timmar städats bort.

Så vi duschar och klär på oss, äter burrata till förrätt och sen pizza med trattkantareller och prosciutto och ett italienskt rödpang till. Så vinkar vi adjö till barnet och går på jazzkrog, där spelar de finsk vemodig tango och vi dricker drinkar och jag förstår inte vad de sjunger om, men det känns oerhört kärlekskrankt.

Fredag, så konstigt.

Så blev det fredag. Det finns ingen fredagskänsla här, det är för konstigt att jag har varit ledig i två veckor, slöjobbat i ett par dagar och nu ska vara ledig igen. Jag har jobbat från soffan hela dagen, gjort de där administrativa sysslorna som jag tycker så mycket om att skjuta på framtiden. Det är nästan lika skönt att göra dem som att skjuta på dem.

Vi tog en springrunda på lunchen, mitt barn och jag. Han hoppade på cementsuggor och joggade på platsen när han väntade in mig. Gulligt. Som straff fick han laga lunch åt oss. Men nu är jag färdigjobbad, nyduschad och redo för den där ryggbiffen som min man steker på och sen sjunka ner framför en filmduk som visar den senaste star wars-filmen.

Det glada tjugotalet.

Om nyårsafton var hummer, oxfilé och champagne, nyårsdagen var att sova till klockan ett, äta en pizza och somna om igen, så är den andra januari dagen då jag sakta vaknar till liv. När jag smyger igång mailen, träffar en kollega för långlunch och sen jobbar resten av eftermiddagen från ett café. När jag äter upp chokladpralinerna som blev kvar från nyårsafton och värmer oxfilérester till middag.

Det blev januari till sist, och 2020. Det sistnämnda känns festligare än januari. Januari, februari, mars, det är då man kämpar. Fast inte än, januari är inte särskilt jobbig ännu. Jäkla tur det, eftersom det bara är den andra.